måndag, september 29, 2014

Ta diskussionen, men vilken

Just nu håller Sveriges riksdag på att välja en sverigedemokrat till andre vice talman i sagda riksdag. Inte utan protest; första slutna omröstningen resulterade i 292 blankröster. Men när proceduren upprepats och gett ungefär samma resultat kommer han att väljas. 

Jag har inte ord för hur mycket den här normaliseringen av främlingsfientlighet förfärar mig. För att inte tala om det allmänna tankegods av inskränkta åsikter som följer Sd i kölvattnet; homofobi är ett exempel. Den snart valde andre vice talmannen är uttalat homofob. Men det här skall vi svälja i demokratins namn. Sd blev faktiskt det tredje största partiet i valet, så nu skall vi visa respekt. Samma logik som i talesättet "miljoner flugor kan inte ha fel - ät skit". 

Nä. Vi måste inte svälja. På samma sätt som våra olika politiska partier kunnat kritisera varandra och stundtals gå hårt åt varandra när det gäller ideologiska skillnader kan vi alla fortsätta att kritisera Sd. Jag anser dessutom att Sd verkligen inte är ett parti precis som alla andra riksdagspartier. Hur kan främlingsfientlighet ha normaliserats ända in i riksdagen? Hur gick det till när samhällsproblemen plötsligt kunde identifieras till ett område; och enligt vem? Jag har rätt svårt att visa respekt för människor som just brister så svårt i det själva. 

Utöver "tredje största parti" hör vi sedan många år mantrat "ta diskussionen". Vi skall inte låta Sd kapa debatten om problemen med invandring och integration, heter det. Nävisst. Men ursäkta mig, om jag inte anser att det är ett specifikt problem, då? Om jag tycker att det som alltid i världshistorien handlar om att vi människor alltid tycks ha problem med - just andra människor? Att vi inte klarar att leva utan att sortera in i "vi och dem", och snabbt börja lägga in värderingar i dessa begrepp? 

Jag har större problem med folk som vill slå mynt av allt än jag har med folk från andra länder. Kan vi ta den diskussionen någon dag, kanske? Och sluta låtsas att Sd: s politik är något annat än ren och skär egoism. Det handlar om egen vinning på alla sätt. Om att inte behöva öppna sig och dela med sig, eller för den delen ta in något nytt. 

Så undrar jag också på ett nästan barnsligt sätt: Hur kommer det sig att vi låter det hända - igen? (Jfr Tyskland 1933. Jag är allvarlig.)