tisdag, november 18, 2014

Ett fönster på sjätte våningen

Mitt nya och bättre jag har fortfarande inte behagat dyka upp så jag tar bussen till och från jobbet. Den busslinje jag oftast åker med tar vägen nedanför sjukhusområdet och varje gång vi passerar byggnaderna vid ingång 60 och 70 reagerar jag med en liten stöt. Det är ingen stor reaktion och det är tur det, hur skulle jag orka leva med att få en jättestöt åt hjärtat gång på gång, men det är en pytteliten ryckning. En hågkomst.

I morse försökte jag hinna se en glimt genom ett fönster på sjätte våningen i 60-huset. Det gick förstås inte att se något. Jag vet dessutom att det är längesedan det var vårdavdelning där. Redan när Samuel låg inne för benmärgstransplantationen var flyttplanerna framskridna, och året efter...

Jag erkänner, jag vandrade som en slags vålnad ett tag där på sjukhuset i omgångar våren 1998. En dag gick jag upp i 60-huset, stack in huvudet i rummet till en förvånad läkare som hade expedition där och sade "Ursäkta att jag stör, jag ville bara titta lite, min son låg här för ett år sedan. Nu är han död." Sedan vandrade jag vidare efter att ha kastat en hastig blick ut genom fönstret. Mindes hur jag hade stått med Samuel där för att han skulle få vinka ner till lillasyster och pappa. Barnen fick inte träffas under den perioden, och att vinka sex våningar ner kändes väldigt konstigt och avlägset för dem båda.

Ändå var det en tid av hopp.

Det är mycket märkligt och gör mycket ont att minnas.

Inga kommentarer: