tisdag, augusti 11, 2015

Så tabu

Jag tänkte ta och kliva ut ur garderoben nu. Det blir privat och personligt. Riktigt jobbigt är det, till och med för mig som har det personliga som grundsten i merparten av mina reflektioner. Men privat, det är det sällan jag är, och med få människor. Nu tycker jag ändå att jag behöver vara det. Till fromma för mina barn, eftersom jag tycker det ingår i mitt uppdrag att upplysa dem om livet, och för att det här är något som vi inte riktigt pratar om. Trots att alla kvinnor går igenom det och att det är en omvälvande förändring.

Jag kan inte längre få barn. Min kropp har gått över till andra sidan, så att säga. Och tusan vad det svider i hjärtat. Inte för att jag nödvändigtvis ville ha flera barn (jag är så lyckligt lottad där ändå), men det här sammanfaller med annat i mitt liv som gör att det var sista strået. Det känns som att mitt liv är förbrukat och att allt är försent.

Ingen behöver tala om för mig att jag har fel. Förnuftsmässigt vet jag att mitt liv inte är slut nu. Men hjärtat och mitt ledsna huvud vet hur det är nu och har varit i flera år; allt är försent och slut och över och hopplöst. Att kroppen passar på att understryka det - ja, det är svårt att inte ta det personligt!

Jag håller mig krampaktigt fast i den fras jag så ofta mumlar för mig själv: This too shall pass.

P.S. Bortskänkes: ett paket Libressebindor. Ligger och är onödiga i mitt badrumsskåp.


Inga kommentarer: