onsdag, december 23, 2015

Vi skapar ett julminne

Ni har sett det så här års i framförallt amerikanska filmer och TV-serier. Det oundvikliga julavsnittet då man vill göra upp med drömmen om den perfekta julen där allt omringas av ett suddigt ljussken som mjukar upp skarpa kanter och mildrar vardagsirritation och meningsskiljaktigheter. I berättelsen ingår att något inträffar som sätter p för den perfekta julen, och så får vi lida med huvudpersonerna medan de trasslar in sig och den ena katastrofen efter den andra radar upp sig, men i slutet knyts allt ihop så fint och alla konstaterar att julen blev den bästa på åratal just för att det fanns en kontrast det till färdigpaketerade och polerade. Och så lärde sig alla något det året och kom närmare varandra och jisses vad fint.

Ingen kan komma och påstå att jag inte har gjort mitt till det här året. Jag vill inte avslöja för mycket, men att jag ligger efter är bara förnamnet. Idag skulle jag dock lösa allt med hjälp av my trusty sidekick, även kallad min älskade dotter. Allt går bättre när hon är med, så är det bara. Hon kom med bil och vi gjorde upp vår plan. Först handla klappar. Sedan till IKEA, vilket fick mig att som vanligt göra korstecknet innan vi gick in eftersom jag är rädd att förlora min själ efter att ha kommit halvvägs, men med dottern vid min sida räds jag inget. Efter det handla mat. Sist julgran. Allt gick som på räls (förutom sådant jag glömde att jag skulle handla, men okej, lite svinn får man räkna med). Hon hjälpte mig att släpa in kassarna och sedan skulle vi ställa julgranen i julgransfoten innan hon for hem till sitt. Då upptäckte jag att det inte fanns någon julgransfot i hemmet. Inga problem, sade dottern, och ringde sin far som turligt nog hade en extra julgransfot att låna ut. Hon for åstad för att hämta den och sina bröder som klätt julgran hos far. (Barn till skilda föräldrar och med frånskilda bonusvuxna inblandade får klä gran tre gånger varje år, en gång hos bonusvuxen, en gång hos far, en gång hos mor.)

Under tiden skulle jag slänga in mat i ugnen till mig och sönerna. Tyvärr gick det inte att få upp luckan till värmeskåpet där ugnsgallret och alla ugnsplåtar låg. Det här innebar förutom ingen pyttipanna till kvällsmat ett allvarligt hot mot förekomsten av skinka på vårt julbord. Jag slet och drog utan att kunna rubba eländet. Sönerna kom hem. Äldste sonen och jag tänkte så det knakade. Att problemet var att någon plåt hakat fast sig på fel ledd förstod vi ganska snart. Vi provade att sticka in slevskaft och bända med. Icke sa nicke. Kanske gick det att skruva loss bakstycket? Spisen drogs fram och sonen tog en skruvmejsel medan jag lyste med nutidens ficklampa över hans id, det vill säga med ficklampsfunktionen på mobiltelefonen. Det är nämligen rätt mörkt i vårt kök eftersom nästan alla glödlampor i ljusrampen har gått. (Jag handlade glödlampor på IKEA idag men missade det speciella verktyg som behövs för att behändigt ta loss lamporna. I det aktuella läget gällde stenhård prioritering och belysningen kanske vi tar oss an en annan dag. Haha, just det ja, på annandagen kanske.)

Han skruvade, vi slet båda två här och var. Vi tippade spisen och lillebror fick komma och hålla i så den inte skulle ramla ner på äldstens huvud där han låg och kikade. Vid det laget var jag så hungrig och snurrig och trött att jag började skratta närmast hysteriskt åt situationen. "Det här ger en helt ny innebörd åt att någon sticker in huvudet i ugnen" kved jag. Pojkarna såg oförstående och lite förebrående på mig. Det har sagts mig att min humor är besynnerlig, så jag säger inget om det. Men jag fick nya skrattutbrott vartefter misslyckat försök följde på misslyckat försök. Ugnens sockel gled ned på den sida där sonen skruvade så den såg ut som en kapsejsad R2-D2, ungefär. Efter ett tag föreslog jag att vi skulle strunta i projektet och ge upp alla tankar på pyttipanna och skinka eftersom det verkade lättare att köpa nya ugnsplåtar än att skruva isär ugnen. Då såg han bestämt på mig mig, min äldste, och sade med hakan fyrkantig av envishet att så här kunde vi inte ha det. Okej, sade jag, lite beundrande inför hans dådkraft.

Vi höll på rätt länge. Min chef ringde mitt i men jag tror inte hen märkte att jag var på gränsen mellan skratt och gråt där jag betraktade min son som kröp på golvet vid spisen med skruvmejsel i hand. Efter att ha kängat till baksidan av värmeskåpet och haft sönder dess bakstycke lyckades pojken till sist peta ut ugnsgaller och en plåt bakvägen, och sedan lossnade allt. Lättnaden var stor. Vi kan leva med att värmeskåpet inte längre är ett skåp utan en slags låda utan botten. Att skyddsplasten till ugnsspärren flög av och sprack direkt jag tog i den för att ställa in mat i ugnen,  det är en bagatell. Vi får lära oss att alltid använda grytlappar när vi ska öppna den uppvärmda ugnen.

Efteråt infann sig en slags frid. Pojkarna klädde granen. Jag fick upp julgardiner i matplatsfönstret (de enda gardiner som hittills kommit upp här) och bortsett från att jag insåg att jag har glömt en rätt viktig tradition som jag inte kommer att lyckas åtgärda innan morgondagen gryr så känns det riktigt bra. Ska bara betala lite räkningar så de inte glöms bort innan månadsskiftet  och slå in någon julklapp så kan jag göra kväll sedan. Jag bad äldsten att griljera julskinkan. Det känns säkrast så, jag har inget flyt just nu. Men lite känns det som att ett minne för livet, det blir det nog.

tisdag, december 15, 2015

Om goda krafter en vanlig dag

Förmiddagskaffe på kontoret. Det går i ytterdörren titt som tätt och grupper av ynglingar passerar i korridoren. Aurora säger att det är NBV som har engagerat några av sina studiecirkelledare för att ge grundläggande samhällsinformation för ensamkommande flyktingbarn. Jag tänker på hur glad jag är över folkrörelser och folkbildning och studieförbunden, som gör sådant här. Glad för alla som gör insatser, för den delen, i organiserad form eller som privat initiativ.

Vi pratade vidare. IOGT-NTO-distriktet funderar på att be Röda Korset dela med sig av sina erfarenheter och sedan söka medel till språkkaféer och grundläggande undervisning i svenska hos oss, med våra volontärer. Aurora berättade om hur NBV:s språkkaféer hade utvecklats sedan starten i höstas. Tanken var ursprungligen någon form av organiserad språkundervisning, men när de frågade deltagarna vad de ville visade det sig att det de önskade var att få komma och slappna av. Sitta och prata, hänga, lyssna på någon som spelade eller sjöng – helt enkelt bara få vara, på kafé, och ha trevligt en stund. Verksamheten utvecklades utifrån det. Människor träffas, pratar med varandra efter bästa förmåga (den delen är förstås fortfarande mycket viktig) och ofta är det någon form av musik. Det har lett till en studiecirkel i gitarrspel, och en grupp killar från Syrien har startat en kör. För mig visar det här tydligt att människan inte lever av bröd allena. Vi suktar efter det vi kallar kultur, det som i grunden väl innebär att utforska och uttrycka andra aspekter av livet än fakta och mat på bordet och tak över huvudet.

Sedan kom Kristina. Dagen före hade hon, Karin och tre cirkelledare (en persisk- och två arabisktalande) begett sig till en IOGT-NTO-lokal. NBV hade bjudit in till träffar med grundläggande undervisning i svenska och riktat sig till asylboende. Kristina beskrev hur en karavan av människor närmade sig lokalen, och hur de med viss förskräckelse insåg att nu, nu jädrar skulle det bli trångt. I lokalen fanns nämligen också barn och föräldrar från den förskola som hyr in sig om dagarna i huset. Det skulle firas Lucia... Huset bågnade av trycket, men alla hamnade på rätt ställe och de som kom för att vara med på NBV:s cirkelträff var tillfreds med arrangemanget. Det spelade ingen roll att det blev trångt och rörigt, att Kristina och Karin säkert såg lätt förskräckta ut vid anstormningen eller att det var mörkt och kallt ute. De ville aldrig sluta. Tidsramen var två studietimmar, men när de var över bad folk att få fortsätta. Så en timme till blev det, innan det var obönhörligt stopp.

Både Kristina och Karin ger intryck av att vara lätt chockskadade idag. Glada, rörda, och uppfyllda av insikten om att det som de gjorde igår betydde något på allvar för de människor som nåddes. Karin säger att ”vi har ju inte gjort någonting” – i jämförelse med andra platser i landet, men allting har betydelse. Framförallt när behovet är så stort. Behovet av umgänge, och utbildning i allt från språket till de kulturella koderna.

Kulturella koder påmindes jag nyss om. Jag öppnade för en man med burundiskt ursprung som behövde hjälp med en sak. Vi gick in en bit i kontorskorridoren, och då frågade han om han kunde gå in med skorna på. Jag blev lite ställd – tills jag kom på att jag tassat i strumplästen hela dagen eftersom mina vinterkängor är för varma att klampa runt i en hel dag inomhus och jag hade glömt innetofflorna. Jag skrattade lite och förklarade. Sade att visserligen tar svenskar av sig skorna inomhus, men inte så till den milda grad. Han skrattade också och sade att han visste om detdär med att ta av skorna, men att det faktiskt var första gången han sett någon gå utan skor på ett kontor. (Jag är en sådan bohem.)

Det här är en helt vanlig dag. Ändå har jag hunnit få så många goda impulser som har stärkt min förhoppning om att det goda som görs, det måste väga upp allt ont som också sker.

fredag, december 11, 2015

Klåparens credo

Sjukdagar. Sedan i onsdags delar vi dem, Utegångsfåret och jag. Ingen av oss har rört på sig i onödan. I morse kände jag mig ändå lite raskare, så jag körde en tvätt. När jag sedan skulle hänga upp den på tork upptäckte jag att lilla fåret återigen hade löst sitt problem med klädhög som han inte visste vad han skulle göra med och inte orkade ta itu med genom att slänga allt i tvättkorgen. Det är fjärde gången jag tvättar samma (rena) plagg. Jag blev för ovanlighetens skull lite sur och gick in till fåret där han satt i sin ungkarlsgrotta och sade att som straff för denna manöver fick han gå ut med soporna. Jag hade nog förväntat mig något form av försvar eller bortförklaring, men ungen är så pass smart - eller ärlig - att han inte sade ett muck. Reste sig bara och åtgärdade. Samt satte i nya soppåsar efteråt.

Och jag är så tacksam för detta mitt barn.  För alla mina barn, som har uppfattningsförmåga, ärlighet och intelligens nog att veta vad som är vad, på något vis.

Det blev mer barnbestyr efter min ovanliga straffattityd. Jag hade lovat att lägga upp pojkarnas staffanslinnen och en sen kväll för någon vecka sedan tejpade jag i desperation upp Rödtottens linne och skämdes mycket över den lösningen. Till min lättnad och glädje fick jag sedan veta av vänkretsen att det är helt comme il faut, ja, någon sade sig till och med ha hört att det är bättre textilvård att använda sig av tejp än av nål och tråd. Nu kanske det inte är just kontorstejp som är det bästa, men principen, principen!

Nå. Ett linne klart, ett linne kvar. Konsert på söndag. Utegångsfåret såg uppmanande på mig. Jag grep mig verket an och var glad för det förarbete som barnens far hade gjort genom att markera med knappnålar hur mycket som skulle fållas upp. Tänkte lyckligt på att det är helt okej att använda tejp. Ännu lyckligare blev jag en kort stund senare när det visade sig att jag hade fållat upp linnet på rätsidan.

Det får mig osökt att tänka på en rad av signaturen Claque, Anna-Lisa Wärnlöf. Begrunda det en stund och se den sköna storheten i det. Det har varit mig till tröst åtskilliga gånger.
Det minsta man kan begära av en klåpare, är verkligen att han inte till på köpet ska vara ordentlig.

onsdag, november 25, 2015

Brev till jultomten (nej, det är inte en kontaktannons)



Kära jultomten;
Jag vet inte om du tycker att jag har varit ett snällt barn i år (heller). Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag har försökt. Jag vill vara snäll även om det inte lyckas. Jag hoppas du tycker det är tillräckligt okej för att jag ska kunna skriva min önskelista – om inte, bli inte sur, utan visa barmhärtighet, kasta listan och be mig återkomma om ett år när jag förhoppningsvis varit snällare.

Önskelista
1. Självkänsla
2. Självkänsla
3. Självkänsla
4. Lite mer trygghet, i form av exempelvis ett heltidsjobb som jag gärna kan få trivas med också
5. Mindre av depression och/eller utmattningssymtom
6. Hjälp att bära sorgen
7. Energi och styrka
8. … och det sista, jultomten, det är riktigt svårt att önska för det känns så pinsamt. Det är inte en egen ponny direkt, utan något mer svårfångat och omöjligt. Jag andas djupt nu, tomten, för att våga önska:

Jag önskar mig någon som håller mig med längtande händer.

Som bryr sig enkom om mig, som jag är viktig för som människa. Rentav lite oumbärlig. 

Någon att prata med, som lyssnar, och jag kan lyssna på. På riktigt.

Medan jag skriver det här inser jag att du får den här önskningen ofta. Jag är inte unik i att önska så. Skulle tro att det är en djupt mänsklig, allmän önskan.  Det gör det tyvärr inte mindre pinsamt att prata om. Lite för att det kan vara lätt att blanda in självkänslan i det hela, men för min egen del är jag tillräckligt gammal för att verkligen veta att ingen människa kan göra en annan helt lycklig eller hel eller rädda någon från allt ont. Det är farligt att hänga upp allt i livet på en person. Men det är inte det jag menar när jag önskar. Jag lovar, tomten. Det vore bara så mysigt. Trevligt. Kanske till och med lite underbart.

Tack och förlåt

fredag, november 13, 2015

Det är människor…

Ture Nerman i tidskriften Trots Allt 23/12 1939

Det är människor...

Det är inte julen som driver fram denna, kanske sentimentala, ledare. Det är den tilltagande barbariseringen, okänsligheten för människoliv, mekaniseringen i hatets tecken, det är allt givna följder av kriget som sådant. Vi måste reagera, även mot vilden inom oss själva. Vi måste försöka vara människor – trots allt.

Det handlar överallt om människor.

I Finland bombas fattiga finska kvinnor och barn. Människor. Ur skogarna från öster föses fram mot Finland hjordar av varelser utan ylle på kroppen, utan ombyta i klädor, utan mat, varelser som inte vet varför de föses fram men som i tusental skjuts ned av finnarna eller drunknar i isigt vatten. Okunniga, hjälplösa bönder men människor också de. Med anhöriga borta på Rysslands slätter som bävar för deras liv. Människor som vi, som älskar, gläds, sörjer som vi.

I Polen mördades massor av polacker, i Kina mördas kineser i hundratusental. Människor. Tyska soldater mördades under sitt anfall i Polen, japanska mördas i Kina. En båt torpederas. En oljefläck visar, att en u-båt har gått under med hundra man, ett större krigsfartyg med kanske tusen. Lik flyter ute på havet, flyter i land vid kusterna. Engelska, franska, tyska, svenska lik? Sak samma! Människor.

Vi har rätt att ha en uppfattning om varje pågående krig. Vi har rätt att inte vara neutrala utan starkt partiska. Vi har rätt att helt enkelt hålla med det land vi kallar vårt. Vi har rätt att främst se på humaniteten, det hela. Vi har plikt att göra det. Kommer vi därvid till den slutsatsen, att nazismens sida, staterna med våldet som princip, måste besegras, sä bör vi på alla sätt hjälpa till att propagera den uppfattning en. Så gör denna tidning, utan att blunda för att alla de stora staterna är imperialistiska och att stater som sådana överhuvud är amoraliska väsen.

Vi måste också kunna göra oss hårda. Sentimentaliteten hjälper oss förresten tiden själv av med. Men… Vi får aldrig glömma, att krig är krig och ett principiellt ont. Att i alla krig dödas människor och bringas människor i olycka. Att kriget som sådant förråar, sänker kulturen, drar ned hela nivån på båda sidorna.

Folken hatar inte, folken vill inte ha krig Det vore därför löjligt att hata ett folk, tyskarna, ryssarna, japanerna. Människorna som sådana vill leva i fred, arbeta, nöjer sig med en liten blygsam lycka. Människorna begär så litet. Det är i allmänhet heller inte personerna, inte ens i ledande ställning, som är ensamt ansvariga for krigen. I allmänhet — ty det finns fall då en vettvilling kan störta riken i krig. Men i regel är det systemen och de brutala materiella intressena, som tvingar fram krigen. Och kan det tack vare att folken inte har makt att styra sig själva. Bristen på demokrati är roten till krigets barbari. Förtryck och barbari måste hatas.

Därför måste också kampen fortgå. Därför är tyvärr kriget som de amoraliska staternas följeslagare ännu en nödvändighet. Därför får vi inte riktigt vara människor. Men i vissa ögonblick i historien, när efter ett mördande krig ett folk reser sig och avskuddar tyranniet, då kommer åter det mänskliga fram – åtminstone ett tag – då radioeras: ”Till alla, alla, alla”, då blir vi plötsligt människor i alla land och vädrar mänsklighetens vår.

Nu väntar vi på de folkens aktioner i diktaturens stater, som gör slut på kriget och låter engelsman, tysk, finne, ryss, svensk o. s. v. åter tala till varann som fria människor. Ty männen vid fronterna, på slagskeppet och i u-båtarna, i bombplanen, överallt — utom möjligen en del i propagandacentralerna — är ingenting annat än vi själva. De är människor när de får vara det.

lördag, oktober 24, 2015

Med kärleksfulla händer

Ikväll körde vi stora tvättschemat, Tonåringen och jag. Det innebär att först duschar han själv och sedan följer jag upp med noggrann tvätt på väsentliga områden. Efter det blir det hårtvätt och rakning. Jag försöker liva upp det hela genom att hälsa honom välkommen till Salong Mamma och släppa på en ström av småprat för att distrahera honom. Roligt tycker han inte att det är, framförallt reagerar han på ljudet när rakhyveln raspar över skäggstråna, men vi kämpar på tillsammans. 

Varje gång påminns jag om det jag blev varse när jag fick min förstfödde i famnen, nämligen hur mycket av vår omsorg om och kärlek till våra barn som sitter i händerna. Jag minns också de gånger jag tagit hårt i barnen, eller trötthetsförgiftad bytt nattblöjor rent mekaniskt med stumma händer. Och sörjer alla barn som aldrig får uppleva händer som håller dem i kärlek.

Tillbaka till Tonåringen och mig, då. Han klarar inte att sköta sin personliga hygien fullt ut. Det innebär att jag dagligen, de veckor han är hos mig, måste inkräkta på hans integritet. Eftersom han är mitt barn och jag egentligen bara fortsatt göra samma saker som under hela hans liv kan man tycka att övergången till att hjälpa den unge vuxne inte borde vara så knepig. På ett sätt stämmer det. Han är min unge, jag älskar honom, han behöver min hjälp. Samtidigt är han en ung man, snart sjutton år, med mustasch och skäggväxt och ett tydligt behov att markera sin självständighet. Jag undrar så hur han upplever sin situation. Min tröst är att så länge mina händer förmedlar min omsorg och jag inte förbarnsligar honom så måste det vara bra. 

Människor: ta i varandra med kärleksfulla händer. 

lördag, september 05, 2015

September, och åren går

Det här är utsikten från min säng. Jag ser honom när jag slår upp ögonen varje dag nu. Och samtidigt är det så isande längesedan jag såg in i hans ögon och kunde hålla honom. Den sista gången jag hade honom i famnen var han stel, otymplig och i koma. 

Det brukar komma ett sådant här inlägg från mig ungefär vid den här tiden varje år. Det blir ofta ett även i december, och ett i januari. Ett slags cyklisk upplevelse av hur tiden går fast den stannade för evigt en gång. 

Hans födelsedag närmar sig. Den 18 september är det tjugofyra år sedan han föddes. Den vackra pojken med rak rygg, ögon fyllda av tankar och ljus, och till sådan glädje för oss. Att vi fick sex år med honom borde vara tillräcklig källa till tacksamhet, kantänkas. Men det är inte så jag känner. Nu har vi levt i över sjutton år utan honom, och jag vill bara ha min pojke tillbaka. 

Samuel, min Samuel; något gick snett. Något gick sönder när du dog, och din mamma har fortfarande inte lärt sig hur man lagas eller kan läkas.

tisdag, augusti 11, 2015

Så tabu

Jag tänkte ta och kliva ut ur garderoben nu. Det blir privat och personligt. Riktigt jobbigt är det, till och med för mig som har det personliga som grundsten i merparten av mina reflektioner. Men privat, det är det sällan jag är, och med få människor. Nu tycker jag ändå att jag behöver vara det. Till fromma för mina barn, eftersom jag tycker det ingår i mitt uppdrag att upplysa dem om livet, och för att det här är något som vi inte riktigt pratar om. Trots att alla kvinnor går igenom det och att det är en omvälvande förändring.

Jag kan inte längre få barn. Min kropp har gått över till andra sidan, så att säga. Och tusan vad det svider i hjärtat. Inte för att jag nödvändigtvis ville ha flera barn (jag är så lyckligt lottad där ändå), men det här sammanfaller med annat i mitt liv som gör att det var sista strået. Det känns som att mitt liv är förbrukat och att allt är försent.

Ingen behöver tala om för mig att jag har fel. Förnuftsmässigt vet jag att mitt liv inte är slut nu. Men hjärtat och mitt ledsna huvud vet hur det är nu och har varit i flera år; allt är försent och slut och över och hopplöst. Att kroppen passar på att understryka det - ja, det är svårt att inte ta det personligt!

Jag håller mig krampaktigt fast i den fras jag så ofta mumlar för mig själv: This too shall pass.

P.S. Bortskänkes: ett paket Libressebindor. Ligger och är onödiga i mitt badrumsskåp.


tisdag, augusti 04, 2015

Tacksamhet ur underläge

Jag rotade i plånboken efter kontanter. Ansiktet på kvinnan som satt på trottoaren framför mig ljusnade lite och hon sade "it´s very important for me" och visade på bilden av barnen. Och så hade jag inga pengar! Jag har ytterst sällan kontanter på mig. Sällan känns det så dumt och fel som i sådana här situationer. Jag sade lite hjälplöst att jag skulle komma tillbaka om några timmar. (Det tänker jag göra också, hjälplösheten ligger i att det blir så tydligt att slumpen avgör vem som har möjlighet att ge, och vem som får ta emot.) Då böjde hon sig fram och vidrörde min fot i en ödmjuk gest. "No, don´t do that", sade jag hastigt. Så försökte jag le varmt och förtroendeingivande innan jag gick vidare.

Det finns inte ord för den skam jag kände när hon rörde min fot. Så... förbannat fel att hon, en kvinna i min egen ålder, med barn som jag, det hade kunnat vara jag själv som suttit där om inte livet placerat mig just här, ska behöva sitta och liksom huka sig framför en främling. Nej, det är inte fel att visa tacksamhet. Men situationen är så grundläggande fel i sig att det inte finns utrymme för en normal relation.

lördag, augusti 01, 2015

Huvudfunktion

Pojkarna och jag åt på Kens pizza och sedan handlade vi. (Jag kände mig mycket listig som på detta sätt fick bärhjälp.) Rödtotten ville promenera hem för att inte somna där han stod, men Utegångsfåret/Målbrottaren, Tonåringen och jag slog oss ned med våra kassar för att vänta på bussen. Så kom en man fram mot oss, tog mig i hand och hälsade: 
- Vad heter Tonåringens ledsagare? Jag bad om ursäkt och frågade efter vad han hade sagt, två gånger. Till slut förstod jag att ja, han hade faktiskt sagt Tonåringens namn och kände igen honom, så jag svarade att jag var Tonåringens mamma, inte hans ledsagare. 
- Vad heter du?
- Jenny.
- Jenny firar man den sjätte oktober och säger "grattis på namnsdagen". 
Sedan tog han den förtjust leende Tonåringen i hand och sade " Tjena, Tonåringen". Vi vinkade farväl. 

Jag begrundade våra märkliga huvuden. Den här mannen visste omedelbart när min namnsdag infaller. Det kan föralldel vara så att någon han känner heter Jenny och han har varit med och firat namnsdagen. Men det är lika troligt att han, som antagligen inte klarar sig helt själv med boende och annat i livet, faktiskt har hela almanackan memorerad. Visst är det märkligt hur våra förmågor kan variera så? 

En stund senare förenades Utegångsfåret och jag i vårt hat mot fenomenet sommartidtabell en lördag eller söndag. Där vi traskade hemåt med tunga armar tänkte jag att Tonåringens (för mig okände) bekant som har svårt att klara sig på egen hand, förmodligen hade hela sommartidtabellen och mer därtill i huvudet. Det är mycket konstigt detta, att en mycket hög förmåga på vissa områden inte kan jämna marken för en människa på andra. Eller omvänt: att jag, som klarar mig (nåja, nästan i alla fall) på egen hand, inte förmår att minnas att det är ändrade busstider, och heller inte tittar på den information som finns och drar slutsatser av den. Det är märkligt och sorgligt och underbart. 

lördag, juli 04, 2015

Öppna ditt fönster

Tänker då och då på hur kunskap förs vidare. Hur det kommer sig att vi får med oss sångtexter, namn på skådespelare, politiker, och vetskap om Ådalen -31 även om vi är födda långt efter de företeelserna och händelserna var aktuella. Jag tycker det är fint. Det känns tryggt. Allt sopas inte bort, och även om det inte är de stora livsavgörande kunskaperna det handlar om, så är det ändå ett kulturarv. 

Det är så det gick till när jag som gick i mellanstadiet 1978-81 på musiktimmarna fick sjunga både ABBA-låtar, visor ur Nu ska vi sjunga, och gamla schlagers. Jag kan än idag texten till Öppna ditt fönster utantill, trots att den inte var en hit i min generation, och knappast heller i min musiklärares trots att vi då tyckte han såg ut som han fastnat i 50-talet och måste vara urgammal. 

Jag måste förresten passa på att här och nu frambära en hyllning till honom. Käre Sören, du hade en tramporgel till ditt förfogande. På denna orgel kompade du oss glatt och kompetent. Du hanterade våra suckar och himlande med ögonen i fjärde klass, då du konsekvent plöjde igenom Nu ska vi sjunga - med något undantag då du lät oss sjunga något poppigare som tröst. Idag förstår och gillar jag ditt upplägg. Framför allt förstår jag din utbildningsplan. Du gav inte upp fast vi måste varit asjobbiga. Tack! 

Den här kunskapsöverföringen som smyger sig på oss, det kallar jag allmänbildning. Och livet blir roligare ju mer man vet. Tänk alla skämt man går miste om, alla tillfällen till skratt, om man inte vet vad som åsyftas! Och det är heller inte så dumt att en het julilördag börja gnola "varför gå och sörja och på bekymmer dra" - och upptäcka att det går att sjunga sig igenom hela sången eftersom den sitter som berget. 

Varför gå och sörja och på bekymmer dra, 
nej, nu ska vi börja med solskenssångerna. 
Varför går du bara och verkar arg och sur, 
nej, släpp dig loss och följ med oss och sjung i munter dur!

Öppna ditt fönster, släpp in lite sol, 
glöm den snö, som föll i fjol, 
tänk på rosor och viol! 
Lätta ditt sinne och tag livet glatt, 
så får du säkert lyckan fatt.  
Låt ej sorg och bekymmer få trycka dej, utan ta några blommor och smycka dej. Så tag och öppna ditt fönster, släpp in lite sol, tag en minut och titta ut.
Text: Börje Larsson Musik: Sune Waldimir

fredag, juni 12, 2015

Körblogg

Nämen om jag skulle inspireras av gosskörens turnéblogg och skriva lite om Uppsala domkyrkokör och vår helgturné till Visby. Än finns föralldel inte mycket att rapportera. Större delen av gänget är redan på plats medan vi nu är sex eftersläntrare med sena båten. Vi sopraner vet redan allt om boendet via sopranchatten. Tydligen är det en fördel att känna varandra riktigt väl för att få maximalt utnyttjande av två toaletter och dito duschar. Några kräsna sopransystrar har redan googlat hotell, men vi på den här båten tror det blir så bra, så. Och ikväll ska vi leka "Vem vill bli förstasopran", det kan sluta hur som helst. Men vi får inte nattsudda eftersom repetition i morgon infaller mellan kl 8 och 9.30. Detta eftersom kyrkan kommer vara upptagen resten av dagen för drop in-vigslar inspirerade av prinsbröllopet.

Solen glittrar på havet. Jag tror det är ett gott tecken. 

måndag, juni 08, 2015

Överklassens diskreta charm

På en bokrea i mitten av 90-talet köpte jag nyutgåvan av Thora Dardels memoarer (utkom första gången 1941). Nyss plockade jag fram den igen och bläddrade. Jag kan med en gång säga att Jag for till Paris är en rätt tradig läsning, men den har sina stunder. Jag ler brett när hur hon inledningsvis ger en bakgrund till hur hon lyckades få familjen att gå med på att släppa iväg henne till Paris år 1919: "Att jag ganska länge gått omkring med en spleen, som måste smitta av sig på andra därhemma, hjälpte väl också till." 

Sedan tänker jag på att hon väljer att beskriva allt med ett tydligt von oben-perspektiv, det där som gör att upplevelser i efterhand ses som pittoreska äventyr som blir lustiga anekdoter att berätta flera år senare när man sitter med grosshandlare och direktörer och ska minnas sina fattiga bohemår. Lite undrar jag om det inte också kommer ur klasstillhörigheten, det där. För även om Thora Dardel givetvis avsiktligt formulerar sig så att det ska låta precis så ungdomligt, överklassigt spånigt som det gör tror jag inte att Moa eller Ivar Lo hade kunnat skriva följande, föralldel roliga rader:

"Alger var ett betydelsefullt led i min utveckling. Det var t. ex. där jag för första gången såg en roulette, det var där jag första gången var med om att spela baccarat, det var där jag lärde mig äta ostron, och där köpte jag mina första pyjamas."

Olika falla ödets lotter
somliga får WC, andra potter.

söndag, maj 17, 2015

Beautiful boy

För att muntra upp mig i hostandet ser jag på Caprica, en prequel till Battlestar Galactica. Den har många poänger för den teologiskt intresserade, för att bara nämna en sak. Märkligt nog är det vid den här genomtittningen första gången jag verkligen lägger märke till det tema som ligger till grund för hela historien; föräldrars saknad efter ett dött barn. Jag måste ha förträngt det när jag sett serien förut, för det är helt centralt. Hur som helst är det inte ett ovanligt tema inom berättande konstarter att en sörjande förälder på något vis ställs inför möjligheten att få tillbaka sitt barn. Inom science fiction-sfären som klon eller som här, i Caprica, som avatar och så småningom som cylon. Strunta i hur fånigt ni än tycker det låter med science fiction-upplägget och fokusera på sorgen och den evigt mänskliga längtan.

Hos mig hugger det till i bröstet. Trots att sensmoralen i alla de här historierna är att det enda riktiga är att sörja, acceptera och gå vidare, så känner jag så starkt att jag också skulle gripa efter möjligheten med bägge händer. Det kan jag kosta på mig att säga eftersom det inte är en realitet. Och jag vet så väl att döden är en del av livet. Döden är naturlig. Men det känns så onaturligt när ens barn dör ifrån en. Allt inom en skriker att det inte är naturligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat en tidsmaskin för att kunna få komma tillbaka till ett fysiskt ögonblick där jag höll om min pojke. Jag önskar mig det omöjliga - och onaturliga. Det är väl en välsignelse förstås, att det inte går. Som med allt i livet måste man vara förnuftig och acceptera för annars går det åt skogen. Varför känns det då som att allt ändå har gått åt skogen och aldrig kan bli rätt igen? Vad är det för vits med att acceptera när det inte bär vidare?

Det stämmer inte riktigt att jag inte har acccepterat. Det har jag. Exempelvis har jag inte en enda gång sedan Samuel dog drömt att han levde. Så djup är insikten och vissheten om att han inte gör det. Inte ens längtan kan lura mig i mina drömmar.

Jag saknar honom så.
Vi saknar honom.

lördag, maj 16, 2015

Blodomloppet, Jim Larkin & mr Spock

Hostan river i hals och bröst, och jag tänker ynkligt på hur långt tid det tar att få sångrösten i hyfsad form igen efter en svår förkylning. Då slår det mig att på tisdag är det ändå ingen körrepetition. Surnar till lite, precis som jag gjorde när repetitionen plötsligt ställdes in. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger vi har ställt in en vanlig veckorepetition sedan jag började sjunga i Uppsala domkyrkokör hösten 1987. Det måste vara något alldeles särdeles viktigt som gör att vi hoppar över en övning, eller hur?

Anledningen är ett motionslopp. Blodomloppet. Det krockar med vår körövning. Jag undrar hur det gick till när Blodomloppet blev en sådan viktig angelägenhet för hela kören att vi ställer in en övning  före en högmässa samt snart påkommande konsertresa för sagda lopps skull. Jag klår mig i huvudet och förbannar samtidigt min egen feghet och ovilja att åtminstone upphäva min röst och ifrågasätta beslutet, men jag hade inte det moraliska modet. Glädjedödare vill man ju inte vara. Och om sexton personer i kören ändå hade uteblivit för att att springa eller promenera kanske det är berättigat att snuva oss andra på sångtillfället? Bara för att jag tycker att det är så skönt att få sjunga varje vecka betyder det ju inte att alla andra gör det, så det är förstås fel att utgå från enbart en person (mig).

Och där snurrade tankarna igång. Tankar om solidaritet, vikten av att se större sammanhang och att kunna ställa upp för andra, att försaka en egen fördel för att fler ska kunna få. Av en händelse läser jag James Plunketts "Strumpet city" som har det temat i centrum. Jag tänkte vidare på Jim Larkin och andra fackföreningsmänniskor både här hemma och utomlands. Till sist dök ett citat upp i huvudet: "The needs of the many outweigh the needs of the few". Hej, jag heter Jenny och jag är en trekkie. Mr Spock säger dessa odödliga ord i den inte särskilt bra filmen "The wrath of Khan", och är ett välkänt Spock-citat. Som ni ser är det löst baserat på Benthams filsofi inom samma område, men struntsamma, jag tänkter först på Spock för sådan är jag.

Jaha. Så var hamnar jag nu? I att jag glatt ska försaka mitt andningshål, mitt nödvändiga sångtillfälle, för att mina polare ska få möjligheten att antingen likt smärta gaseller sprinta fram eller mer majestätiskt dra fram i liturgisk gång, utan att ha dåligt samvete för att de skolkat från körövning? Antagligen. Jag får se det som en andlig övning och tänka på att min hals faktiskt behöver vila. Men det smärtar lite, som det alltid gör när det egna behovet måste stå tillbaka. Och det är väl det som är poängen.
Hur tycker ni dessa personer tar sig bäst ut: sjungande eller springande?
Foto: Magnus Aronsson/IKON
 

P.S. Apropå Jim Larkin. Han ligger begravd på Glasnevins kyrkogård i Dublin. Jag rekommenderar alla som reser till Dublin att gå en guidad tur på kyrkogården; jag har gjort det och det var otroligt intressant trots att det var februari, snöblandat regn och så sabla kallt som det bara kan vara på Irland. Patrioter, Daniel O´Connell, konstnärer, Éamon de Valera, författare, rebeller, lojalister, terrorister; människor allihopa. Vilket jäkla bråk det skulle bli på kyrkogården om de alla stod upp en dag och började puckla på varandra.
Inte Larkins gravsten, hittar inte bilden jag tog. John Devoys sten är det här.
Foto: Jenny Tapper

onsdag, maj 13, 2015

I'm too old for this shit

Vaknade med migränkänning. Vacklade upp och tog medicin. Lade mig igen. Ett sms plingade in och det visade sig att jag missuppfattat logistiken kring Tönnes morgon. Redde upp det medan blixtarna for framför ögonen. Steg upp. Blev klar och var på busshållplatsen mycket senare än jag planerat. Upptäckte att jag inte hade med mig jobbdatorn. Jäktade tillbaka och tänkte att det var lika bra, för då kunde jag ta en kofta på samma gång eftersom det är ruggigt ute. Kom in, drog på koftan, gick. Ja. 

Den här gången hann jag i alla fall inte gå hela vägen till hållplatsen innan jag insåg att datorn inte var med. 

Migränillamåendet bultar hotfullt och stressnivån är hög. Jag har sådant flyt just nu, tycker jag. (Kod för att jag helst vill gå i ide för resten av livet.)

tisdag, maj 12, 2015

Diskbänksrealism

Något av det äckligaste jag vet näst mögel (det finns inget som ger mig sådana rysningskänslor som mögel, ja, det skulle vara Sd och sånt, då) är när jag har fyllt en använd gryta med varmt vatten och diskmedel och låtit stå för att matresterna något ska lösas upp innan jag diskar. Och sedan har någon lagt en fil- och flingorkladdig tallrik i sagda gryta och vatten så allt blir en läcker röra av kladd och gäck och äck och fy vad jag tycker illa om det. När morgonen börjar så lackar jag ur lite, det kan inte hjälpas. Visserligen hade det kunnat undvikas om jag hade diskat ur grytan redan igår kväll, meh orka.

Något av det tråkigaste jag vet förutom att diska är att stryka. I morse fiskade jag triumferande upp min skira, blommiga tunika ur en av de säckar som fortfarande står och väntar på att bli uppackade efter att vi flyttade in, pojkarna och jag. Hoppfullt drog jag den över huvudet och tittade i spegeln. Föga förvånande var den skrynklig. Jag tänkte så det knakade. Fanns det något sätt att slippa dra fram strykbrädan och järnet? Skvätte lite vatten över tunikan och strök med händerna över de värsta skrynklorna. Gjorde om proceduren några gånger och beslöt sedan att gå ut i livet, skrynklig som jag var. Tänkte surt att var finns de där life hack-tipsen (eller husmorstips: jag gillar dock att idag förutsätter vi inte att det är en person, lilla husmor, som ska göra det åt en, utan envar sin egen husmor, liksom) när man behöver dem?

Besk är eftertanken. För givetvis hade det gått snabbare att bara ta fram strykbräda och järn och stryka bort skrynklorna. Snabbare, och med effekt. Det är nästan roligt hur jag spjärnar emot trots att jag vet vad som är vettigast.

torsdag, maj 07, 2015

De goda människornas tystnad, ni vet

På väg till jobbet hann jag läsa om bombhotet mot en rättegång i tingsrätten. Tänkte de dystra tankar som kommer upp vid sådana tillfällen, men sedan släppte jag det. Så tog bussen plötsligt en väldigt oväntad omväg. Jag blev förstås irriterad, som man blir. Gnölade lite inombords när jag klivit av bussen och tog mig under järnvägen och upp till Kungsgatan igen. Men det var inte förrän jag kom fram till mitt övergångsställe som jag plötsligt förstod och hajade till. Såklart är det avspärrat. Tingsrätten ligger längre ner på Kungsgatan till vänster i bild.

Då blev jag rädd. Och oerhört arg över att jag blev rädd, eftersom det är det terror går ut på; skrämma människor till att inte agera som de vill. På samma gång sitter jag i den naiva bubbla av trygghet som den lever i som har växt upp helt skyddad från våld och övergrepp. Jag kan ju inte riktigt tro att det faktiskt är en reellt hot. Att det skulle kunna smälla några kvarter bort från där jag sitter. Det är väl inte på riktigt?

Jo. Oavsett om det finn en faktisk bomb eller ej så är hotet på riktigt. Hotet mot demokratiska processer. Hotet mot en god människosyn. Skrämseltaktiken som användes för att göra Hitler till rikskansler 1933 fungerar utmärkt även idag - för det börjar inte med den stora smällen. Det trappas upp. Tankegångar normaliseras och sedan börjar man sakta pressa på.

Vi får inte skrämmas till att ge oss. Jag är engagerad inom två organisationer som båda tar ställning mot den där skiten. Här är två förslag på något att göra. Visst, det är i det lilla. Men om vi inte gör något i det lilla händer ingenting alls.

IOGT-NTO
Torsdag 21 maj är det FN:s Världsdag för kulturell mångfald. Vill du vara med och bidra till kulturfesten på Stora torget i Uppsala kl 16-18 den 21 maj? Eller känner du någon som spelar, sjunger, dansar, läser dikter, spelar teater eller utövar kultur på något annat sätt? Vi tänker att det ska vara många korta delar, kanske 5 minuter vardera, och att det blir en riktig kulturexplosion!
Mejla uppsala(a)iogt.se om du vill vara med. (Ursäkta att jag inte gör epostadressen klickbar, vill undvika spam.)




Svenska kyrkan
Gör inte skillnad på människor är ett initiativ av Svenska kyrkan i Stockholms stift. Gå in och gilla facebookgruppen. Starta liknande initiativ. Sprid ordet.

Och til syvende og sidst handlar det om att själv ta ställning. Gå igenom sina egna fördomar. Och prata med människor. Det sista är kanske det svåraste. Inte att prata med bekanta eller främlingar; nej, det svåraste är att ta en allvarlig diskussion med nära vänner eller familjemedlemmar som man börjar tycka har åsikter som känns för snäva och fördomsfulla.

torsdag, april 30, 2015

Ännu mer Vintern ra

Okej, jag hittar inte mina eller pojkarnas kläder mer än några enstaka artiklar som tvättas om och om igen. Det ouppackade är fortfarande i majoritet känns det som, trots intensivt arbete och god hjälp. Men för första gången på många år vet jag var min studentmössa är, för den såg jag nyss i en kartong som jag gläntade på för att leta efter andra, mer användbara plagg.

Nu står jag inför ett val. Ta mössan i handen när Utegångsfåret och jag åker ner till den belägrade staden och Engelska parken för att lyssna på finfin manskörssång (herrarna ur Uppsala domkyrkas gosskör) och sedan tvinga oss kvar i staden i väntan på treslaget för att kunna sätta denna mössa på skulten och ha den på när vi står och hänger utanför aulan och lyssnar till lite mer manskör, denna gång Orphei Drängar? Eller strunta i mössan, nöja oss med med våra favoritkillars sång i parken och sedan ta oss hem igen?

Å, jag vet inte. Ärligt talat är det inget roligt att ta på mössan ensam, så jag tror mössan får ligga kvar i kartongen. Dessutom var den aningen för liten redan när det begav sig, jag ägnade inte inprovningen av mössan särskilt stor uppmärksamhet. De få gånger jag har varit med vid mösspåtagningen i Carolinabacken har det känts som jag satt på mig en gammaldags lokförarmössa. Den liksom glider uppåt och ser ut som den står för sig själv ovanför luggen.

Nä. Det får bli utan mössa även detta år. Jag kan gona mig i känslan av att jag vet var den är, i alla fall.

Vintern ra

Sista april. Rödtotten nattsuddade genom att baka en kaka. Sedan steg han upp för att ta med sagda kaka till den picknick som polarna bestämt att ha 7.30. Nu sitter de väl som bäst i regnvått gräs någonstans och huttrar. Det är så charmigt med valborgs, mittåt, sista aprilfirande, tycker jag.

lördag, april 04, 2015

Syndabekännelse

På listan över mina synder: självupptagenhet. 

Av olika skäl vaknade jag inte förrän nyss, dvs 11. Gjorde en slötitt på fb för att pigga upp mig, för det är oftast den effekten det ger mig att se vad vänkretsen har för sig. Men idag... skamset erkänner jag att idag blev jag ledsen. Det låter ju inte klokt och jag ogillar mig starkt. 

Det var kontrasten mellan andras utbrott av energi med påskpyntande, Friskis&Svettisbesök, allmänt glada tillrop och min för tillfället stora kraftlöshet som blev svår. Påminnelsen om hur livet borde vara, på något vis. 

Ikväll är det påsknattsmässa och jag har lyckats komma med som lånesopran (have voice, will sing). Jag hade gått i mässan ändå, men för mig blir det extra om jag får vara med och tjänstgöra i kören. Jag är ännu kvar i min långfredagskänsla. Jag hoppas den släpper snart. Är rädd för att stå med ännu svart hjärta ikväll när stora bånglet drar igång. (Stora bånglet är mitt namn på den långa och jublande klockringningen som avslutar påsknattsmässan och leder oss ut i påsknatten och livet.).

Jag vill inte bli ledsen av andras glädje. Det är inte en sådan människa jag vill vara. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.

fredag, mars 13, 2015

Musik som madeleinekaka

Lyssnar på Propaganda. Det var ett tyskt 80-talsbandet med tunga synthar, oväntade inspel av trumpeter och gitarrer, en sångerska som lät som hon hade halsfluss - och rätt skruvade låttexter. Exempel: The first cut won't hurt at all/The second only makes you wonder/The third will have you on your knees/You start bleeding I start screaming. (Vaf-n?)

Det var länge sedan sist. Men under en särskild period i mitt liv lyssnade jag intensivt på dem. Närmare bestämt hösten -86 och vintern -87 när jag gick sista året på gymnasiet och tog körkort. På hösten övningskörde jag med pappa. Ibland var det ren nöjeskörning. Sladdade runt på vintriga skogsvägar i trakterna kring Berg och stoppade kassettbandet med Propaganda i bilstereon. Drog på ljudet. Pappa teg och led. Misstänker att han hade samma känslor inför Propaganda som jag fick när jag oskyldigt frågade Alva vad det där dubstep var för något, och hon stoppade en öronplugg i mitt öra och tryckte igång spellistan. Kändes som om det skulle börja blöda ur ögonen och tänderna falla ur. Heder åt min far; han lät mig hållas på min tid. Jag däremot får panik vid tanken på att sitta instängd i en bil där dubstep dundrar mot trumhinnorna.

Var generation har sin tyska synthpop/rock eller dubstep. Och för mig är det första för alltid kopplat till övningskörning och sedan nöjesrattning (tog mitt körkort dagen före nyårsafton 1986) på snöiga och smala kringelikrokvägar i vår gamla mörkgröna dieselmersa.

fredag, februari 27, 2015

Tonåring i köket = ljuv musik

Genom årens lopp har ett barn i sänder börjat stänga in sig i köket, dra på musik och sedan ägna sig åt att baka. Älsklingsdottern började, Rödtotten följde efter och nu är det Utegångsfåret som måttar vetemjöl och smälter smör. 

Allra mysigast tycker jag det är att lyssna på hur de sjunger för sig själva. Ibland får jag jackpot; det är när de gör varandra sällskap. Det låter fint. Och gör gott i hjärtat.

onsdag, februari 18, 2015

Nöden, uppfinningarnas moder

Rödtotten ville sysselsätta sig och satsade på att göra kladdkaka. Jag hade på tungan att föreslå sysselsättningen packa upp efter Järvsötrippen eller ta ett varv med dammsugaren, men hade inte hjärta till det. Kladdkaka är roligare, så är det bara. 

Blev oväntat roligt när han frågade var strösockret var. Det är slut eftersom jag inte orkade handla idag. Gå och handla socker i lilla affären? Nä, orka, då måste han byta från pyjamas till kläder. Knacka på hos grannen och be om att få låna? Nä, måste ta på kläder även då (och så är det lite blygt, tror jag). Mortla sockerbitar? Jajamän! Synd bara att morteln hör till de saker stora barnen packade undan redan före jul och står på vinden. Hammare? Hittade ingen, men väl en skiftnyckel. 

Efter att ha gått lös på sockerbitarna med skiftnyckel en stund kom "jag tror jag gör det här mer komplicerat än vad jag behöver". Och så gick han över till grannen! 

Säga vad man vill, han är lösningsorienterad. Jag är imponerad och ser fram mot kladdkaka senare ikväll. 

måndag, februari 16, 2015

Gåvor

Planen att gå ner i vikt genom att inte äta onödiga saker som kakor går sådär. Har dock lyckats identifiera det största hotet: min snälla fru Granne. Tittar i skrivande stund på fatet med fem kakor som hon skickade med mig hem efter fikastunden. Under själva besöket åt jag tre. Har inte karaktär att låta bli dem, hon gör himmelska kakor. 

Men jag har en plan för detta också. Nästa gång säger jag att det räcker så bra med äppelmoset (som överräcks samtidigt som kakgåvorna). Det ligger redan tre äppelmospåsar i frysen. Det är bra att ha mycket äppelmos för jag ser en framtid då det kommer att bli mycket havregrynsgröt. Möjligen med ugnspannkaka som omväxling. Äppelmos är gott till båda rätterna.

söndag, februari 15, 2015

Hjärtat sväller

Söndag morgon, 05.54. Jag vaknar av att det dunsar i trappen och sticker ut huvudet för att säga hej till Rödtotten som uppenbarligen just kommit hem från filmkväll med vänner. "Gå in igen, du förstör" är hans hastiga gensvar. Jag kryper tillbaka under täcket medan mungiporna åker upp i nivå med öronen. Någon minut senare dunsar det i trappen igen och en underbar korus av röster fyller hemmet. 

Jag sitter i sängen och mumsar lycklig min goda ost- och skinksmörgås. Dricker lite juice. Tittar på brickan med ljuset på och hör en inre repris av mina pojkars sång. Kramarna och pussarna. Äldste sonens fina, vuxna blick och leende. Minstingens mjuka puss och hur han sedan sömnigt kastar sig på rygg i sängens fotända. Mellanpojkens uppmärksamma blick och extrakramarna från honom som kompenserar hans tystnad. Mina söner, när de astidigt en söndagsmorgon gratulerar sin mor på födelsedagen. 

Underbara ungar. Nu sover de igen. Jag avslutar min uppvaktningsfrukost med ett hjärta fyllt av kärlek och tacksamhet.  

lördag, februari 14, 2015

Stavningslektion

I likhet med Ko Ko, lord high executioner, har jag en lista (they'd none of them be missed). Fast på min lista står inte många enskilda individer. Den är mer inriktad på att samla beteenden. Stundtals sammanfaller personer och beteenden, men det är mer slumpartat.

Öppnar och stänger munnen som en guldfisk. Säger sedan "jag tänkte fråga dig men jag gör inte det för du blir så arg så jag låter bli fast jag förstår inte varför men jag törs inte för du blir ju så arg". 

Varför gör en människa på det sättet? Flickor och pojkar, nu har ni lärt er stava till "passiv-agressiv" och "skuldbeläggande". Finns på tio i topp-listan. 


fredag, februari 06, 2015

Skönhetsvårdsfiasko

Jag ägnar min inte åt någon mer avancerad skönhetsvård än att ibland ha mascara och kajal runt ögonen, men det händer att jag får ryck och ger mig ut på svag is. Det hände ikväll.

Den här vintern har gått hårt åt mina naglar som bara bryts av i vertikal riktning och skivar sig och är mjuka och ämliga. Så nu fick jag för mig att jag skulle ha lösnaglar ett tag för att slippa den jobbiga känslan av naglar som brister när de kommer i närheten av precis vad som helst, exempelvis hårstrån. (Sant.) Jag har faktiskt använt lösnaglar en kort period för över ett år sedan, starkt inspirerad av min fashionabla dotter, så jag hade tillförsikt när jag inskaffade (korta) lösnaglar och även medel för att ta dän sagda naglar så småningom. Köpte en flaska extra starkt lim också, här skulle inga naglar lossna under natten bara för att jag vände på mig i sängen. Det här hade jag koll på, tänkte jag.

Det visade sig vara hybris. Jag hade glömt att det jämra limmet omedelbart fastnar på fingertopparna. Det gör att a) det är nästan omöjligt att få nageln i rätt läge eftersom den vill följa med fingertoppen som den har fastnat på, att
b) när man väl har pressat fast nageln å rätt ställe måste man slita loss fingret som använts för att utöva tryck mot nageln, vilket i sin tur orsakar
c) att den släta och blanka ytan på nageln förstörs, innebärande att
d) själva poängen med lösnaglar nästan helt försvinner eftersom man då ändå måste gå över dem med lack av olika sorter för att de skall se hyfsat snygga ut, samt
e) att jag nu inte har någon känsel i fingertopparna eftersom de är täckta med lim.

Fattar inte hur folk gör som ägnar sig åt sådant här och mycket mer varje dag. Jag är tydligen inte skapt för flärd. Det är lite synd för jag är väldigt fåfäng.

torsdag, februari 05, 2015

Ovänliga små ord

Läste om den Sd-märkte nämndeman vid Solna tingsrätt som på Facebook uttalat sig om en gruppvåldtäkt på följande charmerande vis: "varenda svensk sossekärings högsta dröm". Jamen de är väl för mysiga, de där sverigedemokraterna. Så folkliga, så vanliga, och så säger de som det är. Halledudanedej vad fina de är.

Man kan bete sig hur som helst om man är sverigedemokrat. Uppenbarligen.

Blev så äcklad och arg att jag tänkte onda saker. Förskräcktes sedan av min egen illvilja och försökte tänka om. Det gick inte så bra men försöket utmynnade i en ny tanke. Jag hade inga större problem att hitta arga och nedsättande ord för Sd, men det beror på att jag i stunden föreställde mig klumpen Sd. Inte individerna, utan gruppen. Precis som vi människor oftast gör delade jag upp mig och Sd-anhängare i mig och dem. 

Tänkte vidare att stode jag öga mot öga med en av dem så skulle jag antagligen förhålla mig annorlunda. För det är svårt att vara aktivt ovänlig mot någon som man ser som människa, som enskild person. Prova själv. Säg något ovänligt om exempelvis mig nu. För dig själv, tack, jag orkar inga ovänligheter. Visst är det svårt? 

Och det är här någonstans jag börjar komma fram till en poäng. Om vi kan se varandra i ansiktet när vi pratar blev det mindre av hatiska uttalanden. Oense kan vi vara. Rasande osams. Hata motparten och hens åsikter. Men de där mer eller mindre anonyma elakheterna som det duggar tätt av i kommentatorsfälten, de lever inte sitt eget liv vid fysiska möten.