torsdag, oktober 02, 2014

Att flöda över

Det är mycket med det mänskliga. Med självuppfattning och önskningar, med ideal och den krassa verkligheten. Idag tänker jag på mallar. Mallar som vi skall passa in i beroende på samtid, samhällsnivå och kön. Det finns oändligt många aspekter på det här, men jag väljer att här och nu prata på lite om känslor och hur vi människor förväntas förhålla oss till det faktum att vi har dem.

Min uppfattning om vårt samhälle är att det anses vara mest passande med viss återhållsamhet. Inte visa för mycket eftersom det kan vara genant för omgivningen. Det tycker jag egentligen är rätt okej; inte för en eventuell genans skull, utan för att den som visar mycket av sig själv riskerar att bli hårt åtgången också. Det kan alltså av ren självbevarelsedrift vara bra att se till att inte öppna sig för mycket innan man vet om människor går att lita på. Jag önskar att jag inte hade behövt lägga till det sista, men så ser världen ut. Det är inte alltid illvilja som gör att en person inte är att lita på, det kan helt enkelt vara så att man inte riktigt förstått vidden av det som sagts och så förs saker vidare och så brukar katastrofen vara ett faktum, åtminstone för den som sade för mycket till att börja med. Så jag är med på att en viss urskiljning kan vara av nöden.

Då kommer vi till frågan om vad gränsen går. Det är där det börjar bli intressant. För en del är det en överdriven känsloyttring att fälla en tår vid sorgliga besked. För andra är överdriften snarare när man börjar kasta sig efter kistan ner i graven vid en jordfästning (för att dra till med något riktigt överdrivet dramatiskt). Det varierar, med andra ord. Så måste det få vara. Alla fungerar inte likadant och vi mår bara dåligt om vi skall tvingas åt något håll som inte känns naturligt för oss. Men jag tycker att det är lite orättvist ordnat i vårt samhälle. Återhållsamhet värderas mycket högre än att visa känslorna. Jag gör mig själv skyldig till att säga eller tänka "det där var ett känsloargument" i sammanhang där jag föreställer mig att lugn saklighet vore på sin plats. Men samtidigt: om något känns - skall det bara sopas undan som något oviktigt?

I min drömbild av mig själv är jag lugn och vis och klarar att kontrollera känslorna. Inte som någon isdrottning, men jag skulle vilja kunna sitta still i båten och vänta ut stormen. Den som känner mig vet att motsatsen är den sanna. Det är lite jobbigt. Särskilt som jag så ofta kan övermannas av känslolägen, och då blir jag precis så där pinsam och genant för de människor som utsätts för antingen glada utläggningar eller sorgsna utläggningar eller utläggningar överhuvudtaget. Det är sådana där tillfällen då jag plötsligt inser att jag varit påstridig eller beskäftig eller något annat lika oönskat. Huga. Skämskudden fram. För det är ju pinsamt att liksom känna för mycket, vad det än gäller. Om det gäller en politisk fråga, ett udda intresse eller en människa spelar ingen roll. Det var det där "för mycket" som slår tillbaka eftersom åtminstone jag upplever det som att människor stöts bort av det.

Självrannsakan: stöts jag själv bort när andra människor flödar över? Handen på hjärtat så tror jag inte det. Och då är det i alla fall någon konsekvens i min galenskap och då kan jag vara lugn med det, i alla fall. Synd bara att jag ändå alltid längtar efter lite kyla och bättre kontroll i tron på att jag inte skulle göra bort mig lika mycket om jag vore stramare. Där kom det. Göra bort sig. Blotta sig och riskera att någon skrattar åt ens uppriktigaste och hetaste drömmar om framtiden, samhället, barnen eller vad det än är. Denna förbaskade rädsla för att vara genant! Men jag har ett skäl till att önska mig större kontroll, och det är för att jag tror att förmågan att klara svåra situationer borde bli bättre då. Ha ett klart huvud i kris och kunna tänka och reda ut saker. Kunna hjälpa andra också.

Jag hade bättre kontroll på mina känsloyttringar tills jag var nästan 30 år. Det var efter att Samuel dog som jag började släppa ut mycket mer. Jag är rätt säker på att många personer som råkat ut för mig genom åren tycker att det är just "för mycket". Då skäms jag. Men verkar inte kunna göra något åt det.

Jag vet inte vad det här utmynnar i. Det var tänkt som en reflektion över vilka egenskaper vi värderar i vår kultur, men blev som vanligt en självbekännelse istället. I´m signing off.

Inga kommentarer: