söndag, maj 17, 2015

Beautiful boy

För att muntra upp mig i hostandet ser jag på Caprica, en prequel till Battlestar Galactica. Den har många poänger för den teologiskt intresserade, för att bara nämna en sak. Märkligt nog är det vid den här genomtittningen första gången jag verkligen lägger märke till det tema som ligger till grund för hela historien; föräldrars saknad efter ett dött barn. Jag måste ha förträngt det när jag sett serien förut, för det är helt centralt. Hur som helst är det inte ett ovanligt tema inom berättande konstarter att en sörjande förälder på något vis ställs inför möjligheten att få tillbaka sitt barn. Inom science fiction-sfären som klon eller som här, i Caprica, som avatar och så småningom som cylon. Strunta i hur fånigt ni än tycker det låter med science fiction-upplägget och fokusera på sorgen och den evigt mänskliga längtan.

Hos mig hugger det till i bröstet. Trots att sensmoralen i alla de här historierna är att det enda riktiga är att sörja, acceptera och gå vidare, så känner jag så starkt att jag också skulle gripa efter möjligheten med bägge händer. Det kan jag kosta på mig att säga eftersom det inte är en realitet. Och jag vet så väl att döden är en del av livet. Döden är naturlig. Men det känns så onaturligt när ens barn dör ifrån en. Allt inom en skriker att det inte är naturligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat en tidsmaskin för att kunna få komma tillbaka till ett fysiskt ögonblick där jag höll om min pojke. Jag önskar mig det omöjliga - och onaturliga. Det är väl en välsignelse förstås, att det inte går. Som med allt i livet måste man vara förnuftig och acceptera för annars går det åt skogen. Varför känns det då som att allt ändå har gått åt skogen och aldrig kan bli rätt igen? Vad är det för vits med att acceptera när det inte bär vidare?

Det stämmer inte riktigt att jag inte har acccepterat. Det har jag. Exempelvis har jag inte en enda gång sedan Samuel dog drömt att han levde. Så djup är insikten och vissheten om att han inte gör det. Inte ens längtan kan lura mig i mina drömmar.

Jag saknar honom så.
Vi saknar honom.

lördag, maj 16, 2015

Blodomloppet, Jim Larkin & mr Spock

Hostan river i hals och bröst, och jag tänker ynkligt på hur långt tid det tar att få sångrösten i hyfsad form igen efter en svår förkylning. Då slår det mig att på tisdag är det ändå ingen körrepetition. Surnar till lite, precis som jag gjorde när repetitionen plötsligt ställdes in. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger vi har ställt in en vanlig veckorepetition sedan jag började sjunga i Uppsala domkyrkokör hösten 1987. Det måste vara något alldeles särdeles viktigt som gör att vi hoppar över en övning, eller hur?

Anledningen är ett motionslopp. Blodomloppet. Det krockar med vår körövning. Jag undrar hur det gick till när Blodomloppet blev en sådan viktig angelägenhet för hela kören att vi ställer in en övning  före en högmässa samt snart påkommande konsertresa för sagda lopps skull. Jag klår mig i huvudet och förbannar samtidigt min egen feghet och ovilja att åtminstone upphäva min röst och ifrågasätta beslutet, men jag hade inte det moraliska modet. Glädjedödare vill man ju inte vara. Och om sexton personer i kören ändå hade uteblivit för att att springa eller promenera kanske det är berättigat att snuva oss andra på sångtillfället? Bara för att jag tycker att det är så skönt att få sjunga varje vecka betyder det ju inte att alla andra gör det, så det är förstås fel att utgå från enbart en person (mig).

Och där snurrade tankarna igång. Tankar om solidaritet, vikten av att se större sammanhang och att kunna ställa upp för andra, att försaka en egen fördel för att fler ska kunna få. Av en händelse läser jag James Plunketts "Strumpet city" som har det temat i centrum. Jag tänkte vidare på Jim Larkin och andra fackföreningsmänniskor både här hemma och utomlands. Till sist dök ett citat upp i huvudet: "The needs of the many outweigh the needs of the few". Hej, jag heter Jenny och jag är en trekkie. Mr Spock säger dessa odödliga ord i den inte särskilt bra filmen "The wrath of Khan", och är ett välkänt Spock-citat. Som ni ser är det löst baserat på Benthams filsofi inom samma område, men struntsamma, jag tänkter först på Spock för sådan är jag.

Jaha. Så var hamnar jag nu? I att jag glatt ska försaka mitt andningshål, mitt nödvändiga sångtillfälle, för att mina polare ska få möjligheten att antingen likt smärta gaseller sprinta fram eller mer majestätiskt dra fram i liturgisk gång, utan att ha dåligt samvete för att de skolkat från körövning? Antagligen. Jag får se det som en andlig övning och tänka på att min hals faktiskt behöver vila. Men det smärtar lite, som det alltid gör när det egna behovet måste stå tillbaka. Och det är väl det som är poängen.
Hur tycker ni dessa personer tar sig bäst ut: sjungande eller springande?
Foto: Magnus Aronsson/IKON
 

P.S. Apropå Jim Larkin. Han ligger begravd på Glasnevins kyrkogård i Dublin. Jag rekommenderar alla som reser till Dublin att gå en guidad tur på kyrkogården; jag har gjort det och det var otroligt intressant trots att det var februari, snöblandat regn och så sabla kallt som det bara kan vara på Irland. Patrioter, Daniel O´Connell, konstnärer, Éamon de Valera, författare, rebeller, lojalister, terrorister; människor allihopa. Vilket jäkla bråk det skulle bli på kyrkogården om de alla stod upp en dag och började puckla på varandra.
Inte Larkins gravsten, hittar inte bilden jag tog. John Devoys sten är det här.
Foto: Jenny Tapper

onsdag, maj 13, 2015

I'm too old for this shit

Vaknade med migränkänning. Vacklade upp och tog medicin. Lade mig igen. Ett sms plingade in och det visade sig att jag missuppfattat logistiken kring Tönnes morgon. Redde upp det medan blixtarna for framför ögonen. Steg upp. Blev klar och var på busshållplatsen mycket senare än jag planerat. Upptäckte att jag inte hade med mig jobbdatorn. Jäktade tillbaka och tänkte att det var lika bra, för då kunde jag ta en kofta på samma gång eftersom det är ruggigt ute. Kom in, drog på koftan, gick. Ja. 

Den här gången hann jag i alla fall inte gå hela vägen till hållplatsen innan jag insåg att datorn inte var med. 

Migränillamåendet bultar hotfullt och stressnivån är hög. Jag har sådant flyt just nu, tycker jag. (Kod för att jag helst vill gå i ide för resten av livet.)

tisdag, maj 12, 2015

Diskbänksrealism

Något av det äckligaste jag vet näst mögel (det finns inget som ger mig sådana rysningskänslor som mögel, ja, det skulle vara Sd och sånt, då) är när jag har fyllt en använd gryta med varmt vatten och diskmedel och låtit stå för att matresterna något ska lösas upp innan jag diskar. Och sedan har någon lagt en fil- och flingorkladdig tallrik i sagda gryta och vatten så allt blir en läcker röra av kladd och gäck och äck och fy vad jag tycker illa om det. När morgonen börjar så lackar jag ur lite, det kan inte hjälpas. Visserligen hade det kunnat undvikas om jag hade diskat ur grytan redan igår kväll, meh orka.

Något av det tråkigaste jag vet förutom att diska är att stryka. I morse fiskade jag triumferande upp min skira, blommiga tunika ur en av de säckar som fortfarande står och väntar på att bli uppackade efter att vi flyttade in, pojkarna och jag. Hoppfullt drog jag den över huvudet och tittade i spegeln. Föga förvånande var den skrynklig. Jag tänkte så det knakade. Fanns det något sätt att slippa dra fram strykbrädan och järnet? Skvätte lite vatten över tunikan och strök med händerna över de värsta skrynklorna. Gjorde om proceduren några gånger och beslöt sedan att gå ut i livet, skrynklig som jag var. Tänkte surt att var finns de där life hack-tipsen (eller husmorstips: jag gillar dock att idag förutsätter vi inte att det är en person, lilla husmor, som ska göra det åt en, utan envar sin egen husmor, liksom) när man behöver dem?

Besk är eftertanken. För givetvis hade det gått snabbare att bara ta fram strykbräda och järn och stryka bort skrynklorna. Snabbare, och med effekt. Det är nästan roligt hur jag spjärnar emot trots att jag vet vad som är vettigast.

torsdag, maj 07, 2015

De goda människornas tystnad, ni vet

På väg till jobbet hann jag läsa om bombhotet mot en rättegång i tingsrätten. Tänkte de dystra tankar som kommer upp vid sådana tillfällen, men sedan släppte jag det. Så tog bussen plötsligt en väldigt oväntad omväg. Jag blev förstås irriterad, som man blir. Gnölade lite inombords när jag klivit av bussen och tog mig under järnvägen och upp till Kungsgatan igen. Men det var inte förrän jag kom fram till mitt övergångsställe som jag plötsligt förstod och hajade till. Såklart är det avspärrat. Tingsrätten ligger längre ner på Kungsgatan till vänster i bild.

Då blev jag rädd. Och oerhört arg över att jag blev rädd, eftersom det är det terror går ut på; skrämma människor till att inte agera som de vill. På samma gång sitter jag i den naiva bubbla av trygghet som den lever i som har växt upp helt skyddad från våld och övergrepp. Jag kan ju inte riktigt tro att det faktiskt är en reellt hot. Att det skulle kunna smälla några kvarter bort från där jag sitter. Det är väl inte på riktigt?

Jo. Oavsett om det finn en faktisk bomb eller ej så är hotet på riktigt. Hotet mot demokratiska processer. Hotet mot en god människosyn. Skrämseltaktiken som användes för att göra Hitler till rikskansler 1933 fungerar utmärkt även idag - för det börjar inte med den stora smällen. Det trappas upp. Tankegångar normaliseras och sedan börjar man sakta pressa på.

Vi får inte skrämmas till att ge oss. Jag är engagerad inom två organisationer som båda tar ställning mot den där skiten. Här är två förslag på något att göra. Visst, det är i det lilla. Men om vi inte gör något i det lilla händer ingenting alls.

IOGT-NTO
Torsdag 21 maj är det FN:s Världsdag för kulturell mångfald. Vill du vara med och bidra till kulturfesten på Stora torget i Uppsala kl 16-18 den 21 maj? Eller känner du någon som spelar, sjunger, dansar, läser dikter, spelar teater eller utövar kultur på något annat sätt? Vi tänker att det ska vara många korta delar, kanske 5 minuter vardera, och att det blir en riktig kulturexplosion!
Mejla uppsala(a)iogt.se om du vill vara med. (Ursäkta att jag inte gör epostadressen klickbar, vill undvika spam.)




Svenska kyrkan
Gör inte skillnad på människor är ett initiativ av Svenska kyrkan i Stockholms stift. Gå in och gilla facebookgruppen. Starta liknande initiativ. Sprid ordet.

Och til syvende og sidst handlar det om att själv ta ställning. Gå igenom sina egna fördomar. Och prata med människor. Det sista är kanske det svåraste. Inte att prata med bekanta eller främlingar; nej, det svåraste är att ta en allvarlig diskussion med nära vänner eller familjemedlemmar som man börjar tycka har åsikter som känns för snäva och fördomsfulla.