tisdag, september 09, 2014

Citronerna kommer

Måste lägga ut min bostad (min älskade trädkoja) till försäljning eftersom jag inte har råd att bo kvar med min låga inkomst. Ett steg i det ledet är att fotografera lägenheten och framställa den så bra som möjligt så att den intresserar folk. Att det gäller att framställa bostaden i så gott sken som möjligt är förstås vare sig nytt eller konstigt. Jag tycker också att det är lättare att bli intresserad av en lägenhet om den inte är genomskitig och man måste gå i gångar mellan boktravar, som hos Bok-Vicke en gång i tiden. Men det retar mig oerhört att allt skall presenteras som ett paket med glättade guldsnören.

Det är tydligen så att vi sedan ett tiotal år tillbaka inte klarar oss utan att knarka bilder på pimpade lägenheter och att det beroendet är så starkt att ingen kan vare sig sälja eller köpa en bostad utan dessa stelt likriktade bilder. Själv kan jag inte minnas att jag har sett ett enda foto på någon av de bostäder jag levt i under min livstid hittills, och det gick bra ändå. Visserligen inser jag mer och mer att jag inte riktigt är som alla andra så jag är helt med på att skriva upp det på mitt Jenny är knasig och underlig-konto. Trots detta medgivande vidhåller jag min första reaktion som är att utbrista: "störtlöjligt". 

Motvilligt har jag gått med på besök av en heminredare (jag vill inte säga home stylist, som mäklaren säger). Om villkoren för att sälja idag är sådana att jag måste få hemmet att se ut som att det inte lever människor i det utan är ett utställningsrum på IKEA, så tar jag såklart emot hjälp. Eftersom jag saknar både intresse och blick för heminredning är det också bra att det kommer någon som kan saken. Men jag har verkligen ingen lust. Jag vet å andra sidan exakt varför jag är så ovillig. Jag vill ju inte flytta. Jag vill bo kvar här. Jag trivs så otroligt bra! Området är tyst och lugnt, vilket är oerhört viktigt för mig som är så ljudkänslig. Det finns många andra skäl också. Det är därför jag spjärnar emot fast jag är mycket väl medveten om att jag inte kan betala månadskostnaden med leenden och charm. Det krävs mycket mer pengar än jag drar in varje månad, och så är det. Orubbligt faktum. Bara att böja sig under.

Heminredaren har inte andats ett ord om citroner än. Jag väntar faktiskt med viss förväntan på att få reda på om ämnet kommer upp nästa vecka när vi skall träffas. Jag har ett svar redo. "Citroner? Känns inte det väääldigt... 2008?" Det är så löjeväckande hela den trenden. Bilder av hem skall inte se ut som hem. Föremål som man ser på långa vägar att de är utplacerade för den estetiska effektens skull på platser där de inte skulle få ligga ifred mer än några minuter om det fanns människor i närheten som rörde sig och andades. De där broschyrbilderna är läskiga, tycker jag. De andas sterilitet. Och vad är det med de där citronerna egentligen? Vem har lagt fram dem om människor är bannlysta? Vad gör citronerna när ingen ser på dem? Jag får lust att skrika: They´re here! och springa åt motsatt håll av att se bilderna. Det kommer inte finnas en enda citron framme i bild när trädkojan skall fotograferas. Över min döda kropp.

Kan jag bli husockupant och vägra flytta ut? Ställa som försäljningsvillkor att jag är en inventarie som följer med köpet?

Inga kommentarer: