torsdag, november 27, 2014

Tystnaden

Tönnes tystnad tär på mig, jag kan inte låtsas som något annat. Varför tystnar man när man är femton och ett halvt år, utan något trauma eller sjukdom?

Jag fortsätter att prata med honom. Ställer frågor. Får tystnad tillbaka. Han är inte nedstämd på något vis. Han ler, dansar till musik och visar upprymdhet som förr - men i absolut tystnad. 

Det känns som han stöter bort mig även om jag vet (tror mig veta) att hans tystnad inte är riktad mot någon. Därför var det skönt nyss när vi väntade på musikterapin; jag pratade, han gav inget svar. Men blev med ens väldigt gosig. Vi hade en gemensam stund där.

För någon vecka sedan kunde jag inte hålla mig. Jag ställde en fråga som jag vet är omöjlig för honom att svara på, men jag har tänkt på den så länge att den liksom tvingades ut. "Varför vill du inte använda din röst längre, gubben?" Han skakade bara på huvudet. 


onsdag, november 26, 2014

Morgonbestyr

Sådant jag inte vill mötas av när jag kommer in igen efter att ha lämnat Tonåringen vid taxin halv åtta en mörk novembermorgon: Utegångsfåret står och tejpar fast sulorna till sina sneakers med silvertejp och förkunnar glatt "förresten mamma så behöver jag nya skor".

Mm, jag såg det. Och förmodligen har de varit söndriga länge och meddelandet hade kunnat lämnas vid en tidpunkt då det gick att göra något åt saken. Jag antydde detta och fick svaret att han var glad att han kom ihåg att säga det nu. Efter det kunde jag inte säga så mycket. Jag vet ju själv allt jag glömmer hela tiden. Lyckades i alla fall hitta ett par mer vintriga kängor som inte var alltför trånga som han får klara sig med idag. Det räddade min dag, i förbigående sagt.

Jag tog de trasiga pjucken och gick mot soptunnan och sade att de här kastar vi. "Väntavännavännavänna" ropade Utegångsfåret (som slår både mig och sin morfar när det gäller att prata snabbt och otydligt trots att vi båda är erkända snabb-och otydlighetspratare), "de måste få en liten begravning". Så tog han skorna och lyste välsignelsen över dem innan han dumpade dem. Avslutade med "vila i frid". Se där vad gedigen kyrklig fostran ger i kombination med humor och snabb situationsuppfattning. Fin pojke.

tisdag, november 18, 2014

Ett fönster på sjätte våningen

Mitt nya och bättre jag har fortfarande inte behagat dyka upp så jag tar bussen till och från jobbet. Den busslinje jag oftast åker med tar vägen nedanför sjukhusområdet och varje gång vi passerar byggnaderna vid ingång 60 och 70 reagerar jag med en liten stöt. Det är ingen stor reaktion och det är tur det, hur skulle jag orka leva med att få en jättestöt åt hjärtat gång på gång, men det är en pytteliten ryckning. En hågkomst.

I morse försökte jag hinna se en glimt genom ett fönster på sjätte våningen i 60-huset. Det gick förstås inte att se något. Jag vet dessutom att det är längesedan det var vårdavdelning där. Redan när Samuel låg inne för benmärgstransplantationen var flyttplanerna framskridna, och året efter...

Jag erkänner, jag vandrade som en slags vålnad ett tag där på sjukhuset i omgångar våren 1998. En dag gick jag upp i 60-huset, stack in huvudet i rummet till en förvånad läkare som hade expedition där och sade "Ursäkta att jag stör, jag ville bara titta lite, min son låg här för ett år sedan. Nu är han död." Sedan vandrade jag vidare efter att ha kastat en hastig blick ut genom fönstret. Mindes hur jag hade stått med Samuel där för att han skulle få vinka ner till lillasyster och pappa. Barnen fick inte träffas under den perioden, och att vinka sex våningar ner kändes väldigt konstigt och avlägset för dem båda.

Ändå var det en tid av hopp.

Det är mycket märkligt och gör mycket ont att minnas.

måndag, november 17, 2014

Biodöden; jag är skeptisk

Betalat 145 kr för biobiljetten. 35 kr för en Mer och en rulle Mentos. Det ser ut att bli fullt i salongen = många biljetter plus dricka å popcorn å godis. Detta betalar vi glatt trots tider av streaming, nedladdning, hyr- och köpesfilm. 

Uppenbarligen gillar vi människor att försöka tillgodogöra oss innehållet i en film samtidigt som vi sitter och skaver armbågarna mot pladdrande främlingar som lämnade folkvettet hemma. Jag vill påstå att den där biodöden man pratat om i decennier känns rätt överdriven. 

Och nej, jag är inte jätteförtjust i att gå på bio. Vill helst slippa puckon som pratar högt och biter så det knakar i äpplen eller är allmänt jobbiga medan jag vill försjunka. Undantaget är om jag hamnar i en stor salong där jag får plats med armar och ben och grannarnas närvaro inte är så påträngande. Då är det riktigt trevligt. Men ikväll, mina vänner... liten salong. Folket runt mig luktar öl och har mössan på inomhus. 

När jag jämför detta med en dvd-film, soffan, mitt te samt möjligheten att pausa och gå och kissa när jag behöver, då känns kvällens nöjeskostnad rätt sur och svår att försvara. 

Hjälp. Det är trångt här. Lätt klaustrofobisk. Om vi pratar biodöd här, är det nog mitt lik som kommer att påträffas i salongen. Anledning: irriterades till döds. 

torsdag, november 13, 2014

Ingen pardon

Jag har kört tvättmaskinen
rensat luddfiltret
dragit upp mängder med schampoinbakade hårtussar ur badrumssilen

Jag har hämtat på fritids
kört i rusningstrafik
jag har jobbat med tekniska hjälmedlet fast ungen var trulig

Jag har fluffat min couscous
jag har tinat ärterna
serverat mat till tonårssönerna.

Jag har tagit reda på en massa saker
utan att bryta ihop
vid varje dörr som stängdes framför näsan på mig

Jag har försökt paddla min kanot själv
men klarat att ta emot stöd
från dem som inget hellre vill än än hjälpa mig

Jag har försökt var modig
att vara duktig
käre Gud, om jag lovar att inte klaga mer över annat än riktiga katastrofer;

 får jag stanna kvar då?