torsdag, januari 01, 2015

Snabba associationer

Sjöng i nyårsdagens högmässa. Församlingsherde Göran avtackades. Han har döpt de två äldsta av barnen, så det är inte konstigt eller långsökt att jag tänkte mycket på Samuel (som döptes i domkyrkan). Tänkte många saker, exempelvis att åren går. 

Under eftermiddagen har jag enbart slöat. Pojkarna är också slöa och nöjda med det så jag bejakade detta. Satte igång med maratontittande på QI. I ett avsnitt avhandlades maneter och arten den portugisiske örlogsmannen kom upp. Jag började gråta. 

Här blir det långsökt. Varför gråten? Sommaren 1996 var barnens far i USA på turné med Philochoros. Jag tog Samuel, fyra år, och Alva, två år, och körde upp till Skellefteå. Jag stannade någon dag, men sedan var planen att barnen skulle få egentid med mormor och morfar medan jag skulle ha några lata dagar för mig själv hemma i Uppsala. Med det som hände sedan som mätpunkt är det svårt för mig att minnas min avfärd. Vi hade alla pratat ordentligt med barnen om att pappa var i Amerika och att mamma skulle åka hem några dagar själv. Allt går ju oftast bra innan man ställs inför fait accompli, men när jag startade bilen efter kramar och avvinkningar och folket dragit sig tillbaka - då insåg Samuel plötsligt att jag faktiskt var på väg bort. Han sprang några steg och stannade sedan och såg efter mig. Jag körde vidare. Var ledsen och orolig att jag hade missbedömt honom, men när jag ringde senare verkade det bra. Mamma berättade att Samuel funderat vid nattningen och sagt att "näj pappa äj i Amejika fåj jag ta hand om Ajva". Jag tyckte det lät betryggande. Men det var något som gjorde honom lite ängsligare än vanligt de där dagarna, för plötsligt var han rädd för att det skulle finnas portugisiska örlogsmannen i havet. Morföräldrarna förklarade på alla upptänkliga sätt att de där örlogsmännen aldrig förekommer i Bottenviken, men vad hjälper det en fyraåring? Som i sin medhavda bokhög hade boken Billy och monstret. Där Billy blir skrämd av en fiskares prat om den portugisiske örlogsmannen. Hur tänkte jag där?

Det går inte att leva om man hela tiden bedömer det som sker som ett kanske sista gången-ögonblick. Man blir galen. Det går därför heller inte att i efterhand döma sig själv och sitt agerande med den måttstocken. Men det gör jag. Stunden när jag åkte ifrån mina barn den sommaren, den glada lilla Alva som var tämligen obekymrad, och Samuel som var stor nog att uppfatta tid som lång men liten nog för att inte kunna känna hur lång tid tre eller fyra dagar var; jag önskar att jag inte hade gjort det. Åkt ifrån dem. Det var Samuels sista friska sommar. Sommaren efter var ett sjukhusinstängt helvete, och sedan blev det inget mer. 

Den 21 januari har han varit död i sjutton år. Så mycket längre än han levde. Fast det vet vi nog alla, att det är inte en människas livslängd som avgör hur starkt hon berör andras liv. I vårt fall fick vi sex år. Som finns i oss för resten av våra liv, som saknad, sorg, längtan och kärlek.

Associationer till Samuel får vi ofta. Men den portugisiske örlogsmannen är nog min knasigaste.