lördag, maj 16, 2015

Blodomloppet, Jim Larkin & mr Spock

Hostan river i hals och bröst, och jag tänker ynkligt på hur långt tid det tar att få sångrösten i hyfsad form igen efter en svår förkylning. Då slår det mig att på tisdag är det ändå ingen körrepetition. Surnar till lite, precis som jag gjorde när repetitionen plötsligt ställdes in. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger vi har ställt in en vanlig veckorepetition sedan jag började sjunga i Uppsala domkyrkokör hösten 1987. Det måste vara något alldeles särdeles viktigt som gör att vi hoppar över en övning, eller hur?

Anledningen är ett motionslopp. Blodomloppet. Det krockar med vår körövning. Jag undrar hur det gick till när Blodomloppet blev en sådan viktig angelägenhet för hela kören att vi ställer in en övning  före en högmässa samt snart påkommande konsertresa för sagda lopps skull. Jag klår mig i huvudet och förbannar samtidigt min egen feghet och ovilja att åtminstone upphäva min röst och ifrågasätta beslutet, men jag hade inte det moraliska modet. Glädjedödare vill man ju inte vara. Och om sexton personer i kören ändå hade uteblivit för att att springa eller promenera kanske det är berättigat att snuva oss andra på sångtillfället? Bara för att jag tycker att det är så skönt att få sjunga varje vecka betyder det ju inte att alla andra gör det, så det är förstås fel att utgå från enbart en person (mig).

Och där snurrade tankarna igång. Tankar om solidaritet, vikten av att se större sammanhang och att kunna ställa upp för andra, att försaka en egen fördel för att fler ska kunna få. Av en händelse läser jag James Plunketts "Strumpet city" som har det temat i centrum. Jag tänkte vidare på Jim Larkin och andra fackföreningsmänniskor både här hemma och utomlands. Till sist dök ett citat upp i huvudet: "The needs of the many outweigh the needs of the few". Hej, jag heter Jenny och jag är en trekkie. Mr Spock säger dessa odödliga ord i den inte särskilt bra filmen "The wrath of Khan", och är ett välkänt Spock-citat. Som ni ser är det löst baserat på Benthams filsofi inom samma område, men struntsamma, jag tänkter först på Spock för sådan är jag.

Jaha. Så var hamnar jag nu? I att jag glatt ska försaka mitt andningshål, mitt nödvändiga sångtillfälle, för att mina polare ska få möjligheten att antingen likt smärta gaseller sprinta fram eller mer majestätiskt dra fram i liturgisk gång, utan att ha dåligt samvete för att de skolkat från körövning? Antagligen. Jag får se det som en andlig övning och tänka på att min hals faktiskt behöver vila. Men det smärtar lite, som det alltid gör när det egna behovet måste stå tillbaka. Och det är väl det som är poängen.
Hur tycker ni dessa personer tar sig bäst ut: sjungande eller springande?
Foto: Magnus Aronsson/IKON
 

P.S. Apropå Jim Larkin. Han ligger begravd på Glasnevins kyrkogård i Dublin. Jag rekommenderar alla som reser till Dublin att gå en guidad tur på kyrkogården; jag har gjort det och det var otroligt intressant trots att det var februari, snöblandat regn och så sabla kallt som det bara kan vara på Irland. Patrioter, Daniel O´Connell, konstnärer, Éamon de Valera, författare, rebeller, lojalister, terrorister; människor allihopa. Vilket jäkla bråk det skulle bli på kyrkogården om de alla stod upp en dag och började puckla på varandra.
Inte Larkins gravsten, hittar inte bilden jag tog. John Devoys sten är det här.
Foto: Jenny Tapper

Inga kommentarer: