tisdag, december 15, 2015

Om goda krafter en vanlig dag

Förmiddagskaffe på kontoret. Det går i ytterdörren titt som tätt och grupper av ynglingar passerar i korridoren. Aurora säger att det är NBV som har engagerat några av sina studiecirkelledare för att ge grundläggande samhällsinformation för ensamkommande flyktingbarn. Jag tänker på hur glad jag är över folkrörelser och folkbildning och studieförbunden, som gör sådant här. Glad för alla som gör insatser, för den delen, i organiserad form eller som privat initiativ.

Vi pratade vidare. IOGT-NTO-distriktet funderar på att be Röda Korset dela med sig av sina erfarenheter och sedan söka medel till språkkaféer och grundläggande undervisning i svenska hos oss, med våra volontärer. Aurora berättade om hur NBV:s språkkaféer hade utvecklats sedan starten i höstas. Tanken var ursprungligen någon form av organiserad språkundervisning, men när de frågade deltagarna vad de ville visade det sig att det de önskade var att få komma och slappna av. Sitta och prata, hänga, lyssna på någon som spelade eller sjöng – helt enkelt bara få vara, på kafé, och ha trevligt en stund. Verksamheten utvecklades utifrån det. Människor träffas, pratar med varandra efter bästa förmåga (den delen är förstås fortfarande mycket viktig) och ofta är det någon form av musik. Det har lett till en studiecirkel i gitarrspel, och en grupp killar från Syrien har startat en kör. För mig visar det här tydligt att människan inte lever av bröd allena. Vi suktar efter det vi kallar kultur, det som i grunden väl innebär att utforska och uttrycka andra aspekter av livet än fakta och mat på bordet och tak över huvudet.

Sedan kom Kristina. Dagen före hade hon, Karin och tre cirkelledare (en persisk- och två arabisktalande) begett sig till en IOGT-NTO-lokal. NBV hade bjudit in till träffar med grundläggande undervisning i svenska och riktat sig till asylboende. Kristina beskrev hur en karavan av människor närmade sig lokalen, och hur de med viss förskräckelse insåg att nu, nu jädrar skulle det bli trångt. I lokalen fanns nämligen också barn och föräldrar från den förskola som hyr in sig om dagarna i huset. Det skulle firas Lucia... Huset bågnade av trycket, men alla hamnade på rätt ställe och de som kom för att vara med på NBV:s cirkelträff var tillfreds med arrangemanget. Det spelade ingen roll att det blev trångt och rörigt, att Kristina och Karin säkert såg lätt förskräckta ut vid anstormningen eller att det var mörkt och kallt ute. De ville aldrig sluta. Tidsramen var två studietimmar, men när de var över bad folk att få fortsätta. Så en timme till blev det, innan det var obönhörligt stopp.

Både Kristina och Karin ger intryck av att vara lätt chockskadade idag. Glada, rörda, och uppfyllda av insikten om att det som de gjorde igår betydde något på allvar för de människor som nåddes. Karin säger att ”vi har ju inte gjort någonting” – i jämförelse med andra platser i landet, men allting har betydelse. Framförallt när behovet är så stort. Behovet av umgänge, och utbildning i allt från språket till de kulturella koderna.

Kulturella koder påmindes jag nyss om. Jag öppnade för en man med burundiskt ursprung som behövde hjälp med en sak. Vi gick in en bit i kontorskorridoren, och då frågade han om han kunde gå in med skorna på. Jag blev lite ställd – tills jag kom på att jag tassat i strumplästen hela dagen eftersom mina vinterkängor är för varma att klampa runt i en hel dag inomhus och jag hade glömt innetofflorna. Jag skrattade lite och förklarade. Sade att visserligen tar svenskar av sig skorna inomhus, men inte så till den milda grad. Han skrattade också och sade att han visste om detdär med att ta av skorna, men att det faktiskt var första gången han sett någon gå utan skor på ett kontor. (Jag är en sådan bohem.)

Det här är en helt vanlig dag. Ändå har jag hunnit få så många goda impulser som har stärkt min förhoppning om att det goda som görs, det måste väga upp allt ont som också sker.

Inga kommentarer: