onsdag, december 31, 2014

Tala med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin

Kommunikation är viktigt.  Jag är stolt över att meddela att jag hittills klarat att växla mellan olika kommunikationssätt med barnen utan att en enda gång hamnat i det dödläge där avkommans ansiktsuttryck signalerar "jag har inte en susning om vad du säger". Det vill säga, ansiktsuttrycket uppkommer frekvent men jag märker det ju och anpassar snabbt kommunikationssättet vid behov. En mors fina intuition, se. Eller normal uppfattningsförmåga, beroende på hur gärna man vill mytologisera egenskaper, eller ej.

Rödtotten skall ut senare ikväll och inte komma hem förrän nästa år. Svävande förhandsuppgifter sade att nyåret skulle firas in med klasskompisar. Har jag en aning om vilka hans klasskamrater är och var de bor? Svar: nej. För en stund sedan fångade jag in honom och utbad mig aningen mer utförlig information om exempelvis adressen han skulle befinna sig på. Han såg lite frågande ut. Ja, sade jag, om zombieapokalypsen inträffar ikväll vill jag veta var jag skall börja leta efter dig. Ansiktet klarnade och jag fick en adress. Har fortfarande inget namn eller så, men jag är nöjd. Och han var nöjd när han förstod att jag inte var ute efter att punktmarkera honom hela kvällen. Det gäller att uttrycka sig på rätt sätt.

Med tanke på alla gånger jag misslyckas med kommunikation känns det här finfint. Än så länge funkar det med barnen.

tisdag, december 23, 2014

Luftar tankarna bara. Ett helt ointressant inlägg, lite om böcker och politik.

Går i tankar på böcker jag vill ge barnen som start på sina egna bibliotek. När jag funderade på böcker till Utegångsfåret dök plötsligt en bokserie från min barndom upp i huvudet: Sven Wernströms böcker Trälarna, Trälarnas döttrar och så vidare. Av den upplysningen kan den allmänbildade snabbt skapa sig en uppfattning om vilken politisk riktning som gällde i mitt barndomshem, och alldeles riktigt var den allmänt vänstervriden. (Det är jag glad över, förresten, jag är mycket nöjd med mina mer vänsterinriktade samhällsåsikter.) Visserligen gick det inte så långt som till att någon var kommunist, nej, man höll sig till det mer stabila socialdemokraterna. Det vill säga, det vet jag inte. Min mor har nämligen alltid hållit hårt på det här med valhemlighet och avslöjade aldrig vad hon lade sin röst på. Under tonåren lekte jag med tanken att hon antingen röstade på Kd -  det här var innan de kommit in i riksdagen och nog ansågs som lite extrema åt ett håll - eller på KPML(r).

Tillbaka till böckerna om arbetarna och deras barn. Det finns en passus i boken Trälarnas döttrar som jag av någon anledning minns väldigt väl. Berättelsen har där hunnit fram till förra seklets början, och man beskriver en demonstration, förslagsvis år 1909. (Det retar mig oerhört att jag inte direkt kan kontrollera detta i bokhyllan, den boken har förkommit.) Nåväl. Ett demonstrationståg, alltså, bevakat av ridande poliser i pickelhuvor. På en av banderollerna står orden Leve socialismen, men mellan orden finns en svart lapp påsydd. När demonstrationståget nått en viss punkt i staden sliter någon av lappen, och då syns hela texten: Leve den revolutionära socialismen.

När jag var barn och läste detta förstod jag inte riktigt. Jag var så pass medveten att jag visste att det fanns länder där man inte fick säga vad man ville, men jag kunde inte föreställa mig att det hade varit så i Sverige. För inte länge sedan, då när jag var barn. Jag läste boken första gången år 1976. Avståndet i tid var för en åttaåring jättestort, men i verkligheten... det fanns människor som gick omkring och andades som hade varit med om den tiden.

Det är med viss bävan jag läser min svenska historia och förstår att arbetarrörelsens framväxt inte alls var en given framgång. Jag tycker snarare att det är otroligt att det gick att genomföra en samhällsomvälvning på det viset - utan vapen och blod. Idag ser samhället mycket annorlunda ut än vad det gjorde när jag växte upp. Inte till det yttre kanske, men det har definitivt skett ett skifte vad gäller värderingar, enligt mitt eget snäva livsperspektiv. Jag är inte glad över hur det är idag. Det enda som är bra är att det framkommer mer och mer tydligt att det enda som styr är pengar. Ingen kan undgå att märka att det vi kallar realpolitik i själva verket alltid handlar om pengar. Att inte komma på kant med kapitalet. Att det är vinsten som är det viktigaste. Visst, vi lever inte i en bytesekonomi. Pengar är det medel vi har kommit överens om att använda som värdemätare. Måttstocken. Det är svårt att komma undan att om jag vill att människor skall ha rätt till vård och skola så måste det finnas något som bekostar det också.

Men här kommer min envisa tanke: Varför det? Varför? Naiv och enkel fråga: vem har bestämt att någon äger skogen som ger virke till husen? Pengavärdet bestäms av något som är så diffust att jag inte har en aning, guldmyntfot kunde man möjligen fatta men det var det länge sedan vi övergav, så VAD ger pengarna värde?

Jag vandrar förvirrad vidare i livet utan några svar. Men jag vet en sak, och det är att jag kommer att fortsätta att fråga.

Små, små ord av kärlek

Dagen före dopparedagen. Jag stökar stillsamt med vardagsbestyr och funderar på om det är något jag borde komma ihåg inför morgondagens logistik kring att få pojkar till kyrkan i tid till julspelsrepetitionen. Jag kommer fram till att jag tror att jag inte har ansvar för detta i år och tänker nöjt på hur fint det är att få börja julafton med julspelet. Musiken är ur Händels Messias och bara det är i sig nog för min del. Så börjar jag flina. Rödtotten skall göra premiär som Josef i julspelet. Och med all respekt för manusförfattaren (jag vet vem du är) så har Josef en replik som inte är alldeles lätt att få fram på ett bra sätt. Det är något som jag och barnen har dragit på munnen åt i några år nu, och jag är förväntansfull inför att se hur min egen Josef skall klara uppgiften.

De flesta av er känner till historien så jag behöver knappast utfärda någon spoilervarning här, va? Så här går det till: Josef och Maria kommer vandrande mittgången fram. Den är lång. Domkyrkan är stor. Så småningom suckar Maria över att det är så långt att gå (till Betlehem, n.b.). Då svarar Josef "Det är nära nu". Och sedan blir det alltid en liten paus, och så säger han "Och jag älskar dig".

Jaha, säger ni nu. Vad är det som är lustigt med det? Här har vi en hyvens karl som stöttar sin höggravida och trötta hustru. Han muntrar upp henne genom att säga att de snart är framme och så kröner han det hela med en försäkran som varje gravid kvinna gärna kan få flera gånger dagligen, det vill säga att han älskar henne och finns där med henne. Varför fnissar jag? För att det varje år låter som att det är taget lite ur luften och låter som en praktillustration till innebörden av begreppet non sequitur.

Eller så är det bara jag. Och mina barn. Som har en märklig sorts humor.

Och jag älskar dem.

måndag, december 22, 2014

Styra upp lite

Jag fick med mig min rödhårige tenor för att handla lite. Han var lugn och tålmodig till mjölkdisken ungefär. Då fick han spel (i den utsträckning denne älsklige yngling får spel, det vill säga ganska lite) och utbrast " Aaarrgh! Jag måste ordna upp det här" och så började han rumstera om i kundvagnen. Sorterade saker och placerade försiktigt röda glaskulor och annat pynt på ett ställe där de inte behövde krossas under mjölktetror och annat som hans obetänksamma mor kastade ner i vagnen. Jag såg fascinerat på. Frågetecknen formerade sig ovanför mitt huvud. Varifrån kommer det här draget? Sedan tänkte jag tacksamt att det är väldigt praktiskt att ha honom. Så fiffigt ordnat att barnen inte är som jag.

Den rödhårige. Rekommenderas. Se ordningen i kundvagnen.

fredag, december 19, 2014

Att vara Josef

Det drar ihop sig till jul. I många år nu har vi gått till domkyrkan för att se julspelet på julafton. Pinglan, Rödtotten och Utegångsfåret har alla sjungit i kören i många år nu. Utegångsfåret började sin julspelskarriär som liten ängel, och det är ett minne för livet det året han hade ansvar för en kollektkorg. Vartefter den började fyllas tittade han förundrat ner i den, och så började han lyfta upp sedlar och vifta med dem. Det såg ut som han var på väg att göra en Joakim von Anka och dyka ner i pengahögen och rulla sig. Han lyckades inspirera jämnåriga körledarbarnet till att göra samma sak, och jag satt i bänken och höll mig krampaktigt för munnen för att inte gapflabba rätt ut.

Det finns roller att besätta till julspelet. Familjen har, som sagt, bidragit med en liten ängel, innan han började i gosskören. Två år hade vi också en vis man som kom med myrra. I år hörde jag rykten om att Rödtotten hade avancerat till att vara herde, som nog är den roll som är roligast eftersom herdarna drar ner skratt genom att ligga i mittgången och snarka högt i mikrofoner, för att så väckas av den himmelska härskaran som här består av ett antal småttingar som lätt förvirrat vallas runt medan de svingar små klockor. Kul, tänkte jag. Men så fick jag höra att Rödtotten blivit uppgraderad: han skall vara Josef.

Det är min själ inte lätt att vara Josef i domkyrkans julspel. Först skall man vandra mittgången fram med en Maria vid armen medan man säger tröstande och ömma ord. Sedan sitter man placerad i allas synfält utan att ha något mer att göra medan kören sjunger. Tänk levande tablå där man tillåts att röra på sig. Jag vet inte om jag skulle klara att sitta och titta ömt än på Jesusbarnet i krubban, än på min Maria, och inte bara fastna i ett stelt leende. Jag är lika imponerad varje år av ungdomarna som sköter sina uppdrag med den äran. Jag är säker på att Rödtotten fixar det, för han är - tro det eller ej - en liten estradör i smyg, men enkelt är det som sagt inte.

Det får mig att tänka vidare på Josef och hans roll i julevangeliet och framgent. Han är inte så framträdande. Men jag vill föreställa mig att han var en närvarande far och att hans söner var med och lärde sitt yrke vid hans knän. Det är bara så tråkigt att det där med pappan som inte anses vara så viktig i de mindre barnens liv är en lång tradition.  Att det än idag finns personer som på fullt allvar tror att det är skadligt för små barn att bli omhändertagna av sina pappor, eftersom män inte skulle förstå hur de skall ta i småbarn eller begripa deras behov. Bröder överallt: jag önskar jag kunde upprätta er alla. Jag blir urförbannad när sådana åsikter förs fram. Och jag anser att jag har tillräcklig erfarenhet från mitt liv för att säga att jag hittills inte har träffat på en man som är skadlig för sina barn på det allmänna sätt som vissa personer påstår. Att det finns män som slår och inte begriper sina barns behov, det är beklagligt sant. Grejen är bara att det finns lika många kvinnor som slår och inte begriper sina barns behov. Dålig förälder har inget med kön att göra.

Så, alla Josef därute. Du är viktig för ditt barn. Ditt barn behöver din kärlek och ditt stöd ända från första början. Ja, även den tiden när det ser ut som lillen bara ligger vid sin mammas bröst hela tiden behövs du. Barn känner kärlek och omtanke. Barn märker när händerna som tar i dem och lyfter dem är medvetna och kärleksfulla. Låt ingen komma och ta ditt föräldraskap ifrån dig.

söndag, december 14, 2014

Strutar jag minns

Innan jag hade söner i gosskören var mitt intresse för stjärngossestrutar ljumt. Det var en kon som vippade på skulten på dem som stod längst bak i luciakören, inget mer. Men så kom gosskören och därmed den årliga konserten "Goder afton, mitt herrskap" in i mitt liv och då blev det hela lite intressantare.

Första året handlade det mest om att spänna resårbandet lagom hårt runt min lille stjärngosses haka. Men redan följande år hade jag börjat göra vissa observationer. Med erfarenhet av tio års struteri har jag kommit fram till fyra huvudtyper (haha) av, inte just struten själv, men variationer i uppbärandet av densamma. 

Figur ett är den klassiska varianten. Placerad mitt på hjässan och tämligen rakt uppstående. Förankrad med ett osynligt resårband under hakan. 

Figur två är snarlik ettan men skiljer sig från den genom den lätt nonchalanta nedvikningen av strutens spets. Framåt skall det tydligen vara, jag har hittills inte sett någon bakåtvikning. Den här varianten signalerar "jag har haft strut på huvudet så många år att jag inte längre har någon respekt för den". Alternativt "det här är min storebrors gamla strut".
Figur tre är min favorit. Förekommer främst på små gossar som stött till struten när de kliat sig i håret med stjärnpinnen eller nyst så häftigt att struten halkat. En annan orsak till Pisalutningen är att de stått och dragit i resårbandet i obehag över att ha ett spännband mellan öron och haka (det är mycket viktigt att få till rätt åtstramningsgrad här), så resåren har blivit slapp och struten står rätt ut från bakhuvudet. 

Figur fyra visar den sk svävande struten. Det är ett fenomen som uppstår när strutbäraren har en hög frisyr, som en Mohawk eller, som på bilden, dreadlocks. Strutkanten förmår helt enkelt inte ligga an mot hjässan och därför ser struten ut att vara på väg att lyfta. I detta fall krävs ett rejält resårband. 

Detta var ett smakprov ur min kommande avhandling En komplett studie i strutar

måndag, december 08, 2014

Solstrålarna

Vid hemkomsten från jobbet möttes jag av två glada söner som stod i köket och pratade om något. Jag lämnade matkassarna i deras ömma händer och tänkte någon sekund på frågan som Rödtotten kastat ur sig direkt jag klev in.

"Mamma, visst är det ok att Utegångsfåret ser på the Walking dead?" Jag hann tänka flera saker innan jag svarade. Att för några år sedan var det Rödtotten som skrek till lillebror att genast byta kanal när ett ovanligt läskigt program dök upp, för det borde inte lillebror se. Att mina barn gillar ruskiga filmer och läskigheter på ett sätt som jag inte fullt ut förstår. Och att det i det aktuella fallet förmodligen redan var för sent att stoppa. Så jag svarade "Ja, du är stor nog att känna själv om du mår dåligt av att se något - och att då sluta upp med det". Utegångsfåret svarade "Jag sover bra om nätterna" (han är snabb, den lilla grisen, nej fåret) och försvann sjungande upp till sitt rum.

Då avslöjade Rödtotten med ett kärleksfullt överseende leende att det var som jag trodde, det var för sent att stämma i bäcken. Utegångsfåret hade sagt till sin storebror "Jag har redan tittat lite på the Walking dead, jag är inne på andra säsongen. Men säg inget till mamma." Det var här Rödtotten tyckte att det vore lite fånigt att liksom backa Utegångsfårets läskighetsnivå när han redan passerat den. Och så minns han säkert vad han själv tittade på vid samma ålder...

Men jag undrar nu vad Utegångsfåret avser när han använder ordet "litet".

fredag, december 05, 2014

Ursäkta

Ja, nu blir det sådär klagigt igen. Annars hade jag under dagen faktiskt gått och tänkt på ett mera käckt inlägg om hur jag klippte ihop min lunchsallad, förkyld och hemmavarande som jag var, men dysterheten klistrade sig fast igen.

Visserligen ramlade två av mina pojkar in (den tredje är i Warszawa och sjunger luciasånger på svenska ambassaden) och det förstår ni att det är något underbart varje vecka. Jag beslöt att köpa pizza till kvällsmat och det hade de inget emot, mina smågrisar. Jag gick till pizzerian. Handlade. Småpratade med innehavaren som är samma som haft butiken sedan vi flyttade ut hit i oktober 1997. Fick en gråtklump i halsen. Även det här kommer att försvinna.

Och visst. Inte går det att hålla på och tänka så om allting, sitta och sucka över att det var sista gången för att göra si eller sista gången man träffade på så på just det viset. Jag vet dessutom att det går snabbt för mig att finna mig tillrätta på nya platser, men vägen dit är fruktansvärt svår. Jag menar faktiskt inte att gnälla. Jag vet också att jag vare sig är ensam om situationen eller har det värst. Det är bara så otroligt tungt och av olika anledningar är jag inte särskilt stark längre.

Att lilla affären, som vi alltid kallat den, plötsligt skulle göra mig så sentimental hade jag ändå inte räknat med. Men det är många år vi främst köpt pizza och lördagsgodis där, nödköpt mjölk eller annat. Vi är igenkända, och ungarna också sedan de var små. Sigvard var snäll nog att sticka iväg till affären igen för en stund sedan för att handla mjölk och dricka, som jag hade glömt att köpa när jag hämtade pizzorna. Jag sade till honom att kontanterna han fick nog inte räckte, men han kunde ju kolla. Han kom hem igen med både mjölk och dricka. Vi fick vara skyldiga 6 kronor till en annan dag. (Som Sigge och jag har bestämt innebär att pengarna skall de få i morgon.) Sådant betyder en hel del. Finns förhoppningsvis på andra platser också. Det blir lättare att ta fasta på den dag jag väl vet var den platsen är.

Avslutningsvis: Oh, I get by with a little help from my friends. Och familjen. Tack.

måndag, december 01, 2014

Världens tillstånd sett genom vargtimmans glasögon

Jag har svårt att sova och lyssnar på musik. Jag gjorde misstaget att välja något som upprör och väcker tankar istället för att lugna ner. Av olika anledningar letade jag mig fram på Spotify till Moses Pergaments Den judiska sången, skrivet 1944. Det skrämmer mig att jag upplever det som så högaktuellt även idag. 

Främlingsfientligheten florerar och lyckas bli mer och mer normaliserad. I mina mörkaste stunder tycker jag att vi balanserar på randen till Ragnarök varje dag. Syrien. Putin. Fattigdom, hunger. Rädsla och intolerans människor emellan. Jag har sagt det förr, och säger det nu igen: om inte det här är någon form av ödestimma för världen, hur långt dröjer det?

För mig räcker det att tänka på valresultatet i det svenska valet i september. Samma förtvivlade känsla som jag hade på valnatten lägger sig som en klistrig hinna av ångest över mig igen. Det är fanimej inte möjligt att svenskarna har sett till att ett främlingsfientligt parti blev det tredje största. Att vi har en tredje vice talman som....jag vämjs vid tanken på det. Och jag skäms över mitt land.

Att det ser likadant ut över i stort sett hela Europa gör mig vettskrämd. Hur långt kommer det att gå den här gången?