söndag, januari 04, 2015

Dude...

http://open.spotify.com/track/4MCwzqH7tgwDGaDMnhhyiq

Bara, bara du och jag måste skilda gå var dag
Men alla andra får varann
Varför ska det vara så
Varför drabbas just vi två
När alla andra får varann

Om jag blott vågade fria
Skulle du nog ge ditt 'ja'
Men lyckan får vänta
Tills jag repat mod en dag

Jag på bröllop brukar gå
Men får sitta och se på
Hur alla andra får varann

Kanhända kunde det ordnas
Och sen gick det som en dans
Om man kunde fria liksom förr
Per korrespondens

Yeah... käraste, en vacker dag, kanske också du och jag
Som alla andra får varann
---------------

Tänk vilken fin liten schlager det här är. Trevlig melodi och ett vemodigt anslag redan från början. Man nynnar med. Det vill säga, till andra versen och sedan tar man sig för pannan och undrar hur korkad karln egentligen är. I vers ett är han nere och det förstår man så väl, för man antar att det handlar om ett älskande par som skilts åt av grymma föräldrar, slumpen eller livets allmänna hårdhet. Stackarna. Och så visar det sig i stället att han inte ens klämt fram några små blyga kärleksbetygelser, än mindre föreslagit att de skall vandra genom livet sida vid sida. 

Nä, jag tappar tålamodet med den här snubben. Om han inte visar eller talar om för sitt hjärtas dam hur han känner, kan han väl inte sedan komma och gnälla över att de inte fått ihop det. Saken förbättras inte direkt av att han faktiskt tror att hon skulle svara "ja" på hans fråga. Vad är problemet, liksom? 

Vilket pucko. Lite råg i ryggen måste en människa ha. Livet är kort. Kärleken sällsynt och därmed svårfunnen. Och så har han tidernas chans men går bara och jämrar sig. Nädu gubbe lilla, gå och gråt mot någon annans axel; jag ids då inte lyssna.