lördag, oktober 11, 2014

Tidsinsikt

Allt som är svårt i livet tar tid, det vet vi. Det vill säga, det tar tid att låta känslor och förnuft hitta varandra så det går att hantera det som är svårt. På kort sikt är det inte så svårt. Att vara mitt i en kris är att befinna sig mitt i stormens öga med det slags lugn som följer med insikten om att inget går att styra. Att vara i chock har jag upplevt på samma sätt. Det är efteråt det svåra börjar.

Jag tänkte på det häromdagen, det där med tiden och sorg och bearbetning av större och mindre kriser. Jag har lite svårt med att jag tycker att jag inte riktigt kommer vidare. Tänker att jag måste ha väldigt svårt för att acceptera och leva med verkligheten, och så blir det ytterligare ett misslyckande. Grunnade vidare. Nu är det oktober. Det börjar dra ihop sig till den där tiden på året som jag (struntar i om det verkar överdrivet dramatiskt) brukar tänka på som mitt livs *golgatavandring. En del år känner jag inget särskilt alls. Vardagen och livet trillar på, och de åren har jag varit lika lättad varje gång i slutet av januari. Tänkt att nu äntligen, nu har jag kommit vidare. Andra år lägger det sig över mig och livet som en kvävande matta. Jag vet inte varför det kommer när det gör det, och varför det går bra andra år.

Men så, häromdagen, när jag som sagt funderade på allt det här, slog det mig. Något som kändes så uppenbart att jag skrattade till för mig själv, och samtidigt kände mig lite fånig som inte hade insett det tidigare. Tiden är inte linjär. Tiden, som vi upplever den, går på ett sätt från punkt A till punkt B, men det är inte så vi känner. Vi minns, vi återkopplar, vi drömmer framåt, vi hoppar tillbaka, vi uppslukas av det vi håller på med för ögonblicket. Allt det där händer tämligen jämsides. Inom oss. Så samtidigt som jag vaknar på morgonen och gör saker i nuet och dagen transporterar mig fram till kvällen, så har jag upplevt oändligt mycket mer än det jag just har ägnat mig åt. I tankarna och känslorna har jag levt igenom flera tidsloopar - och även tänkt framåt mot det jag inte vet något om än.

Inget nytt. Men för mig var det en lättnad att plötsligt landa i det. Det är inte ett karaktärsfel hos mig att jag vandrar min golgatavandring emellanåt och säkert kommer att göra det ända tills jag dör. Det vore föralldel heller inte fel om jag skulle fastna lite oftare i glada minnen, och det är dit jag önskar att jag kommer, men jag kanske till sist kan släppa min tro att jag längs vägen skall kunna lämna det svåra i ett dike någonstans. Det är dessutom så korkat att just jag har kunnat tro det, jag som alltid har tyckt att man måste kunna se det svåra för att inte bli ihjälskrämd varje gång det gör sig påmint. Så skönt att det går att få insikter!

Och så fnissar jag. Såklart det finns Star Trek-referenser även här. Ni som vet, hajar. Ni som inte vet och möjligen är lite nyfikna kan googla på Deep Space Nine och wormhole aliens/prophets. Vilket säger att min insikt sannerligen inte är revolutionerande ny, men den behövde tydligen många år för att landa i mig.



* 15 december får Samuel hjärtstillestånd under pågående rond. (Inlagd kvällen före pga krampanfall hemma.) Omedelbar hjärt-lungräddning. Drygt 30 minuter innan hjärtat går igång. Idag vet vi att hjärnan var förstörd av syrebristskador redan då, det fattade vi inte då. Till intensiven. Veckor går, så småningom överförd till sin gamla avdelning. Vi får besked om att man nu bara kan ge palliativ vård. 21 januari dör Samuel efter fem veckor i koma. Det är den tiden jag vissa år återupplever mer eller mindre intensivt.


Inga kommentarer: