tisdag, december 23, 2014

Små, små ord av kärlek

Dagen före dopparedagen. Jag stökar stillsamt med vardagsbestyr och funderar på om det är något jag borde komma ihåg inför morgondagens logistik kring att få pojkar till kyrkan i tid till julspelsrepetitionen. Jag kommer fram till att jag tror att jag inte har ansvar för detta i år och tänker nöjt på hur fint det är att få börja julafton med julspelet. Musiken är ur Händels Messias och bara det är i sig nog för min del. Så börjar jag flina. Rödtotten skall göra premiär som Josef i julspelet. Och med all respekt för manusförfattaren (jag vet vem du är) så har Josef en replik som inte är alldeles lätt att få fram på ett bra sätt. Det är något som jag och barnen har dragit på munnen åt i några år nu, och jag är förväntansfull inför att se hur min egen Josef skall klara uppgiften.

De flesta av er känner till historien så jag behöver knappast utfärda någon spoilervarning här, va? Så här går det till: Josef och Maria kommer vandrande mittgången fram. Den är lång. Domkyrkan är stor. Så småningom suckar Maria över att det är så långt att gå (till Betlehem, n.b.). Då svarar Josef "Det är nära nu". Och sedan blir det alltid en liten paus, och så säger han "Och jag älskar dig".

Jaha, säger ni nu. Vad är det som är lustigt med det? Här har vi en hyvens karl som stöttar sin höggravida och trötta hustru. Han muntrar upp henne genom att säga att de snart är framme och så kröner han det hela med en försäkran som varje gravid kvinna gärna kan få flera gånger dagligen, det vill säga att han älskar henne och finns där med henne. Varför fnissar jag? För att det varje år låter som att det är taget lite ur luften och låter som en praktillustration till innebörden av begreppet non sequitur.

Eller så är det bara jag. Och mina barn. Som har en märklig sorts humor.

Och jag älskar dem.

Inga kommentarer: