onsdag, september 24, 2014

Jag tolkar, alltså är jag

Så länge jag kan minnas har jag tjusats och berusats av ord. Därför tycker jag att det är märkligt att jag har så svårt att lära mig text innantill. Jag kan temporärt trycka in stora textsjok i exempelvis sånger, men direkt när de inte är aktuella längre så försvinner orden bort. Detta gäller även små mänger text. Tänkvärda citat, passager ur litteraturen som jag gärna vill förmedla av olika anledningar: alltid måste jag kontrollera. Det är något med min hjärna som gör att jag snabbt byter ut en preposition här eller väljer en synonym till ett ord där. Det här är något som sker helt omedvetet.

Jag fick för några år sedan lära mig att detta inte bara är en beklagligt dålig minnesfunktion utan även ett karaktärsfel, eftersom de där små omvridningarna beror på att jag ljuger och svänger ihop helt nya utsagor. Det var inte roligt alls.

Tidigt i somras fick jag en aha-upplevelse som gjorde att jag tänkte om. Jag kan faktiskt nu helt avfärda teorin ovan. Min dåliga förmåga att ordagrant återge något beror på att jag omedelbart sätter igång med att grunna på vad orden innebär. Vad är det som har sagts? Jag börjar tolka, helt enkelt. Jag blir så intresserad att jag inte kan stanna upp, utan tankarna spinner på. Det finns för all del stunder även för mig då en cigarr bara är en cigarr, så att säga, annars skulle hjärnan explodera, men så fort jag fastnat för något på allvar sätter processen igång.

I dagsläget kan jag säga att jag fortfarande tycker att det är opraktiskt. Det är det faktiskt. Men det är inget större fel. Det tar lite kraft från mig själv, men det kan jag leva med. För den människa som inte tolkar sin omvärld, hon finns inte.

Ja. Och hur var det nu hon sade, ärkebiskop Antje, när hon citerade Nathan Söderblom? Innebörden är solklar för mig. Men... "Guds orkester är inte enstämmig"? Eller var det "Guds orkester är flerstämmig"?

Inga kommentarer: