söndag, december 14, 2014

Strutar jag minns

Innan jag hade söner i gosskören var mitt intresse för stjärngossestrutar ljumt. Det var en kon som vippade på skulten på dem som stod längst bak i luciakören, inget mer. Men så kom gosskören och därmed den årliga konserten "Goder afton, mitt herrskap" in i mitt liv och då blev det hela lite intressantare.

Första året handlade det mest om att spänna resårbandet lagom hårt runt min lille stjärngosses haka. Men redan följande år hade jag börjat göra vissa observationer. Med erfarenhet av tio års struteri har jag kommit fram till fyra huvudtyper (haha) av, inte just struten själv, men variationer i uppbärandet av densamma. 

Figur ett är den klassiska varianten. Placerad mitt på hjässan och tämligen rakt uppstående. Förankrad med ett osynligt resårband under hakan. 

Figur två är snarlik ettan men skiljer sig från den genom den lätt nonchalanta nedvikningen av strutens spets. Framåt skall det tydligen vara, jag har hittills inte sett någon bakåtvikning. Den här varianten signalerar "jag har haft strut på huvudet så många år att jag inte längre har någon respekt för den". Alternativt "det här är min storebrors gamla strut".
Figur tre är min favorit. Förekommer främst på små gossar som stött till struten när de kliat sig i håret med stjärnpinnen eller nyst så häftigt att struten halkat. En annan orsak till Pisalutningen är att de stått och dragit i resårbandet i obehag över att ha ett spännband mellan öron och haka (det är mycket viktigt att få till rätt åtstramningsgrad här), så resåren har blivit slapp och struten står rätt ut från bakhuvudet. 

Figur fyra visar den sk svävande struten. Det är ett fenomen som uppstår när strutbäraren har en hög frisyr, som en Mohawk eller, som på bilden, dreadlocks. Strutkanten förmår helt enkelt inte ligga an mot hjässan och därför ser struten ut att vara på väg att lyfta. I detta fall krävs ett rejält resårband. 

Detta var ett smakprov ur min kommande avhandling En komplett studie i strutar

Inga kommentarer: