tisdag, augusti 11, 2015

Så tabu

Jag tänkte ta och kliva ut ur garderoben nu. Det blir privat och personligt. Riktigt jobbigt är det, till och med för mig som har det personliga som grundsten i merparten av mina reflektioner. Men privat, det är det sällan jag är, och med få människor. Nu tycker jag ändå att jag behöver vara det. Till fromma för mina barn, eftersom jag tycker det ingår i mitt uppdrag att upplysa dem om livet, och för att det här är något som vi inte riktigt pratar om. Trots att alla kvinnor går igenom det och att det är en omvälvande förändring.

Jag kan inte längre få barn. Min kropp har gått över till andra sidan, så att säga. Och tusan vad det svider i hjärtat. Inte för att jag nödvändigtvis ville ha flera barn (jag är så lyckligt lottad där ändå), men det här sammanfaller med annat i mitt liv som gör att det var sista strået. Det känns som att mitt liv är förbrukat och att allt är försent.

Ingen behöver tala om för mig att jag har fel. Förnuftsmässigt vet jag att mitt liv inte är slut nu. Men hjärtat och mitt ledsna huvud vet hur det är nu och har varit i flera år; allt är försent och slut och över och hopplöst. Att kroppen passar på att understryka det - ja, det är svårt att inte ta det personligt!

Jag håller mig krampaktigt fast i den fras jag så ofta mumlar för mig själv: This too shall pass.

P.S. Bortskänkes: ett paket Libressebindor. Ligger och är onödiga i mitt badrumsskåp.


tisdag, augusti 04, 2015

Tacksamhet ur underläge

Jag rotade i plånboken efter kontanter. Ansiktet på kvinnan som satt på trottoaren framför mig ljusnade lite och hon sade "it´s very important for me" och visade på bilden av barnen. Och så hade jag inga pengar! Jag har ytterst sällan kontanter på mig. Sällan känns det så dumt och fel som i sådana här situationer. Jag sade lite hjälplöst att jag skulle komma tillbaka om några timmar. (Det tänker jag göra också, hjälplösheten ligger i att det blir så tydligt att slumpen avgör vem som har möjlighet att ge, och vem som får ta emot.) Då böjde hon sig fram och vidrörde min fot i en ödmjuk gest. "No, don´t do that", sade jag hastigt. Så försökte jag le varmt och förtroendeingivande innan jag gick vidare.

Det finns inte ord för den skam jag kände när hon rörde min fot. Så... förbannat fel att hon, en kvinna i min egen ålder, med barn som jag, det hade kunnat vara jag själv som suttit där om inte livet placerat mig just här, ska behöva sitta och liksom huka sig framför en främling. Nej, det är inte fel att visa tacksamhet. Men situationen är så grundläggande fel i sig att det inte finns utrymme för en normal relation.

lördag, augusti 01, 2015

Huvudfunktion

Pojkarna och jag åt på Kens pizza och sedan handlade vi. (Jag kände mig mycket listig som på detta sätt fick bärhjälp.) Rödtotten ville promenera hem för att inte somna där han stod, men Utegångsfåret/Målbrottaren, Tonåringen och jag slog oss ned med våra kassar för att vänta på bussen. Så kom en man fram mot oss, tog mig i hand och hälsade: 
- Vad heter Tonåringens ledsagare? Jag bad om ursäkt och frågade efter vad han hade sagt, två gånger. Till slut förstod jag att ja, han hade faktiskt sagt Tonåringens namn och kände igen honom, så jag svarade att jag var Tonåringens mamma, inte hans ledsagare. 
- Vad heter du?
- Jenny.
- Jenny firar man den sjätte oktober och säger "grattis på namnsdagen". 
Sedan tog han den förtjust leende Tonåringen i hand och sade " Tjena, Tonåringen". Vi vinkade farväl. 

Jag begrundade våra märkliga huvuden. Den här mannen visste omedelbart när min namnsdag infaller. Det kan föralldel vara så att någon han känner heter Jenny och han har varit med och firat namnsdagen. Men det är lika troligt att han, som antagligen inte klarar sig helt själv med boende och annat i livet, faktiskt har hela almanackan memorerad. Visst är det märkligt hur våra förmågor kan variera så? 

En stund senare förenades Utegångsfåret och jag i vårt hat mot fenomenet sommartidtabell en lördag eller söndag. Där vi traskade hemåt med tunga armar tänkte jag att Tonåringens (för mig okände) bekant som har svårt att klara sig på egen hand, förmodligen hade hela sommartidtabellen och mer därtill i huvudet. Det är mycket konstigt detta, att en mycket hög förmåga på vissa områden inte kan jämna marken för en människa på andra. Eller omvänt: att jag, som klarar mig (nåja, nästan i alla fall) på egen hand, inte förmår att minnas att det är ändrade busstider, och heller inte tittar på den information som finns och drar slutsatser av den. Det är märkligt och sorgligt och underbart.