måndag, oktober 20, 2014

Andliga övningar

Ungen har varit här och röjt. Och lagat kvällsmat till mig som det blev matlådor kvar av också. Kärleken. Tacksamheten. Och samtidigt skamkänslan. Inte skall hon redan nu behöva ta hand om sin gamla förälder, liksom. Men jag är en tiggare och kan som sådana inte välja när och hur jag skall ta emot hjälp. För visst behöver jag hjälp även om jag helst vill paddla kanoten själv.

Jag behöver inte öva mig i tacksamhet, för den känner jag jämt och ständigt när människor är snälla och omtänksamma på olika vis. Men jag måste öva mig i att ta emot. Det är mycket svårt. Det är så svårt att jag nästan inte kan andas emellanåt.

Jag läxar upp mig själv lite och säger till mig på skarpen att jag inte måste förtjäna allting jag får. Jag måste inte genast lämna ett kvitto när jag fått hjälp, genom att raskt se till att hjälpa tillbaka. Säger jag alltså till mig. Det går inte in, kan jag säga. Jag övar vidare. För det är dubbelknasigt att jag, som faktiskt ber om hjälp, ändå inte klarar att ta emot den när den kommer. Ett steg fram - två steg tillbaka. En galen tango med mig själv som jag inte vill fastna i.


1 kommentar:

erik sa...

Ibland behöver man inte ta in allting...det är bara och köpa läget.