tisdag, december 23, 2014

Luftar tankarna bara. Ett helt ointressant inlägg, lite om böcker och politik.

Går i tankar på böcker jag vill ge barnen som start på sina egna bibliotek. När jag funderade på böcker till Utegångsfåret dök plötsligt en bokserie från min barndom upp i huvudet: Sven Wernströms böcker Trälarna, Trälarnas döttrar och så vidare. Av den upplysningen kan den allmänbildade snabbt skapa sig en uppfattning om vilken politisk riktning som gällde i mitt barndomshem, och alldeles riktigt var den allmänt vänstervriden. (Det är jag glad över, förresten, jag är mycket nöjd med mina mer vänsterinriktade samhällsåsikter.) Visserligen gick det inte så långt som till att någon var kommunist, nej, man höll sig till det mer stabila socialdemokraterna. Det vill säga, det vet jag inte. Min mor har nämligen alltid hållit hårt på det här med valhemlighet och avslöjade aldrig vad hon lade sin röst på. Under tonåren lekte jag med tanken att hon antingen röstade på Kd -  det här var innan de kommit in i riksdagen och nog ansågs som lite extrema åt ett håll - eller på KPML(r).

Tillbaka till böckerna om arbetarna och deras barn. Det finns en passus i boken Trälarnas döttrar som jag av någon anledning minns väldigt väl. Berättelsen har där hunnit fram till förra seklets början, och man beskriver en demonstration, förslagsvis år 1909. (Det retar mig oerhört att jag inte direkt kan kontrollera detta i bokhyllan, den boken har förkommit.) Nåväl. Ett demonstrationståg, alltså, bevakat av ridande poliser i pickelhuvor. På en av banderollerna står orden Leve socialismen, men mellan orden finns en svart lapp påsydd. När demonstrationståget nått en viss punkt i staden sliter någon av lappen, och då syns hela texten: Leve den revolutionära socialismen.

När jag var barn och läste detta förstod jag inte riktigt. Jag var så pass medveten att jag visste att det fanns länder där man inte fick säga vad man ville, men jag kunde inte föreställa mig att det hade varit så i Sverige. För inte länge sedan, då när jag var barn. Jag läste boken första gången år 1976. Avståndet i tid var för en åttaåring jättestort, men i verkligheten... det fanns människor som gick omkring och andades som hade varit med om den tiden.

Det är med viss bävan jag läser min svenska historia och förstår att arbetarrörelsens framväxt inte alls var en given framgång. Jag tycker snarare att det är otroligt att det gick att genomföra en samhällsomvälvning på det viset - utan vapen och blod. Idag ser samhället mycket annorlunda ut än vad det gjorde när jag växte upp. Inte till det yttre kanske, men det har definitivt skett ett skifte vad gäller värderingar, enligt mitt eget snäva livsperspektiv. Jag är inte glad över hur det är idag. Det enda som är bra är att det framkommer mer och mer tydligt att det enda som styr är pengar. Ingen kan undgå att märka att det vi kallar realpolitik i själva verket alltid handlar om pengar. Att inte komma på kant med kapitalet. Att det är vinsten som är det viktigaste. Visst, vi lever inte i en bytesekonomi. Pengar är det medel vi har kommit överens om att använda som värdemätare. Måttstocken. Det är svårt att komma undan att om jag vill att människor skall ha rätt till vård och skola så måste det finnas något som bekostar det också.

Men här kommer min envisa tanke: Varför det? Varför? Naiv och enkel fråga: vem har bestämt att någon äger skogen som ger virke till husen? Pengavärdet bestäms av något som är så diffust att jag inte har en aning, guldmyntfot kunde man möjligen fatta men det var det länge sedan vi övergav, så VAD ger pengarna värde?

Jag vandrar förvirrad vidare i livet utan några svar. Men jag vet en sak, och det är att jag kommer att fortsätta att fråga.

Inga kommentarer: