lördag, augusti 01, 2015

Huvudfunktion

Pojkarna och jag åt på Kens pizza och sedan handlade vi. (Jag kände mig mycket listig som på detta sätt fick bärhjälp.) Rödtotten ville promenera hem för att inte somna där han stod, men Utegångsfåret/Målbrottaren, Tonåringen och jag slog oss ned med våra kassar för att vänta på bussen. Så kom en man fram mot oss, tog mig i hand och hälsade: 
- Vad heter Tonåringens ledsagare? Jag bad om ursäkt och frågade efter vad han hade sagt, två gånger. Till slut förstod jag att ja, han hade faktiskt sagt Tonåringens namn och kände igen honom, så jag svarade att jag var Tonåringens mamma, inte hans ledsagare. 
- Vad heter du?
- Jenny.
- Jenny firar man den sjätte oktober och säger "grattis på namnsdagen". 
Sedan tog han den förtjust leende Tonåringen i hand och sade " Tjena, Tonåringen". Vi vinkade farväl. 

Jag begrundade våra märkliga huvuden. Den här mannen visste omedelbart när min namnsdag infaller. Det kan föralldel vara så att någon han känner heter Jenny och han har varit med och firat namnsdagen. Men det är lika troligt att han, som antagligen inte klarar sig helt själv med boende och annat i livet, faktiskt har hela almanackan memorerad. Visst är det märkligt hur våra förmågor kan variera så? 

En stund senare förenades Utegångsfåret och jag i vårt hat mot fenomenet sommartidtabell en lördag eller söndag. Där vi traskade hemåt med tunga armar tänkte jag att Tonåringens (för mig okände) bekant som har svårt att klara sig på egen hand, förmodligen hade hela sommartidtabellen och mer därtill i huvudet. Det är mycket konstigt detta, att en mycket hög förmåga på vissa områden inte kan jämna marken för en människa på andra. Eller omvänt: att jag, som klarar mig (nåja, nästan i alla fall) på egen hand, inte förmår att minnas att det är ändrade busstider, och heller inte tittar på den information som finns och drar slutsatser av den. Det är märkligt och sorgligt och underbart.