onsdag, september 10, 2014

Vi krymper

Ofta tänker jag på att det värsta med nedmonteringen av folkhemstanken är att vi blir så näriga. Människor som drabbats av sjukdom och arbetslöshet och bara har utförsäkringen framför sig som ett febrigt hot orkar inte bry sig om andra. Kanske att vi orkar bry oss om våra nära och kära. Vännerna. Möjligen grannarna eller arbetskamraterna, men sedan tar medkänslan slut. Ekonomisk och social osäkerhet tär på våra sociala förmågor. Det äter upp det empatiska kapitalet, för att snickra ihop en fras som känns lagom kall och avståndstagande. Det blir livsviktigt att skydda sig själv och då är egennyttan det enda ledordet.

Ja, det är det värsta. Vi blir så små, så små, som människor när solidariteten dör.


Inga kommentarer: