onsdag, december 23, 2015

Vi skapar ett julminne

Ni har sett det så här års i framförallt amerikanska filmer och TV-serier. Det oundvikliga julavsnittet då man vill göra upp med drömmen om den perfekta julen där allt omringas av ett suddigt ljussken som mjukar upp skarpa kanter och mildrar vardagsirritation och meningsskiljaktigheter. I berättelsen ingår att något inträffar som sätter p för den perfekta julen, och så får vi lida med huvudpersonerna medan de trasslar in sig och den ena katastrofen efter den andra radar upp sig, men i slutet knyts allt ihop så fint och alla konstaterar att julen blev den bästa på åratal just för att det fanns en kontrast det till färdigpaketerade och polerade. Och så lärde sig alla något det året och kom närmare varandra och jisses vad fint.

Ingen kan komma och påstå att jag inte har gjort mitt till det här året. Jag vill inte avslöja för mycket, men att jag ligger efter är bara förnamnet. Idag skulle jag dock lösa allt med hjälp av my trusty sidekick, även kallad min älskade dotter. Allt går bättre när hon är med, så är det bara. Hon kom med bil och vi gjorde upp vår plan. Först handla klappar. Sedan till IKEA, vilket fick mig att som vanligt göra korstecknet innan vi gick in eftersom jag är rädd att förlora min själ efter att ha kommit halvvägs, men med dottern vid min sida räds jag inget. Efter det handla mat. Sist julgran. Allt gick som på räls (förutom sådant jag glömde att jag skulle handla, men okej, lite svinn får man räkna med). Hon hjälpte mig att släpa in kassarna och sedan skulle vi ställa julgranen i julgransfoten innan hon for hem till sitt. Då upptäckte jag att det inte fanns någon julgransfot i hemmet. Inga problem, sade dottern, och ringde sin far som turligt nog hade en extra julgransfot att låna ut. Hon for åstad för att hämta den och sina bröder som klätt julgran hos far. (Barn till skilda föräldrar och med frånskilda bonusvuxna inblandade får klä gran tre gånger varje år, en gång hos bonusvuxen, en gång hos far, en gång hos mor.)

Under tiden skulle jag slänga in mat i ugnen till mig och sönerna. Tyvärr gick det inte att få upp luckan till värmeskåpet där ugnsgallret och alla ugnsplåtar låg. Det här innebar förutom ingen pyttipanna till kvällsmat ett allvarligt hot mot förekomsten av skinka på vårt julbord. Jag slet och drog utan att kunna rubba eländet. Sönerna kom hem. Äldste sonen och jag tänkte så det knakade. Att problemet var att någon plåt hakat fast sig på fel ledd förstod vi ganska snart. Vi provade att sticka in slevskaft och bända med. Icke sa nicke. Kanske gick det att skruva loss bakstycket? Spisen drogs fram och sonen tog en skruvmejsel medan jag lyste med nutidens ficklampa över hans id, det vill säga med ficklampsfunktionen på mobiltelefonen. Det är nämligen rätt mörkt i vårt kök eftersom nästan alla glödlampor i ljusrampen har gått. (Jag handlade glödlampor på IKEA idag men missade det speciella verktyg som behövs för att behändigt ta loss lamporna. I det aktuella läget gällde stenhård prioritering och belysningen kanske vi tar oss an en annan dag. Haha, just det ja, på annandagen kanske.)

Han skruvade, vi slet båda två här och var. Vi tippade spisen och lillebror fick komma och hålla i så den inte skulle ramla ner på äldstens huvud där han låg och kikade. Vid det laget var jag så hungrig och snurrig och trött att jag började skratta närmast hysteriskt åt situationen. "Det här ger en helt ny innebörd åt att någon sticker in huvudet i ugnen" kved jag. Pojkarna såg oförstående och lite förebrående på mig. Det har sagts mig att min humor är besynnerlig, så jag säger inget om det. Men jag fick nya skrattutbrott vartefter misslyckat försök följde på misslyckat försök. Ugnens sockel gled ned på den sida där sonen skruvade så den såg ut som en kapsejsad R2-D2, ungefär. Efter ett tag föreslog jag att vi skulle strunta i projektet och ge upp alla tankar på pyttipanna och skinka eftersom det verkade lättare att köpa nya ugnsplåtar än att skruva isär ugnen. Då såg han bestämt på mig mig, min äldste, och sade med hakan fyrkantig av envishet att så här kunde vi inte ha det. Okej, sade jag, lite beundrande inför hans dådkraft.

Vi höll på rätt länge. Min chef ringde mitt i men jag tror inte hen märkte att jag var på gränsen mellan skratt och gråt där jag betraktade min son som kröp på golvet vid spisen med skruvmejsel i hand. Efter att ha kängat till baksidan av värmeskåpet och haft sönder dess bakstycke lyckades pojken till sist peta ut ugnsgaller och en plåt bakvägen, och sedan lossnade allt. Lättnaden var stor. Vi kan leva med att värmeskåpet inte längre är ett skåp utan en slags låda utan botten. Att skyddsplasten till ugnsspärren flög av och sprack direkt jag tog i den för att ställa in mat i ugnen,  det är en bagatell. Vi får lära oss att alltid använda grytlappar när vi ska öppna den uppvärmda ugnen.

Efteråt infann sig en slags frid. Pojkarna klädde granen. Jag fick upp julgardiner i matplatsfönstret (de enda gardiner som hittills kommit upp här) och bortsett från att jag insåg att jag har glömt en rätt viktig tradition som jag inte kommer att lyckas åtgärda innan morgondagen gryr så känns det riktigt bra. Ska bara betala lite räkningar så de inte glöms bort innan månadsskiftet  och slå in någon julklapp så kan jag göra kväll sedan. Jag bad äldsten att griljera julskinkan. Det känns säkrast så, jag har inget flyt just nu. Men lite känns det som att ett minne för livet, det blir det nog.

tisdag, december 15, 2015

Om goda krafter en vanlig dag

Förmiddagskaffe på kontoret. Det går i ytterdörren titt som tätt och grupper av ynglingar passerar i korridoren. Aurora säger att det är NBV som har engagerat några av sina studiecirkelledare för att ge grundläggande samhällsinformation för ensamkommande flyktingbarn. Jag tänker på hur glad jag är över folkrörelser och folkbildning och studieförbunden, som gör sådant här. Glad för alla som gör insatser, för den delen, i organiserad form eller som privat initiativ.

Vi pratade vidare. IOGT-NTO-distriktet funderar på att be Röda Korset dela med sig av sina erfarenheter och sedan söka medel till språkkaféer och grundläggande undervisning i svenska hos oss, med våra volontärer. Aurora berättade om hur NBV:s språkkaféer hade utvecklats sedan starten i höstas. Tanken var ursprungligen någon form av organiserad språkundervisning, men när de frågade deltagarna vad de ville visade det sig att det de önskade var att få komma och slappna av. Sitta och prata, hänga, lyssna på någon som spelade eller sjöng – helt enkelt bara få vara, på kafé, och ha trevligt en stund. Verksamheten utvecklades utifrån det. Människor träffas, pratar med varandra efter bästa förmåga (den delen är förstås fortfarande mycket viktig) och ofta är det någon form av musik. Det har lett till en studiecirkel i gitarrspel, och en grupp killar från Syrien har startat en kör. För mig visar det här tydligt att människan inte lever av bröd allena. Vi suktar efter det vi kallar kultur, det som i grunden väl innebär att utforska och uttrycka andra aspekter av livet än fakta och mat på bordet och tak över huvudet.

Sedan kom Kristina. Dagen före hade hon, Karin och tre cirkelledare (en persisk- och två arabisktalande) begett sig till en IOGT-NTO-lokal. NBV hade bjudit in till träffar med grundläggande undervisning i svenska och riktat sig till asylboende. Kristina beskrev hur en karavan av människor närmade sig lokalen, och hur de med viss förskräckelse insåg att nu, nu jädrar skulle det bli trångt. I lokalen fanns nämligen också barn och föräldrar från den förskola som hyr in sig om dagarna i huset. Det skulle firas Lucia... Huset bågnade av trycket, men alla hamnade på rätt ställe och de som kom för att vara med på NBV:s cirkelträff var tillfreds med arrangemanget. Det spelade ingen roll att det blev trångt och rörigt, att Kristina och Karin säkert såg lätt förskräckta ut vid anstormningen eller att det var mörkt och kallt ute. De ville aldrig sluta. Tidsramen var två studietimmar, men när de var över bad folk att få fortsätta. Så en timme till blev det, innan det var obönhörligt stopp.

Både Kristina och Karin ger intryck av att vara lätt chockskadade idag. Glada, rörda, och uppfyllda av insikten om att det som de gjorde igår betydde något på allvar för de människor som nåddes. Karin säger att ”vi har ju inte gjort någonting” – i jämförelse med andra platser i landet, men allting har betydelse. Framförallt när behovet är så stort. Behovet av umgänge, och utbildning i allt från språket till de kulturella koderna.

Kulturella koder påmindes jag nyss om. Jag öppnade för en man med burundiskt ursprung som behövde hjälp med en sak. Vi gick in en bit i kontorskorridoren, och då frågade han om han kunde gå in med skorna på. Jag blev lite ställd – tills jag kom på att jag tassat i strumplästen hela dagen eftersom mina vinterkängor är för varma att klampa runt i en hel dag inomhus och jag hade glömt innetofflorna. Jag skrattade lite och förklarade. Sade att visserligen tar svenskar av sig skorna inomhus, men inte så till den milda grad. Han skrattade också och sade att han visste om detdär med att ta av skorna, men att det faktiskt var första gången han sett någon gå utan skor på ett kontor. (Jag är en sådan bohem.)

Det här är en helt vanlig dag. Ändå har jag hunnit få så många goda impulser som har stärkt min förhoppning om att det goda som görs, det måste väga upp allt ont som också sker.

fredag, december 11, 2015

Klåparens credo

Sjukdagar. Sedan i onsdags delar vi dem, Utegångsfåret och jag. Ingen av oss har rört på sig i onödan. I morse kände jag mig ändå lite raskare, så jag körde en tvätt. När jag sedan skulle hänga upp den på tork upptäckte jag att lilla fåret återigen hade löst sitt problem med klädhög som han inte visste vad han skulle göra med och inte orkade ta itu med genom att slänga allt i tvättkorgen. Det är fjärde gången jag tvättar samma (rena) plagg. Jag blev för ovanlighetens skull lite sur och gick in till fåret där han satt i sin ungkarlsgrotta och sade att som straff för denna manöver fick han gå ut med soporna. Jag hade nog förväntat mig något form av försvar eller bortförklaring, men ungen är så pass smart - eller ärlig - att han inte sade ett muck. Reste sig bara och åtgärdade. Samt satte i nya soppåsar efteråt.

Och jag är så tacksam för detta mitt barn.  För alla mina barn, som har uppfattningsförmåga, ärlighet och intelligens nog att veta vad som är vad, på något vis.

Det blev mer barnbestyr efter min ovanliga straffattityd. Jag hade lovat att lägga upp pojkarnas staffanslinnen och en sen kväll för någon vecka sedan tejpade jag i desperation upp Rödtottens linne och skämdes mycket över den lösningen. Till min lättnad och glädje fick jag sedan veta av vänkretsen att det är helt comme il faut, ja, någon sade sig till och med ha hört att det är bättre textilvård att använda sig av tejp än av nål och tråd. Nu kanske det inte är just kontorstejp som är det bästa, men principen, principen!

Nå. Ett linne klart, ett linne kvar. Konsert på söndag. Utegångsfåret såg uppmanande på mig. Jag grep mig verket an och var glad för det förarbete som barnens far hade gjort genom att markera med knappnålar hur mycket som skulle fållas upp. Tänkte lyckligt på att det är helt okej att använda tejp. Ännu lyckligare blev jag en kort stund senare när det visade sig att jag hade fållat upp linnet på rätsidan.

Det får mig osökt att tänka på en rad av signaturen Claque, Anna-Lisa Wärnlöf. Begrunda det en stund och se den sköna storheten i det. Det har varit mig till tröst åtskilliga gånger.
Det minsta man kan begära av en klåpare, är verkligen att han inte till på köpet ska vara ordentlig.