onsdag, oktober 29, 2014

När tingen jävlas

Nämen vad kul, det funkar inte att ladda upp filer till tryckeriet den här gången heller. Verkar vara ett olösligt problem. De senaste fyra numren har jag suttit i telefon med vad som förmodligen är världens mest tålmodige trycktekniker varje gång det är dags att skicka över filerna. Tålmodige tryckteknikern har gett instruktioner som jag följt till punkt och pricka - utan framgång. Min enda ljuspunkt där är att det i alla fall inte är jag som gör fel (dvs. är så otroligt korkad att jag inte förstår hur det skall göras) utan att det uppenbarligen är något med hårdvaran som strular. Varje försök har slutat med att han sagt "mejla filen till mig".  Ergo har jag denna gång gjort det utan mellansteget telefonkontakt. Orkar inte riktigt med det sedvanliga "hej, det är Jenny från IOGT-NTO i Uppsala, uppladdningen av filerna skiter sig igen".

Det retar mig enormt att vi trots våra sammanlagda ansträngningar hittills inte har listat ut vad som är fel. Även min datasupport har varit inblandad och är lika frågande. Jag har beslutat mig för att gilla läget och inse att det har gått troll i det här. Bokstavligt talat. Det sitter ett elakt litet troll någonstans i min dator och blockerar på vägen ut på nätet och till tryckeriets uppladdningspunkt.

Jag tror att det ser ut så här.


onsdag, oktober 22, 2014

Sådant som inte är avsett att vara lustigt men råkar bli det ändå

Av olika anledningar läser jag om Lina Sandell på Wikipedia. Ett avsnitt som behandlar hennes liv ser ni nedan. Det är inte lysande skrivet. Säger jag, och ber samtidigt arrogansguden att förbarma sig över mig nästa gång jag åstadkommer en groda. Eller anka. Eller något annat väsen ur faunan.

Lina Sandells liv var fyllt av tragedier. Hennes far drunknade i Vättern 1858, då hon var 26 år. Två år senare avled hennes mor. Hon gifte sig 1867 med den sju år yngre köpmannen och riksdagsledamoten Oscar Berg och de flyttade till Stockholm. 1892 insjuknade hon i tyfoidfeber. Deras enda barn dog vid födseln. Hon har ibland felaktigt omtalats som "Lina Sandell-Berg".

Fråga: vilket var den största tragedin? Giftermålet eller det felaktiga omnämnandet av henne?

måndag, oktober 20, 2014

Andliga övningar

Ungen har varit här och röjt. Och lagat kvällsmat till mig som det blev matlådor kvar av också. Kärleken. Tacksamheten. Och samtidigt skamkänslan. Inte skall hon redan nu behöva ta hand om sin gamla förälder, liksom. Men jag är en tiggare och kan som sådana inte välja när och hur jag skall ta emot hjälp. För visst behöver jag hjälp även om jag helst vill paddla kanoten själv.

Jag behöver inte öva mig i tacksamhet, för den känner jag jämt och ständigt när människor är snälla och omtänksamma på olika vis. Men jag måste öva mig i att ta emot. Det är mycket svårt. Det är så svårt att jag nästan inte kan andas emellanåt.

Jag läxar upp mig själv lite och säger till mig på skarpen att jag inte måste förtjäna allting jag får. Jag måste inte genast lämna ett kvitto när jag fått hjälp, genom att raskt se till att hjälpa tillbaka. Säger jag alltså till mig. Det går inte in, kan jag säga. Jag övar vidare. För det är dubbelknasigt att jag, som faktiskt ber om hjälp, ändå inte klarar att ta emot den när den kommer. Ett steg fram - två steg tillbaka. En galen tango med mig själv som jag inte vill fastna i.


lördag, oktober 11, 2014

Tidsinsikt

Allt som är svårt i livet tar tid, det vet vi. Det vill säga, det tar tid att låta känslor och förnuft hitta varandra så det går att hantera det som är svårt. På kort sikt är det inte så svårt. Att vara mitt i en kris är att befinna sig mitt i stormens öga med det slags lugn som följer med insikten om att inget går att styra. Att vara i chock har jag upplevt på samma sätt. Det är efteråt det svåra börjar.

Jag tänkte på det häromdagen, det där med tiden och sorg och bearbetning av större och mindre kriser. Jag har lite svårt med att jag tycker att jag inte riktigt kommer vidare. Tänker att jag måste ha väldigt svårt för att acceptera och leva med verkligheten, och så blir det ytterligare ett misslyckande. Grunnade vidare. Nu är det oktober. Det börjar dra ihop sig till den där tiden på året som jag (struntar i om det verkar överdrivet dramatiskt) brukar tänka på som mitt livs *golgatavandring. En del år känner jag inget särskilt alls. Vardagen och livet trillar på, och de åren har jag varit lika lättad varje gång i slutet av januari. Tänkt att nu äntligen, nu har jag kommit vidare. Andra år lägger det sig över mig och livet som en kvävande matta. Jag vet inte varför det kommer när det gör det, och varför det går bra andra år.

Men så, häromdagen, när jag som sagt funderade på allt det här, slog det mig. Något som kändes så uppenbart att jag skrattade till för mig själv, och samtidigt kände mig lite fånig som inte hade insett det tidigare. Tiden är inte linjär. Tiden, som vi upplever den, går på ett sätt från punkt A till punkt B, men det är inte så vi känner. Vi minns, vi återkopplar, vi drömmer framåt, vi hoppar tillbaka, vi uppslukas av det vi håller på med för ögonblicket. Allt det där händer tämligen jämsides. Inom oss. Så samtidigt som jag vaknar på morgonen och gör saker i nuet och dagen transporterar mig fram till kvällen, så har jag upplevt oändligt mycket mer än det jag just har ägnat mig åt. I tankarna och känslorna har jag levt igenom flera tidsloopar - och även tänkt framåt mot det jag inte vet något om än.

Inget nytt. Men för mig var det en lättnad att plötsligt landa i det. Det är inte ett karaktärsfel hos mig att jag vandrar min golgatavandring emellanåt och säkert kommer att göra det ända tills jag dör. Det vore föralldel heller inte fel om jag skulle fastna lite oftare i glada minnen, och det är dit jag önskar att jag kommer, men jag kanske till sist kan släppa min tro att jag längs vägen skall kunna lämna det svåra i ett dike någonstans. Det är dessutom så korkat att just jag har kunnat tro det, jag som alltid har tyckt att man måste kunna se det svåra för att inte bli ihjälskrämd varje gång det gör sig påmint. Så skönt att det går att få insikter!

Och så fnissar jag. Såklart det finns Star Trek-referenser även här. Ni som vet, hajar. Ni som inte vet och möjligen är lite nyfikna kan googla på Deep Space Nine och wormhole aliens/prophets. Vilket säger att min insikt sannerligen inte är revolutionerande ny, men den behövde tydligen många år för att landa i mig.



* 15 december får Samuel hjärtstillestånd under pågående rond. (Inlagd kvällen före pga krampanfall hemma.) Omedelbar hjärt-lungräddning. Drygt 30 minuter innan hjärtat går igång. Idag vet vi att hjärnan var förstörd av syrebristskador redan då, det fattade vi inte då. Till intensiven. Veckor går, så småningom överförd till sin gamla avdelning. Vi får besked om att man nu bara kan ge palliativ vård. 21 januari dör Samuel efter fem veckor i koma. Det är den tiden jag vissa år återupplever mer eller mindre intensivt.


fredag, oktober 10, 2014

Samla på människor

Jag har i många år tänkt att jag samlar på människor. Personer jag möter i olika sammanhang, nära vänner eller avlägsna bekanta eller damen som log så vänligt i affären - alla ingår i min samling av bra typer. För jag samlar bara på bra typer. Andra typer fastnar som klister alldeles av sig själva, enligt principen att en surbulle behöver minst tjugo stöttande och vänliga människor för att väga upp den dåliga känslan.

Så kom jag häromdagen att själv känna mig samlad på. Det var inte alls roligt. Då fick jag tänka till. Vad var skillnaden mellan mitt eget glada och varma samlande, och min känsla av att liksom ha blivit snabbt avsmakad och sedan bedömd som fadd och lite dumpad? Jag tänkte så det knakade. Kom inte fram till någonting mer revolutionerande än att det har med situation, humör, individuella skillnader samt slumpen att göra. Jag beslöt att fortsätta samla på människor men möjligen vara lite mer vaksam på att jag själv inte beter mig så någon känner sig hastigt bortglömd eller så. Det känns bra.

Särskilt bra för jag just pratade med en person som jag samlat in, så att säga, utan att hon vet om det. Min husläkare gör mig alltid lite glad när vi har talats vid. Jag har haft svårt att sätta fingret på det men har landat i att det handlar om något så banalt som hennes otroligt charmiga tyska brytning. Jag börjar le i telefon direkt hon presenterar sig. Dessutom är hon engagerad och lite ruschig - ibland känner jag mig som jag blivit omkörd av en långtradare i 150 knyck på E4:an, men på ett bra sätt - utan att någonsin sluta lyssna. Heder åt denna person. Som jag glatt fortsätter att räkna in i min samling bra typer.

Hej alla bra typer där ute - antingen är ni redan insamlade eller så löper ni risk att bli det om vi möts. Jag bara säger det. Nu är ni varnade.

söndag, oktober 05, 2014

Gosskörsbild

Jag tog en bild under dagens högmässa. Jag är imponerad av både goss- och flickkören. Ruskigt duktiga och hängivna, det är vad de är. Jag gillar gosskören skarpt. Detsamma känner jag för deras ledare Margareta Raab. Heder åt denna Magga, säger jag bara.

Bilden visar gosskören som sjunger en Bachkoral. Sådana gillar jag. Det är en stadigvarande liten lyckokälla, det där med att ungarna sjunger i kör.  Jag har ringat in de pojkar som jag är särskilt intresserad av. Rödtotten blir fortfarande skymd av längre kompisar, men han växer så det knakar så vilken dag som helst sticker han nog opp sin knopp. Utegångsfåret växer även han, och en sådan takt att det banne mig känns som att han har vuxit synbart under natten.

Jag är extra nöjd inför den här terminen eftersom Rödtotten målbrottat sig ner till tenoren efter åtta år som sopran och ett år som alt. I och med det ha han ett naturligt umgänge med killarna i sin egen ålder och uppåt, och det är viktigt att ha ett kompisgäng som bjuder på gemensamma fniss och bus. Då orkar man vara en god förebild och kompis för sina yngre körkamrater - och tycker inte att det är lika påfrestande under tider med täta repetitioner eftersom man både tar emot och ger empati. Bara det att kunna skratta ihop med en bredvidsittande stämkamrat när inget stämmer och körledaren blir mer och mer frustrerad gör att allt blir lättare. Då känns det dessutom lite roligt att först sjunga i högmässan, sedan på egen hand fixa sin lunch på stan för att efter det gå tillbaka till Femman (våra repetitionslokaler samt domkyrkomusikernas arbetsrum) för att ha ett eftermiddagspass med musikteori.

Utegångsfåret är kvar i sopranstämman och har ett kompisgäng där. Och så tar han (och de andra) lite hand om den hord med pojkar som tagit klivet från lilla gosskören till konsertkören. Idag stod Utegångsfåret längst fram och stack upp som ett kyrktorn över de små och nyblivna konsertkörsgossarna. Så länge jag har haft pojkar i gosskören har relationen mellan gossarna och herrarna varit fin. De äldre tar hand om, ibland tillrättavisar de, men framför allt är de så medvetna om att de har ett ansvar för sin yngre kamrater. Oftast därför att herrarna själva har börjat som små glyttar, blivit omhändertagna på ett fint sätt och nu vill göra likadant som ett slags kosmiskt tack. What goes around, comes around.

Nu kommer bilden.

torsdag, oktober 02, 2014

Att flöda över

Det är mycket med det mänskliga. Med självuppfattning och önskningar, med ideal och den krassa verkligheten. Idag tänker jag på mallar. Mallar som vi skall passa in i beroende på samtid, samhällsnivå och kön. Det finns oändligt många aspekter på det här, men jag väljer att här och nu prata på lite om känslor och hur vi människor förväntas förhålla oss till det faktum att vi har dem.

Min uppfattning om vårt samhälle är att det anses vara mest passande med viss återhållsamhet. Inte visa för mycket eftersom det kan vara genant för omgivningen. Det tycker jag egentligen är rätt okej; inte för en eventuell genans skull, utan för att den som visar mycket av sig själv riskerar att bli hårt åtgången också. Det kan alltså av ren självbevarelsedrift vara bra att se till att inte öppna sig för mycket innan man vet om människor går att lita på. Jag önskar att jag inte hade behövt lägga till det sista, men så ser världen ut. Det är inte alltid illvilja som gör att en person inte är att lita på, det kan helt enkelt vara så att man inte riktigt förstått vidden av det som sagts och så förs saker vidare och så brukar katastrofen vara ett faktum, åtminstone för den som sade för mycket till att börja med. Så jag är med på att en viss urskiljning kan vara av nöden.

Då kommer vi till frågan om vad gränsen går. Det är där det börjar bli intressant. För en del är det en överdriven känsloyttring att fälla en tår vid sorgliga besked. För andra är överdriften snarare när man börjar kasta sig efter kistan ner i graven vid en jordfästning (för att dra till med något riktigt överdrivet dramatiskt). Det varierar, med andra ord. Så måste det få vara. Alla fungerar inte likadant och vi mår bara dåligt om vi skall tvingas åt något håll som inte känns naturligt för oss. Men jag tycker att det är lite orättvist ordnat i vårt samhälle. Återhållsamhet värderas mycket högre än att visa känslorna. Jag gör mig själv skyldig till att säga eller tänka "det där var ett känsloargument" i sammanhang där jag föreställer mig att lugn saklighet vore på sin plats. Men samtidigt: om något känns - skall det bara sopas undan som något oviktigt?

I min drömbild av mig själv är jag lugn och vis och klarar att kontrollera känslorna. Inte som någon isdrottning, men jag skulle vilja kunna sitta still i båten och vänta ut stormen. Den som känner mig vet att motsatsen är den sanna. Det är lite jobbigt. Särskilt som jag så ofta kan övermannas av känslolägen, och då blir jag precis så där pinsam och genant för de människor som utsätts för antingen glada utläggningar eller sorgsna utläggningar eller utläggningar överhuvudtaget. Det är sådana där tillfällen då jag plötsligt inser att jag varit påstridig eller beskäftig eller något annat lika oönskat. Huga. Skämskudden fram. För det är ju pinsamt att liksom känna för mycket, vad det än gäller. Om det gäller en politisk fråga, ett udda intresse eller en människa spelar ingen roll. Det var det där "för mycket" som slår tillbaka eftersom åtminstone jag upplever det som att människor stöts bort av det.

Självrannsakan: stöts jag själv bort när andra människor flödar över? Handen på hjärtat så tror jag inte det. Och då är det i alla fall någon konsekvens i min galenskap och då kan jag vara lugn med det, i alla fall. Synd bara att jag ändå alltid längtar efter lite kyla och bättre kontroll i tron på att jag inte skulle göra bort mig lika mycket om jag vore stramare. Där kom det. Göra bort sig. Blotta sig och riskera att någon skrattar åt ens uppriktigaste och hetaste drömmar om framtiden, samhället, barnen eller vad det än är. Denna förbaskade rädsla för att vara genant! Men jag har ett skäl till att önska mig större kontroll, och det är för att jag tror att förmågan att klara svåra situationer borde bli bättre då. Ha ett klart huvud i kris och kunna tänka och reda ut saker. Kunna hjälpa andra också.

Jag hade bättre kontroll på mina känsloyttringar tills jag var nästan 30 år. Det var efter att Samuel dog som jag började släppa ut mycket mer. Jag är rätt säker på att många personer som råkat ut för mig genom åren tycker att det är just "för mycket". Då skäms jag. Men verkar inte kunna göra något åt det.

Jag vet inte vad det här utmynnar i. Det var tänkt som en reflektion över vilka egenskaper vi värderar i vår kultur, men blev som vanligt en självbekännelse istället. I´m signing off.