onsdag, november 25, 2015

Brev till jultomten (nej, det är inte en kontaktannons)



Kära jultomten;
Jag vet inte om du tycker att jag har varit ett snällt barn i år (heller). Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag har försökt. Jag vill vara snäll även om det inte lyckas. Jag hoppas du tycker det är tillräckligt okej för att jag ska kunna skriva min önskelista – om inte, bli inte sur, utan visa barmhärtighet, kasta listan och be mig återkomma om ett år när jag förhoppningsvis varit snällare.

Önskelista
1. Självkänsla
2. Självkänsla
3. Självkänsla
4. Lite mer trygghet, i form av exempelvis ett heltidsjobb som jag gärna kan få trivas med också
5. Mindre av depression och/eller utmattningssymtom
6. Hjälp att bära sorgen
7. Energi och styrka
8. … och det sista, jultomten, det är riktigt svårt att önska för det känns så pinsamt. Det är inte en egen ponny direkt, utan något mer svårfångat och omöjligt. Jag andas djupt nu, tomten, för att våga önska:

Jag önskar mig någon som håller mig med längtande händer.

Som bryr sig enkom om mig, som jag är viktig för som människa. Rentav lite oumbärlig. 

Någon att prata med, som lyssnar, och jag kan lyssna på. På riktigt.

Medan jag skriver det här inser jag att du får den här önskningen ofta. Jag är inte unik i att önska så. Skulle tro att det är en djupt mänsklig, allmän önskan.  Det gör det tyvärr inte mindre pinsamt att prata om. Lite för att det kan vara lätt att blanda in självkänslan i det hela, men för min egen del är jag tillräckligt gammal för att verkligen veta att ingen människa kan göra en annan helt lycklig eller hel eller rädda någon från allt ont. Det är farligt att hänga upp allt i livet på en person. Men det är inte det jag menar när jag önskar. Jag lovar, tomten. Det vore bara så mysigt. Trevligt. Kanske till och med lite underbart.

Tack och förlåt

fredag, november 13, 2015

Det är människor…

Ture Nerman i tidskriften Trots Allt 23/12 1939

Det är människor...

Det är inte julen som driver fram denna, kanske sentimentala, ledare. Det är den tilltagande barbariseringen, okänsligheten för människoliv, mekaniseringen i hatets tecken, det är allt givna följder av kriget som sådant. Vi måste reagera, även mot vilden inom oss själva. Vi måste försöka vara människor – trots allt.

Det handlar överallt om människor.

I Finland bombas fattiga finska kvinnor och barn. Människor. Ur skogarna från öster föses fram mot Finland hjordar av varelser utan ylle på kroppen, utan ombyta i klädor, utan mat, varelser som inte vet varför de föses fram men som i tusental skjuts ned av finnarna eller drunknar i isigt vatten. Okunniga, hjälplösa bönder men människor också de. Med anhöriga borta på Rysslands slätter som bävar för deras liv. Människor som vi, som älskar, gläds, sörjer som vi.

I Polen mördades massor av polacker, i Kina mördas kineser i hundratusental. Människor. Tyska soldater mördades under sitt anfall i Polen, japanska mördas i Kina. En båt torpederas. En oljefläck visar, att en u-båt har gått under med hundra man, ett större krigsfartyg med kanske tusen. Lik flyter ute på havet, flyter i land vid kusterna. Engelska, franska, tyska, svenska lik? Sak samma! Människor.

Vi har rätt att ha en uppfattning om varje pågående krig. Vi har rätt att inte vara neutrala utan starkt partiska. Vi har rätt att helt enkelt hålla med det land vi kallar vårt. Vi har rätt att främst se på humaniteten, det hela. Vi har plikt att göra det. Kommer vi därvid till den slutsatsen, att nazismens sida, staterna med våldet som princip, måste besegras, sä bör vi på alla sätt hjälpa till att propagera den uppfattning en. Så gör denna tidning, utan att blunda för att alla de stora staterna är imperialistiska och att stater som sådana överhuvud är amoraliska väsen.

Vi måste också kunna göra oss hårda. Sentimentaliteten hjälper oss förresten tiden själv av med. Men… Vi får aldrig glömma, att krig är krig och ett principiellt ont. Att i alla krig dödas människor och bringas människor i olycka. Att kriget som sådant förråar, sänker kulturen, drar ned hela nivån på båda sidorna.

Folken hatar inte, folken vill inte ha krig Det vore därför löjligt att hata ett folk, tyskarna, ryssarna, japanerna. Människorna som sådana vill leva i fred, arbeta, nöjer sig med en liten blygsam lycka. Människorna begär så litet. Det är i allmänhet heller inte personerna, inte ens i ledande ställning, som är ensamt ansvariga for krigen. I allmänhet — ty det finns fall då en vettvilling kan störta riken i krig. Men i regel är det systemen och de brutala materiella intressena, som tvingar fram krigen. Och kan det tack vare att folken inte har makt att styra sig själva. Bristen på demokrati är roten till krigets barbari. Förtryck och barbari måste hatas.

Därför måste också kampen fortgå. Därför är tyvärr kriget som de amoraliska staternas följeslagare ännu en nödvändighet. Därför får vi inte riktigt vara människor. Men i vissa ögonblick i historien, när efter ett mördande krig ett folk reser sig och avskuddar tyranniet, då kommer åter det mänskliga fram – åtminstone ett tag – då radioeras: ”Till alla, alla, alla”, då blir vi plötsligt människor i alla land och vädrar mänsklighetens vår.

Nu väntar vi på de folkens aktioner i diktaturens stater, som gör slut på kriget och låter engelsman, tysk, finne, ryss, svensk o. s. v. åter tala till varann som fria människor. Ty männen vid fronterna, på slagskeppet och i u-båtarna, i bombplanen, överallt — utom möjligen en del i propagandacentralerna — är ingenting annat än vi själva. De är människor när de får vara det.