torsdag, april 30, 2015

Ännu mer Vintern ra

Okej, jag hittar inte mina eller pojkarnas kläder mer än några enstaka artiklar som tvättas om och om igen. Det ouppackade är fortfarande i majoritet känns det som, trots intensivt arbete och god hjälp. Men för första gången på många år vet jag var min studentmössa är, för den såg jag nyss i en kartong som jag gläntade på för att leta efter andra, mer användbara plagg.

Nu står jag inför ett val. Ta mössan i handen när Utegångsfåret och jag åker ner till den belägrade staden och Engelska parken för att lyssna på finfin manskörssång (herrarna ur Uppsala domkyrkas gosskör) och sedan tvinga oss kvar i staden i väntan på treslaget för att kunna sätta denna mössa på skulten och ha den på när vi står och hänger utanför aulan och lyssnar till lite mer manskör, denna gång Orphei Drängar? Eller strunta i mössan, nöja oss med med våra favoritkillars sång i parken och sedan ta oss hem igen?

Å, jag vet inte. Ärligt talat är det inget roligt att ta på mössan ensam, så jag tror mössan får ligga kvar i kartongen. Dessutom var den aningen för liten redan när det begav sig, jag ägnade inte inprovningen av mössan särskilt stor uppmärksamhet. De få gånger jag har varit med vid mösspåtagningen i Carolinabacken har det känts som jag satt på mig en gammaldags lokförarmössa. Den liksom glider uppåt och ser ut som den står för sig själv ovanför luggen.

Nä. Det får bli utan mössa även detta år. Jag kan gona mig i känslan av att jag vet var den är, i alla fall.

Vintern ra

Sista april. Rödtotten nattsuddade genom att baka en kaka. Sedan steg han upp för att ta med sagda kaka till den picknick som polarna bestämt att ha 7.30. Nu sitter de väl som bäst i regnvått gräs någonstans och huttrar. Det är så charmigt med valborgs, mittåt, sista aprilfirande, tycker jag.

lördag, april 04, 2015

Syndabekännelse

På listan över mina synder: självupptagenhet. 

Av olika skäl vaknade jag inte förrän nyss, dvs 11. Gjorde en slötitt på fb för att pigga upp mig, för det är oftast den effekten det ger mig att se vad vänkretsen har för sig. Men idag... skamset erkänner jag att idag blev jag ledsen. Det låter ju inte klokt och jag ogillar mig starkt. 

Det var kontrasten mellan andras utbrott av energi med påskpyntande, Friskis&Svettisbesök, allmänt glada tillrop och min för tillfället stora kraftlöshet som blev svår. Påminnelsen om hur livet borde vara, på något vis. 

Ikväll är det påsknattsmässa och jag har lyckats komma med som lånesopran (have voice, will sing). Jag hade gått i mässan ändå, men för mig blir det extra om jag får vara med och tjänstgöra i kören. Jag är ännu kvar i min långfredagskänsla. Jag hoppas den släpper snart. Är rädd för att stå med ännu svart hjärta ikväll när stora bånglet drar igång. (Stora bånglet är mitt namn på den långa och jublande klockringningen som avslutar påsknattsmässan och leder oss ut i påsknatten och livet.).

Jag vill inte bli ledsen av andras glädje. Det är inte en sådan människa jag vill vara. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.