onsdag, december 23, 2015

Vi skapar ett julminne

Ni har sett det så här års i framförallt amerikanska filmer och TV-serier. Det oundvikliga julavsnittet då man vill göra upp med drömmen om den perfekta julen där allt omringas av ett suddigt ljussken som mjukar upp skarpa kanter och mildrar vardagsirritation och meningsskiljaktigheter. I berättelsen ingår att något inträffar som sätter p för den perfekta julen, och så får vi lida med huvudpersonerna medan de trasslar in sig och den ena katastrofen efter den andra radar upp sig, men i slutet knyts allt ihop så fint och alla konstaterar att julen blev den bästa på åratal just för att det fanns en kontrast det till färdigpaketerade och polerade. Och så lärde sig alla något det året och kom närmare varandra och jisses vad fint.

Ingen kan komma och påstå att jag inte har gjort mitt till det här året. Jag vill inte avslöja för mycket, men att jag ligger efter är bara förnamnet. Idag skulle jag dock lösa allt med hjälp av my trusty sidekick, även kallad min älskade dotter. Allt går bättre när hon är med, så är det bara. Hon kom med bil och vi gjorde upp vår plan. Först handla klappar. Sedan till IKEA, vilket fick mig att som vanligt göra korstecknet innan vi gick in eftersom jag är rädd att förlora min själ efter att ha kommit halvvägs, men med dottern vid min sida räds jag inget. Efter det handla mat. Sist julgran. Allt gick som på räls (förutom sådant jag glömde att jag skulle handla, men okej, lite svinn får man räkna med). Hon hjälpte mig att släpa in kassarna och sedan skulle vi ställa julgranen i julgransfoten innan hon for hem till sitt. Då upptäckte jag att det inte fanns någon julgransfot i hemmet. Inga problem, sade dottern, och ringde sin far som turligt nog hade en extra julgransfot att låna ut. Hon for åstad för att hämta den och sina bröder som klätt julgran hos far. (Barn till skilda föräldrar och med frånskilda bonusvuxna inblandade får klä gran tre gånger varje år, en gång hos bonusvuxen, en gång hos far, en gång hos mor.)

Under tiden skulle jag slänga in mat i ugnen till mig och sönerna. Tyvärr gick det inte att få upp luckan till värmeskåpet där ugnsgallret och alla ugnsplåtar låg. Det här innebar förutom ingen pyttipanna till kvällsmat ett allvarligt hot mot förekomsten av skinka på vårt julbord. Jag slet och drog utan att kunna rubba eländet. Sönerna kom hem. Äldste sonen och jag tänkte så det knakade. Att problemet var att någon plåt hakat fast sig på fel ledd förstod vi ganska snart. Vi provade att sticka in slevskaft och bända med. Icke sa nicke. Kanske gick det att skruva loss bakstycket? Spisen drogs fram och sonen tog en skruvmejsel medan jag lyste med nutidens ficklampa över hans id, det vill säga med ficklampsfunktionen på mobiltelefonen. Det är nämligen rätt mörkt i vårt kök eftersom nästan alla glödlampor i ljusrampen har gått. (Jag handlade glödlampor på IKEA idag men missade det speciella verktyg som behövs för att behändigt ta loss lamporna. I det aktuella läget gällde stenhård prioritering och belysningen kanske vi tar oss an en annan dag. Haha, just det ja, på annandagen kanske.)

Han skruvade, vi slet båda två här och var. Vi tippade spisen och lillebror fick komma och hålla i så den inte skulle ramla ner på äldstens huvud där han låg och kikade. Vid det laget var jag så hungrig och snurrig och trött att jag började skratta närmast hysteriskt åt situationen. "Det här ger en helt ny innebörd åt att någon sticker in huvudet i ugnen" kved jag. Pojkarna såg oförstående och lite förebrående på mig. Det har sagts mig att min humor är besynnerlig, så jag säger inget om det. Men jag fick nya skrattutbrott vartefter misslyckat försök följde på misslyckat försök. Ugnens sockel gled ned på den sida där sonen skruvade så den såg ut som en kapsejsad R2-D2, ungefär. Efter ett tag föreslog jag att vi skulle strunta i projektet och ge upp alla tankar på pyttipanna och skinka eftersom det verkade lättare att köpa nya ugnsplåtar än att skruva isär ugnen. Då såg han bestämt på mig mig, min äldste, och sade med hakan fyrkantig av envishet att så här kunde vi inte ha det. Okej, sade jag, lite beundrande inför hans dådkraft.

Vi höll på rätt länge. Min chef ringde mitt i men jag tror inte hen märkte att jag var på gränsen mellan skratt och gråt där jag betraktade min son som kröp på golvet vid spisen med skruvmejsel i hand. Efter att ha kängat till baksidan av värmeskåpet och haft sönder dess bakstycke lyckades pojken till sist peta ut ugnsgaller och en plåt bakvägen, och sedan lossnade allt. Lättnaden var stor. Vi kan leva med att värmeskåpet inte längre är ett skåp utan en slags låda utan botten. Att skyddsplasten till ugnsspärren flög av och sprack direkt jag tog i den för att ställa in mat i ugnen,  det är en bagatell. Vi får lära oss att alltid använda grytlappar när vi ska öppna den uppvärmda ugnen.

Efteråt infann sig en slags frid. Pojkarna klädde granen. Jag fick upp julgardiner i matplatsfönstret (de enda gardiner som hittills kommit upp här) och bortsett från att jag insåg att jag har glömt en rätt viktig tradition som jag inte kommer att lyckas åtgärda innan morgondagen gryr så känns det riktigt bra. Ska bara betala lite räkningar så de inte glöms bort innan månadsskiftet  och slå in någon julklapp så kan jag göra kväll sedan. Jag bad äldsten att griljera julskinkan. Det känns säkrast så, jag har inget flyt just nu. Men lite känns det som att ett minne för livet, det blir det nog.

Inga kommentarer: