torsdag, november 27, 2014

Tystnaden

Tönnes tystnad tär på mig, jag kan inte låtsas som något annat. Varför tystnar man när man är femton och ett halvt år, utan något trauma eller sjukdom?

Jag fortsätter att prata med honom. Ställer frågor. Får tystnad tillbaka. Han är inte nedstämd på något vis. Han ler, dansar till musik och visar upprymdhet som förr - men i absolut tystnad. 

Det känns som han stöter bort mig även om jag vet (tror mig veta) att hans tystnad inte är riktad mot någon. Därför var det skönt nyss när vi väntade på musikterapin; jag pratade, han gav inget svar. Men blev med ens väldigt gosig. Vi hade en gemensam stund där.

För någon vecka sedan kunde jag inte hålla mig. Jag ställde en fråga som jag vet är omöjlig för honom att svara på, men jag har tänkt på den så länge att den liksom tvingades ut. "Varför vill du inte använda din röst längre, gubben?" Han skakade bara på huvudet.