onsdag, januari 21, 2015

Rensning och tankar

Svår dag. Vissa årsdagar åker bara förbi, andra år plågar de dygn i förväg och är svåra att ta sig genom. I år är det uppenbarligen så. Då är det skönt att ha som prioriterad arbetsuppgift att rensa bokhyllorna på jobbet. Det är roligt att botanisera bland den vilda blandning av böcker som samlats genom åren. Det är facklitteratur som är antingen fruktansvärt daterad till producerad på 2000-talet, det är mängder med rapporter med samma aktualitet som ovan, det är skönlitteratur och det är pjäser, diktantologier, studiematerial - och Djurens liv av Alfred Brehm, band V.


De bästa fynden idag är tre studiematerial. Det första är Efter noggrant iakttagande, ett studiemedel om kommersiell ungdomskultur. Det var det studiematerial som var i ropet precis när jag gick med i UNF, och det har satt outplånliga spår. Det andra är ANT-boken. Mona utropade "det var min Bibel" när jag höll upp det. Materialet användes i skolor när hon och jag var unga. Det tredje är det som tog över efter ANT-boken som UNF:s skolmaterial; Ung, en studiecirkel om känslor, kompisar och droger. Mona och jag utropar det gärna till ett av de kanske bästa studiematerial i den kategorin som vi vet. Jaja, vi är medelålders och nostalgiska, men vi fortsätter att få något varmt i ögonen när någon säger "om känslor, kompisar och droger". De här tre materialen ställer jag nu i en tidskriftssamlare som jag märker "Heligt". Ingen får kasta dem. Någonsin. Sparas för evigheten.

Vad nu evigheten är. Men det orkar jag inte tänka på mer idag. Åter till bokhyllan. Lunchpausen är slut.



onsdag, januari 14, 2015

Nu blir jag sådär glad över människor och folkrörelser igen

Det finns folk och det finns folk. Och så finns Gun i Skutskär. Jag har just pratat i telefon med henne och känner mig lite som jag blivit omkörd av en långtradare när jag promenerat längs med E4:an.

Skutskär, tänker ni. Rätt litet samhälle. Kanske rentav med lite avfolkningsbygdsvarning. Och så tänker ni IOGT-NTO-rörelsen i Skutskär. Haha, tänker ni. Tre gamla tanter och en farbror. Ordenshuset i Skutskär. Ni ser för er er en kåk som ekar tyst och ödsligt utom en gång varannan månad då de tre tanterna och den enda farbrorn har lite möte och dricker kaffe. Felfelfel, utbrister jag som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter. Nu skall jag berätta för er vad som försiggår i ordenshuset i Skutskär en vanlig vecka.

För det första har man Alphace där varje vardag mellan kl 8 och 16. Ni kan läsa själva om dem via länken. Alphace kan bland annat ses som ett komplement till SFI:s verksamhet. Bra grejer, tycker jag. 
Måndagar 17-18.30 är det pyssel för barn mellan 4 och 6 år. Så har man en showkidsgrupp också, förstås. I Skutskär har Junis hållit på med teater och showkids bra länge nu.
Tisdagar skall man precis dra igång pysselgrupp (scrapbooking och sådant)  för föräldrar och barn kl 14-15. På kvällen har Junis träff 17-18.30.
Onsdagar är det showkidsgrupp.
Torsdagar är det showkidsgrupp.
Fredagar är det faktiskt inget inbokat - än, tillägger jag, med kännedom om IOGT-NTO-föreningen och Gun. Men då finns det utrymme för att arrangera musikcaféer med jämna mellanrum
Lördagar som ovan!
Söndagar vuxenbugg, för nybörjare kl 15 och fortsättningskurs kl 16.

Utöver detta drar IOGT-NTO-föreningen iväg till äldreboendet Fyrklövern på måndagar för att köra sittande dans med dem som bor där och kan ha svårt att komma sig iväg någonstans. Föreningen tänker även dra igång den lättsamma tävlingen Musikleken där. Varannan tisdag skall de ordna bingo för de boende. De har arrangerat två föreläsningar där också, hittills en om fotvård och en om diabetes.

Ungefär här inflickade Gun att det hade varit så dött och segt med verksamheten i höstas att hon hade lust att bara lägga ner, Junisföreningen har till exempel tappat så många medlemmar så nu är de bara ca 40 stycken (Bara! tänkte jag och försökte påpeka att det är jädrigt bra)  men så lade hon väl i en högre växel igen - det sista sade inte hon, men jag vet, jag - och pratade med rätt personer och så liksom bara lossnade det. Jag skrev så pennan glödde för att få med allt. Gun hämtade andan och jag trodde att nu skulle vi säga hejdå och lägga på luren.  Men då hade hon kommit ihåg att de ju hade visat film under julen, haft julgransplundring och trettondagsblues på musikcafé. På musikcaféet den 13 februari blir det blues igen med bandet Nash. Då kan de utöver kaffet och kakorna erbjuda alkoholfria drinkar och pannacotta. Och så har hon bokat in sångerskan Vendela Duclos för en föreställning i april. Och så var det visst något mer men då ringde det dels på dörren här så jag var tvungen att gå och öppna, dessutom ringde det på hennes andra telefon för andra gången under vårt samtal så då lade vi faktiskt på.

Ja. Så här kan det vara. En mindre ort. En folkrörelse som många väljer bort eller inte tänker på. Ett hus. Människor som ibland orkar göra mycket, ibland inte orkar alls. Befolkningsunderlag som bara i sig gör att det kanske inte blir så många medlemmar. Och så blir det så bra! Samarbeten med nya svenskar, med de nätverk som finns i kommunen, en frimodighet och vilja att alla skall få komma och vara med - och ett sjutusans driv.

Det finns flera personer som Gun. Jag känner och känner till många av er. Det finns föreningar i folkrörelsesverige som på samma sätt som den i Skutskär har verksamhet som man drömmer skulle finnas på varje ort i landet. För här handlar det om något större än bara den egna föreningen och de egna medlemmarna. Det handlar om att vilja göra något för det samhälle man lever i. Tänk vilken tillgång ordenshuset i Skutskär, och medlemmarna i IOGT-NTO-föreningen är för orten. Ett hus fullt med verksamhet, med människor som brinner och bara vill vidare, framåt hela tiden och ser nya möjligheter. Ett öppet hus, öppna människor.

Jag säger som jag sagt förut: folkrörelser är det bästa jag vet näst rabarberkräm.

söndag, januari 04, 2015

Dude...

http://open.spotify.com/track/4MCwzqH7tgwDGaDMnhhyiq

Bara, bara du och jag måste skilda gå var dag
Men alla andra får varann
Varför ska det vara så
Varför drabbas just vi två
När alla andra får varann

Om jag blott vågade fria
Skulle du nog ge ditt 'ja'
Men lyckan får vänta
Tills jag repat mod en dag

Jag på bröllop brukar gå
Men får sitta och se på
Hur alla andra får varann

Kanhända kunde det ordnas
Och sen gick det som en dans
Om man kunde fria liksom förr
Per korrespondens

Yeah... käraste, en vacker dag, kanske också du och jag
Som alla andra får varann
---------------

Tänk vilken fin liten schlager det här är. Trevlig melodi och ett vemodigt anslag redan från början. Man nynnar med. Det vill säga, till andra versen och sedan tar man sig för pannan och undrar hur korkad karln egentligen är. I vers ett är han nere och det förstår man så väl, för man antar att det handlar om ett älskande par som skilts åt av grymma föräldrar, slumpen eller livets allmänna hårdhet. Stackarna. Och så visar det sig i stället att han inte ens klämt fram några små blyga kärleksbetygelser, än mindre föreslagit att de skall vandra genom livet sida vid sida. 

Nä, jag tappar tålamodet med den här snubben. Om han inte visar eller talar om för sitt hjärtas dam hur han känner, kan han väl inte sedan komma och gnälla över att de inte fått ihop det. Saken förbättras inte direkt av att han faktiskt tror att hon skulle svara "ja" på hans fråga. Vad är problemet, liksom? 

Vilket pucko. Lite råg i ryggen måste en människa ha. Livet är kort. Kärleken sällsynt och därmed svårfunnen. Och så har han tidernas chans men går bara och jämrar sig. Nädu gubbe lilla, gå och gråt mot någon annans axel; jag ids då inte lyssna.

torsdag, januari 01, 2015

Snabba associationer

Sjöng i nyårsdagens högmässa. Församlingsherde Göran avtackades. Han har döpt de två äldsta av barnen, så det är inte konstigt eller långsökt att jag tänkte mycket på Samuel (som döptes i domkyrkan). Tänkte många saker, exempelvis att åren går. 

Under eftermiddagen har jag enbart slöat. Pojkarna är också slöa och nöjda med det så jag bejakade detta. Satte igång med maratontittande på QI. I ett avsnitt avhandlades maneter och arten den portugisiske örlogsmannen kom upp. Jag började gråta. 

Här blir det långsökt. Varför gråten? Sommaren 1996 var barnens far i USA på turné med Philochoros. Jag tog Samuel, fyra år, och Alva, två år, och körde upp till Skellefteå. Jag stannade någon dag, men sedan var planen att barnen skulle få egentid med mormor och morfar medan jag skulle ha några lata dagar för mig själv hemma i Uppsala. Med det som hände sedan som mätpunkt är det svårt för mig att minnas min avfärd. Vi hade alla pratat ordentligt med barnen om att pappa var i Amerika och att mamma skulle åka hem några dagar själv. Allt går ju oftast bra innan man ställs inför fait accompli, men när jag startade bilen efter kramar och avvinkningar och folket dragit sig tillbaka - då insåg Samuel plötsligt att jag faktiskt var på väg bort. Han sprang några steg och stannade sedan och såg efter mig. Jag körde vidare. Var ledsen och orolig att jag hade missbedömt honom, men när jag ringde senare verkade det bra. Mamma berättade att Samuel funderat vid nattningen och sagt att "näj pappa äj i Amejika fåj jag ta hand om Ajva". Jag tyckte det lät betryggande. Men det var något som gjorde honom lite ängsligare än vanligt de där dagarna, för plötsligt var han rädd för att det skulle finnas portugisiska örlogsmannen i havet. Morföräldrarna förklarade på alla upptänkliga sätt att de där örlogsmännen aldrig förekommer i Bottenviken, men vad hjälper det en fyraåring? Som i sin medhavda bokhög hade boken Billy och monstret. Där Billy blir skrämd av en fiskares prat om den portugisiske örlogsmannen. Hur tänkte jag där?

Det går inte att leva om man hela tiden bedömer det som sker som ett kanske sista gången-ögonblick. Man blir galen. Det går därför heller inte att i efterhand döma sig själv och sitt agerande med den måttstocken. Men det gör jag. Stunden när jag åkte ifrån mina barn den sommaren, den glada lilla Alva som var tämligen obekymrad, och Samuel som var stor nog att uppfatta tid som lång men liten nog för att inte kunna känna hur lång tid tre eller fyra dagar var; jag önskar att jag inte hade gjort det. Åkt ifrån dem. Det var Samuels sista friska sommar. Sommaren efter var ett sjukhusinstängt helvete, och sedan blev det inget mer. 

Den 21 januari har han varit död i sjutton år. Så mycket längre än han levde. Fast det vet vi nog alla, att det är inte en människas livslängd som avgör hur starkt hon berör andras liv. I vårt fall fick vi sex år. Som finns i oss för resten av våra liv, som saknad, sorg, längtan och kärlek.

Associationer till Samuel får vi ofta. Men den portugisiske örlogsmannen är nog min knasigaste.