söndag, september 14, 2014

Engagerad

Det är vackert väder här i Uppsala denna valdag år 2014. Solen skiner och vi gläds åt vår förlängda sommar. Det var med glad stolthet som jag gick till vallokalen i morse och gjorde mina val. Jag hoppas att jag med min röst har bidragit till att Feministiskt initiativ får mandat i riksdagen. I övrigt hoppas jag på regimskifte, men framför allt att Sd inte går framåt. Ut ur riksdagen är för mycket att hoppas på tyvärr. Nu skall hela dagen gå medan vi väntar på att folket skall rösta, vallokalerna stängas och rösterna räknas. Det blir en lång dag.

Filosoferar. Tänker på att det finns många människor som underkänner hela det demokratiska systemet. Dels från höger och vänster, men det finns också rätt många som för ett resonemang utifrån en ståndpunkt som jag, i brist på full förståelse, vill kalla den extrema individualismen. Det är de personer som anser att alla politiker per definition är korrupta eftersom de är en del av ett system som förtrycker individen och vill stöpa om alla i samma form. De extrema individualisterna är inte nödvändigtvis egoistiska eller ovilliga att dela med sig till andra, det är annat som gör dem fullkomligt livrädda för politik. Och det största hotet verkar heta anpassning.

Antagligen kan vi alla dela den rädslan. Ingen vill bli tvingad att rätta in sig eller formas efter en mall,  så det är bara skönt att den obändiga delen av vår natur protesterar mot det. Men problemet med de extrema individualisterna är att de glömmer att ingen av oss är ensam. Det jag gör påverkar min omgivning. Det andra gör påverkar mig. Friheten att utvecklas och leva efter eget huvud går inte att koppla loss från det ansvar för oss själva, våra medmänniskor och hela skapelsen som vi faktiskt har.

Hittills har jag inte sett eller hört någon förklaring från de extrema individualister jag råkat på vad gäller ansvarsfrågan. Jag har heller aldrig fått svar på varför de ondgör sig över politiker i allmänhet. För mig är politiker människor som är engagerade och vill förändra sådant de tycker är dåligt och främja det som de anser är bra eller önskvärt. Är det inte precis så vi alla fungerar? Varför skulle det då vara dåligt att tänka och känna så starkt för något att man är beredd att lägga ner mycket tid och kraft på det? Att bli underkänd som människa för att engagemanget är så stort och brännande att det inte går att låta bli att inte kliva fram, det tycker jag är så dumt att det inte finns ord för det.

Jag tycker allt att den extrema individualismen är en pose. En likgiltig undanflykt och ett försök att höja sig ovan massorna av de där korkade arbetsmyrorna som faktiskt bryr sig om saker och reagerar på sådant de tycker går snett. Ibland får jag känslan av att de tycker att engagemang helt enkelt inte är tillräckligt estetiskt. Där krockar världsbilderna rejält. Det finns de som har råd att hålla sig med den synen. Det finns oändligt många mer vars liv hänger på att människor bryr sig om och agerar.  Det kan ju gå an att sitta i ett gemak och läppja på något kallt och slipa på sina sarkasmer och vara så rädd om sin egen särart att man glömmer bort sin medmänsklighet. Men det är inte på det viset världen blir ett enda dugg bättre.

Inga kommentarer: