lördag, september 05, 2015

September, och åren går

Det här är utsikten från min säng. Jag ser honom när jag slår upp ögonen varje dag nu. Och samtidigt är det så isande längesedan jag såg in i hans ögon och kunde hålla honom. Den sista gången jag hade honom i famnen var han stel, otymplig och i koma. 

Det brukar komma ett sådant här inlägg från mig ungefär vid den här tiden varje år. Det blir ofta ett även i december, och ett i januari. Ett slags cyklisk upplevelse av hur tiden går fast den stannade för evigt en gång. 

Hans födelsedag närmar sig. Den 18 september är det tjugofyra år sedan han föddes. Den vackra pojken med rak rygg, ögon fyllda av tankar och ljus, och till sådan glädje för oss. Att vi fick sex år med honom borde vara tillräcklig källa till tacksamhet, kantänkas. Men det är inte så jag känner. Nu har vi levt i över sjutton år utan honom, och jag vill bara ha min pojke tillbaka. 

Samuel, min Samuel; något gick snett. Något gick sönder när du dog, och din mamma har fortfarande inte lärt sig hur man lagas eller kan läkas.