tisdag, augusti 04, 2015

Tacksamhet ur underläge

Jag rotade i plånboken efter kontanter. Ansiktet på kvinnan som satt på trottoaren framför mig ljusnade lite och hon sade "it´s very important for me" och visade på bilden av barnen. Och så hade jag inga pengar! Jag har ytterst sällan kontanter på mig. Sällan känns det så dumt och fel som i sådana här situationer. Jag sade lite hjälplöst att jag skulle komma tillbaka om några timmar. (Det tänker jag göra också, hjälplösheten ligger i att det blir så tydligt att slumpen avgör vem som har möjlighet att ge, och vem som får ta emot.) Då böjde hon sig fram och vidrörde min fot i en ödmjuk gest. "No, don´t do that", sade jag hastigt. Så försökte jag le varmt och förtroendeingivande innan jag gick vidare.

Det finns inte ord för den skam jag kände när hon rörde min fot. Så... förbannat fel att hon, en kvinna i min egen ålder, med barn som jag, det hade kunnat vara jag själv som suttit där om inte livet placerat mig just här, ska behöva sitta och liksom huka sig framför en främling. Nej, det är inte fel att visa tacksamhet. Men situationen är så grundläggande fel i sig att det inte finns utrymme för en normal relation.

Inga kommentarer: