lördag, december 31, 2016

Smällare & tankar

Den senaste veckan har det har smällt ofta runtom i området där jag bor. Smällare och fyrverkeripjäser har bränts av med jämna mellanrum och jag börjar tröttna. Idag har det smällt nästan konstant vilket får anses vara hyfsat befogat eftersom det är nyårsafton. Jag har ingen varm relation till vare sig smällare eller fyrverkerier, men det senare är ett fenomen jag ändå kan uppskatta. Det finns en poäng med det. Det är vackert. Det är lite fint att stå och titta och andas "Ååh, en blå! Titta, en röd! Vilken stjärnkaskad!". Där jag bodde förut vette fönster ut mot en stor park. Varje nyårsafton stod vi på första parkett till de fyrverkerier som grannar fyrade av. Det var grant.

Det är som sagt nyårsafton. Trots att det är en konstruerad brytpunkt som bygger på att vi bestämt vår tideräkning på ett visst sätt, manar dagen även mig till eftertanke och funderingar fast jag inte vill det. Jag funderar, i likhet med resten av mänskligheten, så mycket varje dag ändå att det räcker till och blir över. Vad är tid? Vad är verkligt? Vem är jag? Så snurrar tankarna på medan det smälls och tjoas utanför huset och det känns som att hela världen har liv som går vidare medan jag trampar vatten.

Tid, ja. Korta minnesglimtar dyker upp och blir som ankare i tidshavet. Just nu minns jag en nyårsafton då vi stod och tittade på de granna fyrverkerierna i parken. Det var ganska omöjligt att känna mer än trötthet den gången. Det var ett storslaget fyrverkeri eftersom det var år 2000 som firades in. För oss var det snart två år sedan Samuel dog. Drygt ett år efter att Tönnes föddes. Sorg, glädje, osäkerhet och rädsla inför framtiden med Downs syndrom... jag minns för egen del att jag var som stum inuti.

Livet är som det är. Alla har sår och bördor. Själv bär jag minnen som är både goda och svåra, men ärligt talat har det varit alldeles för många tunga nyårsaftnar i rad. Eftersom livet inte går att reklamera finns det bara en sak att göra, och det är att fortsätta streta på och hoppas att sviten av hårda år ska brytas om man gör så gott man kan. Men käre Gud, nu har jag gjort så gott jag kan och kan inte mer än så. Det räcker uppenbarligen inte. Vad gör jag då?

onsdag, december 28, 2016

Liten enkät

Modset är röd i ansiktet av förkylning och rosslar som ett enkelrum på sanatoriet. Jag tänkte att en klementin skulle sitta fint, lite friskt och lättsvalt, så jag skalade en och gav honom tillsammans med muntra ord om C-vitamin och grejer. Här glömde jag helt att han betraktar citrusfrukter som i bästa fall dyster vitaminplikt, i värsta fall som något oätligt. Det tog någon minut efter att jag givit honom en skalad klementin, så kom han ut ur sitt rum och lade diskret klementinen på köksbordet och drog sig snabbt tillbaka igen.

Jag är förvånad över att jag blir så förvånad. Tydligen utgår jag från att alla måste tycka om citrusfrukter, för jag glömmer verkligen bort det här. Han är arton år så man kan tycka att jag borde veta detta om min son. Överkänslighet mot citrusfrukter, ja, men är det inte universellt att gilla smaken, verkar jag tänka.

Citrusfrukter är
A) något alla älskar
B) kulturellt betingad smak
C) äckligt? (Varför, i sådana fall?)

söndag, december 25, 2016

Utveckling

Här kommer herdarna vandrande fram mot krubban. Änglarna går före och leder vägen.

De här unga männen började sin julspelsbana som småänglar när de var i femårsåldern. Min egen herde går till vänster i bild, och hans första år som ängel glömmer jag aldrig.

Kollekten tas upp på samma vis varje julspel. Det är några änglar som får sitta med kollektkorgarna framme vid krubban, och så går församlingen fram och lägger en slant medan vi sjunger julpsalmer och kamelsången (kamelsången! Jag väntar ivrigt varje år) och det är liv och rörelse i kyrkan och trivsam stämning och fullt med småbarn.

Min lilla ängel satt med korgen i knät och såg hur sedlar lades ner en efter en. Till slut kunde han inte avhålla sig från att gräva lite i korgen och lyfta upp sedlar och fladdra med dem, för det var ju så många. Jag satt i kyrkbänken och fnittrade. Han såg ut som Joakim von Anka som bespetsar sig på ett pengabad. Den ängel som satt bredvid honom med korg i famnen såg storögt på och gjorde sedan lite försiktigt likadant. Det var den ängel som på bilden här ovan är herden som går till höger. De var väldigt söta. De är faktiskt lika söta idag, men på ett annat sätt. Fina unga män. Gosskörspojkar, dessutom.

Däremot vet jag inte vad jag ska säga om det hela ur utvecklingsperspektiv. Man börjar som en ängel och slutar som en snarkande herde?

lördag, december 24, 2016

Längesedan och nära

- Tänker du ofta på honom? frågade jag.
- Ja. Jag är ganska ofta här.

Tidigare hade vi diskret försökt tända ett gravljus på en annan gravs marschall. Det gick inte för det blåste för mycket. Hon skrattade lite och sade att det var dumt att hon slutat röka, för nu hade hon inte tändstickor på sig. Vi stod i det blåsiga och kalla mörkret i tystnad en stund. Tillsammans. Jag tänkte på hur lång tid som har gått för oss alla, och att jag börjar få svårigheter att riktigt placera minnen i tid. De där minnena jag har från småbarnsåren, är det minnen från när Samuel och Alva var små tillsammans, eller är det i själva verket minnen från flera år senare, när det kommit tre pojkar till?

Så svårt att få grepp om. Minnen och längtan blandas, och åren rinner iväg.

fredag, december 23, 2016

Traditionens estetik

En del traditioner skapar sig själva. Inte förstod jag någon gång på 90-talet när jag ironiskt hängde upp jättefula, pyttesmå plastänglar och grejer i julgranen att kitsch skulle bli en omistlig del av barnens jul. För några år sedan började jag muttra om att inte hänga upp eller till och med kasta bort de värsta grejerna. Stora protestrop från barnen. Det gick inte för sig! Sedan dess vakar de som hökar över mig varje gång granen ska kläs så att jag inte ska få för mig att smussla undan de gräsligaste föremålen.

Jag vet inte hur det kom sig, men efter året då barnen fick varsin självlysande snögubbe i julklapp så ska de (snögubbarna, inte barnen) sitta i granen. Jag har verkligen ingen aning om hur den seden uppstod, men när jag nyss ifrågasatte deras plats i julträdet tog Utegångsfåret dem och tryckte med självklarhet fast dem intill stammen. Batteriet är slut i alla utom en, så jag slipper i alla fall ha fyra självlysande små klot som ser ut som spöken och skrämmer mig om natten när jag tassar till och från badrummet



Men det är som förgjort. Det börjar så fint och bra varje år, med kulörta kulor och speciellt utvalda prydnader som barnen fick i sina julstrumpor när de var små. Det är länge sedan jag glömde vem som fick vad men avsikten är att de ska ta med sig dem till sina egna julgranar en dag. De har viss koll själva, faktiskt. Nå, där står vi och hänger fina prydnader och skrålar alla tiders bästa popjullåt någonsin. Jag wailar ikapp med Mariah Carey när jag hänger upp julgransprydnaden jag fick av Chuck, Saras och min värd i St Peter (eller var det Cambridge?), Minnesota, sommaren 2007. Precis när allt ser riktigt fint ut säger pojkarna "Och plastänglarna, mamma, du har väl inte slängt dem?" Vända till varandra "Kan du kolla och räkna dem så att vi har alla fyra?". Sedan kommer loket. Och tågvagnen. Och snögubbarna. I år lyckades jag ändå smussla undan den guldfärgade halvmånen och solen i plast, alltid något.

Mot traditionen strider estetiken förgäves.

tisdag, december 13, 2016

När känslorna blandas

I kväll hörde jag min vuxne son sjunga en solovers på en staffansvisa. Han sjöng bra. Med uttryck, dessutom. Jag tänkte på att det antagligen var sista gången han medverkar i Goder afton, mitt herrskap, i alla fall om det går som han vill med framtiden. Det är som det ska, han är nitton år och ska vidare i livet och världen. Men jag är rätt blödig och det kom en tår i ögonvrån.

Så lades plötsligt som en bild över honom, den vuxna Rödtotten. Det var bilden av den åttaårige Rödtotten, som förtjusande rent och med läspningar sjöng en solovers på samma staffansvisa. Inte samma vers som i kväll, dock. Jag minns hur han stod där, han sjöng i lilla gosskören och var alltså per definition liten. Han var dessutom kortväxt. Han stod bredvid den långe basen med dreadlocks och nådde honom till midjan ungefär. Det ord som kommer för mig är näpet. Jag minns också hur den långe basen med dreadlocks efter konserten lyfte upp sin lilla kompis, gav honom en kram och sade hur duktigt han hade varit. Det var första Goder afton, det.

Och på något väldigt märkligt sätt blandas Samuel in i det hela för mig. Jag tror att det beror på att jag har minnen av barnkör och Samuel, även om det inte var samma kör och Samuel var mycket yngre. Dessutom infaller Goder afton vid den tid på året som är svårast för mig, den tid som om två dagar inleder mitt livs årliga golgatavandring. Samtidigt tycker jag att det är mycket konstigt detta, att saker som inte hänger ihop alls blandas. Att sådant som hände flera år efter att Samuel hade dött ändå för mig hänger ihop med honom.

Jag tänkte på första gången. På att det här antagligen var sista gången. Och jag blev känslosam, och jag grät.


måndag, december 05, 2016

Synliggörande

Det är svårt det här med bilder. En bild kan så lätt bli symbol för motsatsen till det som var tanken med den. När det gäller Åhlénsreklamen tänker jag "men hur blir det om vi fortsätter att backa och ge efter"? Samtidigt vänder det sig i magen för att barn utsätts för den skit som människor tydligen bär inom sig.

När Modset var nyfödd tänkte jag jättemycket på hur osynliga människor med funktionshinder är. Ingen person med Downs syndrom i klädannonserna, exempelvis. Jag tänkte på faran med att utsätta människor för att andra pekar finger åt och hånar det oväntade och obekanta. Men jag tänkte ännu mer på att om människor aldrig får synas, så kan de inte bli en naturlig del av vardagen. De förblir osynliga.

torsdag, oktober 13, 2016

Min förbannelse

Jag blir glad av att yngste sonen använder de mössor jag stickade till honom när han var mindre. Han har fått ett oproportionerligt stort antal hemstickade mössor jämfört med sina syskon, eftersom en av brödernas mössor alltid blev kvar på fritids eller försvann på annat sätt, och i morgonpaniken när taxin stod och väntade ryckte jag åt mig första bästa mössa och det var alltid mitt lilla minsta fårs mössa. Sedan var det också på det viset att fåret är den enda som har kommit till mig och bett om en mössa och berättat hur den skulle se ut, och då blev jag inspirerad förstås.

Nu är han fjorton år, lång, trevlig och så stilig. När vi gjorde några ärenden tillsammans igår hade han en av de hemstickade mössorna på, och det värmde mig enormt. Sådana stunder är jag tacksam över att jag kan känna, och att jag känner djupt.

Varje gång jag yttrar något om att känna blir jag skrajsen för att jag låter som att jag tror att jag är den enda människan på klotet som besitter denna egenskap. Jag hävdar genast och med emfas att jag inte tror det. Men det finns skillnader i hur vi människor öppnar oss för våra egna känslor, och hur vi antingen uttrycker dem eller undertrycker dem. Det kryllar av olika anledningar till varför den ene gör si och den andra så. Personliga drag, uppfostran, samhällsklimat, tidsanda - listan kan göras lång. Mycket av vårt sätt att hantera känslor tror jag styrs av hur vår grundpersonlighet förstärks eller förtrycks av omgivningen; den välsibannade socialiseringen.

Själv lutar jag nu så här i mitten av livet starkt åt att det är helt värdelöst att inte vara öppen inför sig själv. Nota bene: Inför sig själv. Om man kan ha en ärlig, öppen hållning till sina känslor både känslomässigt och intellektuellt, då är det lättare att öppna sig utåt. Jag tycker att det är en bra grej att öppna sig och vara ärlig eftersom det gör det lättare att förstå vad man pratar om. Om en part undanhåller väsentlig information blir det mysko, och svårt. Grovt förenklat. Jag avser här väsentligheter och inte att tvångsmässigt dela varje detalj i sitt inre med sin omgivning. För vet ni: det gör inte ens jag.

Ungefär här blir jag skrajsen igen och vill ivrigt framhålla att jag inte är en kombination av hippie och new age-ideal som drömskt glider omkring och känner sig genom livet och tycker att betala räkningar och hålla överenskommelser, det känns inte riktigt som min grej eftersom jag måste känna in varje situation. Det är inte jag. Jag är inte en karikatyr. Dessutom måste jag påminna mig om att en hel del sitter i hur vi benämner företeelser. Det jag, oftast i förklenande ordalag, kallar mina känslor, skulle kunna beskrivas som både analytisk förmåga och intuition. Då låter det plötsligt inte så översvämmande och besvärande, eller hur? Men jag har svårt med se mitt eget sätt att fungera som något annat än lite pinsamt och felaktigt, eftersom jag upplever att jag har svårare än de flesta med att stänga av när det behövs.

Nu ska jag erkänna något: jag har ett ruskigt temperament. Det har utvecklats mot de snabbt uppblossande känsloutbrotten under mitt liv. Jag var jämnare i humöret en gång i tiden. Jag saknar det. Jag vill ha en bättre balans, för det är utmattande att vara som jag. För att inte tala om att det driver bort människor. Jag har svårt med den här biten av mig och vet inte hur jag ska kunna jobba bort överdrifterna, eller, för den delen, lära mig att acceptera att det är en del av mig. Förbannar dem ofta, känslorna.

Det som finns att vara glad åt i att vara en Jenny av idag, det är att jag får många korta stunder av både värme och skratt. Värme mest relaterat till mina barn, skratten av att det finns så mycket absurt i tillvaron att skratta åt och att det är bättre att inte bara gråta åt det hela tiden.

Livet är verkligen en berg- och dalbana.  Vånne det skulle bära uppåt igen någon gång.

tisdag, september 20, 2016

VAB - när sjuttonåringen är sjuk

Rubriken kanske ger föreställningen av att det är ett putslustigt inlägg om tonåringar i allmänhet och hur små de blir när de är sjuka. Fel, fel, fel. Det här handlar om en unik upplevelse. Idag är det första gången på sexton år som jag har varit med om att Modset kräks. När han var ett år gjordes en duplicatus fundus på honom, och sedan dess har han inte kunnat kräkas. Eftersom det var själva poängen med operationen är det inte mycket att klaga på, men ofta har jag begrundar det obehag han måste ha av att få starka kräkreflexer och inte få den tillfälliga lättnad det ger att kasta upp.

Han har feber och är blek. Darrar. Jag duschar honom hastigt för att få bort svett. Där, i badkaret, hulkar han och plötsligt kommer det upp något. Det låter ju inte klokt, men jag nästan jublade. Hej, jag heter Jenny och är en galen mamma. Det är skönt att han fick den lättnaden. Han kanske kan få somna om nu, och slippa någon timme av eländet. 

En ren solskenshistoria är det inte. Till berättelsen hör också min stigande frustration över hans vägran att kommunicera. Den bror han delar rum med väckte mig i natt eftersom han hört hur Modset hulkade och grät. När jag satt på Modsets sängkant och kände på hans panna, kramade, tröstade och ställde frågan "mår du dåligt" och han bara nekade mig svar - ja, vackert är det inte, men jag ville yla av irritation. Unge, nicka bara eller skaka på huvudet, jag vet att du är fullkomligt förmögen till dessa enkla kommunikationsmedel! I morse stod det rätt klart för mig att han var sjuk eftersom han var varm på det där heta viset bara feber framkallar. Han vägrade fortfarande minsta svar. Stängde ögonen. Ååå! Men det är möjligt att han tycker att det är jag som är dum som inte fattar av mig själv. Frustrerad och dum morsa som jublar när ungen kräks. Må eftervärlden döma mig milt.

måndag, september 19, 2016

Språkligheter

Har tänkt mer på det där med transkribering. Kanske är det något jag själv skulle försöka mig på? Allt med språk är ju per definition roligt, tycker jag. Vill säga, så länge jag inte måste lära mig något i tid för en tentamen eller något sådant (se en äcklig liten rest om ungefär 3 poäng grekiska D1) för då slår min inre idiotspärr till direkt. Den spärr som aktiveras så fort något jag tycker mycket om att göra plötsligt är något jag förväntas göra. Det är fruktansvärt opraktiskt att vara sådan.

Hur som helst funderar jag vidare och blev lite mer inspirerad när jag läste det här blogginlägget: 7 saker som gör dig till en skicklig transkriberare. Det som talar emot att jag försöker mig på den branschen är att jag inte spelar fiol. Sång, piano och orgel är mina grenar.

fredag, september 16, 2016

Lyfta blicken

Jag tittade med glädje på klippet Från A till Ö där Hedvig ber Olof Palme förklara vad ordet demokrati betyder. Sedan råkade jag tyvärr läsa någon av de kommentarer som finns till klippet på SVT:s sida. En person som ilsket framhöll att det är riktigt odemokratiskt att inte vilja samarbeta med ett parti som så många röstade på. Jag stängde sidan. För det kan inte hjälpas, jag har svårt att hantera att de krafter som står för sådant som är allt annat än demokratiskt är något jag ska respektera och lyssna på hur länge som helst. Jag är med på att alla ska ha möjlighet att framföra sin åsikt och plädera för den. Men om den åsikten innebär att alla andra än människor av en viss sort ska hålla tyst och inte är jämlika med åsiktsföraren, då tycker jag att det har gått för långt. Det är ett gammalt dilemma som har stötts och blötts av folk som är betydligt mer insiktsfulla och vassa än jag. Det enda jag har att säga är mitt hjälplöst naiva argument att den som vill ta död på demokratin väl ändå måste få mothugg?

Sverigedemokraterna har hämtat sina väljare från alla partier och folklager. Det är alldeles riktigt att deras framgång inte har uppstått ur ett vakuum. Det finns förklaringar till nazismens uppkomst också. Det Sd och många utanför deras led framhäver är att folkets åsikter inte har tagits på allvar. Må dä. Men är det åsikter som ska tas på allvar på det viset att de skall lyftas upp som en politisk ledstjärna? För mig är främlingsfientligheten baserad på de lägsta impulserna i människans natur. Den bygger på rädsla och viljan att värna om sitt eget så till den milda grad av människor förblindas och inte längre ser varandra.

Sd menar att de lyssnar på folket. Det är lustigt att de bara vill lyssna till just detta, om hur vi måste värna Sverige mot de där andra. De lyssnar inte till människors förmåga att kunna se helheten och vara generösa. Tvärtom spelar de enbart på de strängar som vidrör vår individuella rädsla och oro. Tanken på att sätta sig över den första impulsen och börja prata med de som är annorlunda, den finns inte. Det är småaktigt. Det är att liksom tänka enbart i bytermer. Som det var innan vi reste över hela jorden och hade kontakt via brev, telefon, internet, och folket i grannbyn betraktades med viss skepsis. Nog har vi lärt oss en del sedan världen blev större?

Vi vet att vi måste samexistera med andra och att samarbete är det enda sättet att överleva. För att samarbeta måste vi komma överens om vissa minsta gemensamma nämnare att samlas runt. Oftast väljer vi att sätta ribban ganska högt ändå när det gäller den där gemensamma nämnaren. Det är sällan ett parti eller någon statsledare som mål för folket att samlas kring väljer "sköt dig själv och skit i andra" eller "det är rätt att hata alla som inte är som du". Nej, det är människovärde och någon form att fördelning av välstånd (nåja, alla är inte med på det tåget heller, men nästan alla låtsas att de är det) och liknande tankar vi väljer att lyfta fram. Lyfta, ja. Det ska lyfta oss över vår egen individuella själviskhet. Det ska garantera att det inte är ur enbart en människas perspektiv en fråga ska behandlas. Det ska få oss att se helheten, att begripa att vi har olika villkor och ändå är lika mycket människor inför varandra.

Det är därför jag tycker det är beklämmande att så många inte ser att Sd inte tänker lyfta sig eller oss på ett enda litet sätt. Sd vill inte lyfta något. De vill trycka ner. Uppmanar människor att vältra sig i sina lägsta impulser. Själv vill jag bli lyft. Men det är jag det.

tisdag, september 06, 2016

Tal- och skriftfunderingar

Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk intresserar mig inte så mycket. Jag tycker det är ganska enkelt att förstå att vi använder oss av våra olika uttryckssätt på lite skilda sätt utifrån sammanhanget. Alla uttrycken behövs och inget säger mer om personligheten än det andra. Däremot kompletterar de varandra. Men det händer att jag funderar på hur vi uppfattar det som sägs, respektive samma sak uttryckt i skrift. Det ligger visserligen mycket hos mottagaren, men vi har alla en känsla av när det är bättre att skriva något än att säga det, och tvärtom. Där handlar det om att vi tror att det uttryckssätt vi väljer påverkar hur meddelandet tas emot, och vi själva framstår.

Jag spelade in en kort video med mig själv häromveckan som experiment. Hur låter jag när jag talar, och hur kan jag uppfattas? Stämmer det med min inre uppfattning? Jag lyssnade och tittade och konstaterade att jag slarvade med grammatiken vid några tillfällen. Jag använde vissa ord lite för frekvent. Jag stoppar inte in särskilt många "ehh...äh". Analysen är inte särskilt djup, men intrycket jag fick var att jag framstår som verbal, rätt kultiverad och seriös när jag pratar om för mig neutrala ämnen.

Det förvånade mig lite. Trots att jag gjorde grammatikfel och överanvände en del ord drog det inte ner helhetsintrycket. Om jag nu hade skrivit ner det jag hade sagt och sedan läst det, vilket intryck hade det gett? Svar: Ett sämre intryck. Jag hade framstått som slarvig och ostrukturerad. Jag tycker det är intressant, det här. Måste grunna mer på det. Kommer att tänka på en bekant som driver en firma för transkribering, Transkribera Mera. Jag undrar vad deras kunder använder sina utskrivna ljudfiler till? Själv har jag inte ett så pass strukturerat tal att jag skulle kunna använda det jag sagt rätt upp och ner som ett färdigt dokument, och skulle bara kunna använda det som underlag eller stödanteckningar. Vilket inte är så bara, slår det mig. Men det finns ju yrkesgrupper som läser in anteckningar som sedan renskrivs av andra, så det måste finnas många människor som kan tala som det ska skrivas, så att säga. Hur pass vanligt är det med diktering idag, förresten?

Några av oss tycker att vi gör oss bättre i skrift än i tal. Andra kan inte skriva om så livet hängde på det men är ypperliga talare. Som vanligt är det individuellt vad det gäller färdigheter. Det yttre intrycket påverkar oerhört mycket när det gäller talspråket, vilket kan slå orättvist. Det skrivna ordet hänger kvar för granskning och kan därför granskas om och om igen. (Jaja, inspelningar gör att även talspråket kan granskas, men vi talar oändligt mycket mer utan dokumentation av talet än vad vi får det sparat för eftervärlden.)

Jag vet inte var det här landade. Intressant är det, i alla fall.

måndag, september 05, 2016

Superkraft

Förändra det som är skevt i världen, det vill jag. För en stund sedan tänkte jag att det vore trevligt att ha någon superkraft till hjälp, men eftersom jag är tveksam till konceptet att låta sig bitas av radioaktiva spindlar och inte är född på planeten Krypton verkar det kört för min del. Men då slog det mig. Jag har en negativ grej som med övning och fokus skulle kunna användas som en sorts dödsstråle, nämligen mina ständiga frågor.

Jag blir mer och mer nyfiken på varför människor beter sig som de gör och använder mig av frågor dels för att få direkta svar, dels för att sätta igång tankeverksamhet hos dem jag ställer frågor till. Där är jag en sann lärjunge till Sokrates och alltså inte bara någon som lägger sin näsa i blöt (bildning, se). Tyvärr är jag ensam och oförstådd och kan driva folk till vansinne med frågor, följdfrågor, konsekvensen av det svaret som kunde delas upp i I och II och så nya frågor på det. Om jag nu riktigt skulle bejaka detta och träna upp en obarmhärtig maniskhet skulle jag nog kunna fälla vem som helst. Äntligen skulle jag dessutom kunna utbrista "Jag ska förinta hela världen med min dödsstråle om inte alla skärper till sig och är snälla mot varandra".

Som superkraft betraktat låter det kanske lamt, men jag tror ändå det kunde vara effektivt. Jag vet var jag skulle börja. Huka dig, skribent på Expressen som fått ur dig en så sanslöst fånig text om ärkebiskopen idag. Här kommer jag. Mitt superhjältenamn blir förstås Inkvisitatören. Eller The Inqusitor, på ren svenska eftersom vi tycker att allt låter tuffare på engelska.

Scen: skribent sitter intet ont anande och dricker kaffe på ett fik. In kommer en till synes beskedlig medelålders tant med vänlig uppsyn. Tanten sätta sig vid bordet bredvid och innan skribenten vet ordet av är samtalet igång. Efter två minuter kommer spärrelden av frågor. En timme senare har skribentens hjärna smält och hon tar två års ledighet för att sitta på en kobbe och bara få ha det tyst. Inkvisitatören ler i mjugg och drar vidare på sitt uppdrag att oskadliggöra giftspridare.

I alla tider har människor ägnat sig åt att med vassa ord försöka förinta meningsmotståndare eller fiender eller personer de är avundsjuka på. Elaka skribenter som mer har ägnat sig åt att njuta av sin förmåga att tillintetgöra, än att föra ett resonemang i syfte att förstå eller förändra, det är inget nytt för vår tid. Men giftpilarna når flera, längre, och snabbare nu. Tänk om vi alla kunde ha en reflex som fick oss att ställa oss frågan "Varför gör du det här, och vilket är ditt egentligen bakomliggande motiv" varje gång vi ville ta heder och ära av någon... Eja, vore vi där.

I väntan på det står Inkvisitatören till er tjänst.




lördag, september 03, 2016

Allrakäraste Antje

Kan inte sova och tog en sväng på Facebook. En vän hade delat länken till Svenska kyrkans ärkebiskops debattartikel i Svenska Dagbladet (3/9-16). Jag läste. Och blev tvungen att kliva upp fastän det är mitt i natten. Mitt hjärta slår oroligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig. Det rusar tankar genom huvudet, alla handlar de om maktordningar och kön och sexualiserat våld och rollförväntningar, och alla får de mig att känna mig hjälplös. Det är så förtvivlat långt kvar trots allt.

Jag känner inte ärkebiskopen. Jag har ingen beröring med henne på annat sätt än att jag är medlem i Svenska kyrkan och att jag sjunger i en kör som tjänstgjort när ärkebiskopen varit officiant vid ett flertal tillfällen (det mest minnesvärda då hon installerades som ärkebiskop). Men jag hör till den sort som är oerhört glad över att Svenska kyrkan har fått en ärkebiskop av den kalibern. Jag tycker ju om människor som visar upp en intellektuell stringens utan arrogans. Som är öppna och lyssnande.

Ingen människa är felfri och det vore konstigt om just den här ärkebiskopen, förutom den här grejen som faktiskt inte går att komma förbi, det vill säga att hon är vår första kvinnliga ärkebiskop, också skulle vara den enda människan på jorden som aldrig hamnade i någon form av konflikt med allmänhet eller kyrkans medlemmar och medarbetare och you name it. Ärligt talat skulle jag inte tro på det om någon påstod att så var fallet. Däremot tänker jag att Antje Jackelén blir bedömd på ett annat sätt just eftersom hon är kvinna. Det är så inrotat att kvinnor främst ska vara relationsbyggare och ta ansvaret för att relationen ska fungera att vi blir lätt konfysa och efter en stund jäkligt irriterade om en kvinna tar plats och framhärdar. Vi börjar till och med tycka att det är otrevligt. Det blir dålig stämning. Min erfarenhet är att vi inte reagerar lika starkt på en man som beter sig på samma sätt. Vi tycker inte att det är konstigt om en man pläderar för sin sak eller sätter ner foten och beter sig buffligt. En kvinna som beter sig buffligt däremot får, utöver den helt rättfärdiga kritiken mot ett oschysst sätt att utöva makt på, också bära att hon klivit utanför sin ram. Hon har inte tagit ansvar för relationen. Det är det sista jag blir galen på. När vi inte delar en persons åsikter eller tycker att hen beter sig dumt borde väl inte vår reaktion styras av vilket kön vederbörande har?

Den som nu hoppar jämfota av ilska och vrålar, att det jag just skrivit om att vi reagerar olika på män och kvinnor inte alls stämmer, får gärna ta och sätta sig ner igen och ta sig en funderare. Det är mitt i natten och jag är inte särskilt välformulerad och redig, men ett tydligt exempel blinkar som i neon för mig. Det är något som ärkebiskopen tar upp i sin debattartikel: "Jessica Valenti, kolumnist för The Guardian i USA och författare som skrivit framgångsrika böcker om feminism, lämnade i slutet av juli 2016 sociala medier på obestämd tid efter att under en lång tid fått ta emot hat och påhopp. Det som blev droppen för henne var ett våldtäkts- och dödshot mot hennes femåriga dotter."

Det ser vi hela tiden. Mot en kvinna som sticker ut hakan i offentligheten kommer förr eller senare hot. Hot som handlar om att man kommer att göra något med henne. Hot om sexualiserat våld. Så kommer gärna ord som ska beskriva henne som någon som står lågt ner på den sociala rangskalan och därför inte har något värde (ja, det finns så mycket som är fel på alla sätt med det att jag inte orkar börja här och nu) och i själva verket skulle förtjäna att hanteras hur som helst. Hon ska tystas. Hon ska enbart hålla käften för hon har inget att komma med. Det spelar ingen roll hur intelligent, mänsklig och välformulerad en kvinna är, för det som ofelbart får tyst på henne till slut är att anspela på att hon är sårbar. Hon går att komma åt. Hon är nämligen bara sitt kön, och ett klassiskt sätt att bryta ner en kvinna på är att utsätta henne för sexuellt våld. Det är så äckligt och konstigt nog så svårt att komma åt att förändra att jag vill hoppa av det här klotet.

Ärkebiskop Antje Jackelén är en av mina förebilder. Det betyder inte att jag anser att hon är felfri eller att jag skulle jama med och instämma i allting hon kommer att uttrycka. Men även om jag inte gillade henne så mycket, om jag i själva verket tyckte att det var riktigt skruttig teologi och praktik som hon stod för, så skulle jag tycka att jag borde ha samma respekt för henne som för tidigare, manliga ärkebiskopar. De stridbaraste av dem har också blivit hudflängda på olika sätt, men inte på samma sätt som Antje. Medges att det kan vara svårt att jämföra rättvist eftersom sociala medier är en så pass ny företeelse, men en sak är säker: det är nog sällan en av Svenska kyrkans manliga ärkebiskopar har fått ett massivt drev mot sig just för att tystna.

Allrakäraste Antje - ja, jag tar mig friheten att kalla dig det så här liksom på tu man hand på offentlig plats - jag vet inte om det hjälper mitt i skitstormen att här är en gräsrot i kyrkan som tycker att du var det bästa som kunde ha hänt sagda kyrka. Jag hoppas det, för vet du: jag är inte ensam om att tycka det.


söndag, augusti 28, 2016

Konsten att nysa

Någon gång efter midnatt blev jag dunderförkyld. Antagligen var förloppet inte riktigt lika tvärt som jag upplevde det, men det kändes som om ett relä hade slagits av, och så var jag plötsligt - utslagen. Jag tänkte matt att det var typiskt nu när jag var på körhelg och allting, men det kom inte helt oväntat eftersom jag umgicks med Modset så sent som i fredags morse. På torsdagseftermiddagen började han nysa explosionsartat och min första tanke var "Å nej, jag får inte bli sjuk nu inför körhelgen på Wik". Min andra tanke var att jag hoppades att inte Rödtotten och Utegångsfåret skulle bli sjuka inför sin sin körhelg på Undersvik. Först efter det kom"Stackars Modset, vad jobbigt för honom". Jag är den sortens mor.


Jag torkade snor resten av kvällen och slogs igen av hur svårt det tydligen är för Modset att nysa. Det måste hänga ihop med finmotoriken, tänker jag mig. Muskler och nervbanor och nervsignaler och sådant. Jag vet föralldel inte utan spekulerar bara men jag hittar ingen annan förklaring till varför nysningen verkligen exploderar på det viset. Tydligen hinner han inte känna av att det är på gång, eller så kan han inte styra ansiktsmusklerna för att något kontrollera och stänga in nysningen. Resultatet blir att snoret flyger okontrollerat. Kvar sitter han med ett både förvånat och liksom kränkt uttryck i ansiktet. Undra på det när näsan plötsligt agerar på egen hand och får ett utbrott!

Det är mycket man inte vet om hur andra människor har det. Jag vet inte ens varför min egen son inte kan kontrollera sina nysningar.

onsdag, augusti 24, 2016

Blott i det öppna har du en möjlighet


Det finns något som gör mig heligt förbannad i alla debatter om vad den rätta tron är. Det finns förresten flera saker än en, men det som överskuggar allt är det sätt som många har att göra Gud liten och inskränkt. Man gör Gud och tron och kyrkan till ett sådan snävt sammanhang att öppenhet ses som ett hot. Jag tänker hopplöst att även om jag ibland tycker att mänskligheten har kommit en bit på väg när det gäller att förstå att alla inte är stöpta i samma form och att vi ändå måste leva tillsammans, så kommer dagligen bevis för att vi älskar att sätta gränser. Stänga in. Definiera vad som är rätt och gärna utgå ifrån att det som är rätt för mig måste vara rätt för alla. Det gäller åt båda håll, givetvis. Jag kan inte leva på ett annat sätt än i så stor öppenhet jag förmår och det vill jag gärna att fler gör – för jag tycker ju att det är rätt. Är ni med? Men jag kan inte utgå ifrån att det är det enda rätta. Gränser behövs de också, och då får man jobba med slitningen mellan öppenheten och gränserna. Jag tycker mig dock ha märkt att de som förespråkar gränser mycket sällan visar förståelse för öppenhet eller är intresserade av att lyssna. Här tillåter jag mig att generalisera och påstår att den som inte övar sig i öppenhet aldrig kommer att kunna göra något annat än att fortsätta stänga in.

I diskussioner om tron framkommer emellanåt en i det närmaste gammalmoralistisk tanke om att öppenhet är detsamma som total upplösning. Som om det inte vore ett avsevärt skutt mellan en öppen inställning till sina medmänniskor, och till ett rent hedonistiskt bejakande av precis alla impulser och avarter som kan dyka upp i ett människosinne. Att bejaka människors frågor, tvivel och behov är inte samma sak som att slänga bort Jesus ur kyrkan. Det måste finnas en öppning för den som söker, och inte en dörr med ett plakat med stora bokstäver som vrålar så bjärt att det skrämmer bort människor. Det är ren psykologi. Handen på hjärtat; hur många av oss är mottagliga för braskande budskap och påflugna telefonförsäljare? Vi vill så gärna själva få komma på vad som finns och vad som är bra, inte få det färdigpaketerat.

Så undrar jag dessutom hur det ska gå till det där med att ta itu med alla som inte tror tillräckligt mycket enligt subjektiva kriterier. Måste jag slå Kristus i huvudet på folk hela tiden för att jag ska känna att jag tror på riktigt? Måste varje medlem av Svenska kyrkan vara en propagandamaskin dygnet runt? Det här med att leva i tro, är det helt meningslöst om det inte kombineras med ett synbart och dokumenterbart missionerande varje dag? Jag blir mycket trött. Jag menar att det finns ett stort värde i att leva och vara människa rätt upp och ner. Vara så mycket förebild man kan och visa omvärlden att det här är bra grejer utan att behöva ha en blåsorkester framför sig för att markera att här kommer en kristen. Kyrkan har allt att vinna på att visa att den är sina medlemmar. Medlemmarna är människor. Till den som nu flämtar av iver att missförstå mig och hoppar upp och ner och säger att kristna alltså inte ska få berätta (vittna, som det heter på kyrkiska) om sin tro: jag är ledsen att göra dig besviken. Inte alls. Jag framhåller bara att inget blir mer kristet av att vi skriver "Jesus" varannan mening på våra hemsidor, eller i varje samtal vi för har någon slags kristen tourettes där vi bara måste få in "jag som kristen" någonstans. Om andan faller på, absolut. Men inte som en slags tvång för att bevisa trons intensitet.

Det finns de som på allvar skriver sådant som att tron på "att Jesus är Herren, ryms inte om alla ska rymmas i den öppna folkkyrkan" *. Notera att varje gång sådant här sägs, så är det sagt av människor. Inte av Jesus själv. Jesus sade inte att här gällde det att sortera bort och hålla rent. Nu finns det liksom ett grundkriterium om den uppståndne Kristus som en gång för alla tar på sig världens synd som inte går att strunta i för den som vill kalla sig kristen, men sedan? Jag vill inflika att jag inte håller mig med någon gullig bild av Jesus som den store kärleksgurun. Han var sträng och krävande. Men jag har då inte hittat bibelstället där han säger till en människa som söker att hen inte tror på rätt sätt enligt gruppens värderingar och bör inrätta sig efter gruppens normer. Däremot var han en baddare på att visa på att det går att spränga gränser.

Människor har olika vägar till tron. Gud talar till oss på olika sätt. Jesus använde liknelser för att nå så många som möjligt eftersom alla inte hör en sak på exakt samma sätt. Det finns ingen värdering av tron beroende på hur och när man hittar sin tro, eller hur man uttrycker den. Det går, vad jag vet, inte att ha svart bälte eller vinna OS i tro. Självklart ryms alla i kyrkan. Högkyrklig, karismatisk, liturgiälskare, lovsångsivrare, sökare, övertygat trosvissa, fromma, galenpannor, teoretiker, praktiker, jag sade alla, va? Vem är det som inte ska få finnas där? Om jag skulle ägna mig åt ett småaktigt, barnsligt och destruktivt tänkande skulle jag vilja rensa ut alla som är arroganta nog att säga ”JAG vet vad Gud vill, så därför tänker jag nu bestämma att du får inte vara med, och inte du, och inte du heller”. Jag skulle behålla alla som säger ”Gud är kärlek. Du är älskad och även om jag inte förstår dig, och tycker att du har fel, så är det inte jag som kan döma”. Men jag vill inte tänka så. Jag vill försöka lyssna och förstå, men det hindrar inte att jag emellanåt blir riktigt arg när Gud, enligt mitt sätt att se, förminskas.

Det är inte ett problemfritt förhållningssätt, det öppna. Jag ägnar mig lika mycket åt att döma som vem som helst. Exempelvis har jag just dömt alla som jag anser vara inskränkta och självgoda typer. Men, Gud hjälpe mig, jag vet åtminstone om att jag gör det. Jag jobbar med saken. Och det är där jag tycker att den stora skillnaden ligger mellan den gränssättande hållningen och den öppnare: att gränssättarna slår sig till ro. Medan de som öppnat sig får problem med balansen mellan acceptans och att stå för något, och ständigt brottas med det. Det är mycket svårare att inte hela tiden ha ett stängsel att hålla sig i, men istället bara ha ett ledljus framför sig att följa på den mörka och slingriga stig som verkligen inte är utstakad. Å andra sidan: snacka om ledljus.

I själva verket anser jag att begränsning som livshållning är höjden av intellektuell och känslomässig lathet. Det känns inte särskilt mycket Jesus.




 * Dag Sandahl. Hans ärende var irritation över Svenska kyrkans hemsida inte är tillräckligt Kristuscentrerad för hans smak och menar att det är bara pastor Jansson all over again. Han har rätt till sin åsikt. Jag säger inte att jag tycker han har helt fel, heller, och det är kanske orättvist att just detta blev min ingång till att ranta om exklusivitetstänkande kristendom. Mea culpa, i sådana fall.
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkokrisen-inte-ny-men-andlig/Bbbpfa!rnZAwA6gcy5MlsZbeG1vQw/

söndag, augusti 21, 2016

En annan årsdag

I morgon fyller Rödtotten nitton år. Vi har firat med tårta såhär kvällen före eftersom Karl-Bertil, förlåt, Rödtotten, jobbar 11-23 i morgon och ingen av oss kan eller vill äta tårta antingen kl 7 på morgonen eller kl 24 på natten. Jag, som jämt blir sentimentalare än någon vet om på mina barns födelsedagar, börjar redan ömt tänka på den älskliga babypojken som kom till oss för nitton år sedan. Han kom med ljus. Som ett tecken på att det fanns en framtid.

I morgon, således. Nitton år. Det innebär att det idag, hela långa dagen, har varit nitton år sedan Samuel blev hemförlovad över natten för första gången på drygt tre månader. Det är nitton år sedan han förundrat låg i sin egen säng i rummet han delade med sin lillasyster. På natten kom han in till oss för han kunde inte sova. Det kunde inte jag heller. Hjärtat värkte en del när jag såg hur svårt det var för Samuel att ställa om sig från sjukhuslivet, men mest var jag lättad och förhoppningsfull. Och när sammandragningarna började framåt femtiden på morgonen kändes det så självklart. Nu skulle allt bli bra.

Det tänker jag på varje år. Det har aldrig tagit bort något av den stora glädjen över Rödtotten. Självklart är det hans dag, en dag för tacksamhet och kärlek. Men taggen av smärta sitter där den sitter. De hör ihop på något vis, den stora glädjen och den största sorgen.

onsdag, augusti 17, 2016

Mitt kors and all that jazz

Jag blir galen på hela debatten om att Svenska kyrkan inte skulle bry sig om när kristna förföljs. Den är så konstig. Det är klart att kyrkan har reagerat, på samma sätt som hon gjort när människor förföljs överallt! Men varför ska just det faktum att de människor som förföljs är kristna framkalla en starkare reaktion mot våld och övergrepp? Är det inte fuller nog att människor, oavsett vilka de är, förföljs och skadas? Som Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver;" vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna." Något annat vore befängt. Som att vi börjar dela upp människovärdet mellan de som är mer viktiga att bry sig om, och de som inte tillhör den rätta sorten och därför är mindre angelägna. Vi som är kristna, ni som inte är det. Sedan är det bara att fortsätta rensningen. Vilka kristna gäller det? Gäller det verkligen alla, eller bara lutheraner? Gäller det alla lutheraner eller bara de som är barnfödda i nordiska länder där man talar svenska? 

Hela debatten är så jäkla dum att jag känner livslusten rinna ut. Vad hände med "gör inte skillnad på människor", liksom.

onsdag, augusti 10, 2016

Diamanter

Människan är mycket, onekligen. Både kroppsligt och själsligt. Vad som definierar oss som människor har sysselsatt våra tankar sedan tidernas begynnelse. Kanske är det förmågan att reflektera över oss själva som är poängen? Ja, inte vet jag. Ett sätt att beskriva homo sapiens är att vi är kolbaserade livsformer. Vad sker med kol som pressas ihop under lång tid?

Det kan låta som en vacker tanke. Människor formas av livets tryck och blir ren diamant, tänk... I själva verket är det en fruktansvärd bild. Ett ständigt tryck som pressar tills det inte längre finns något skört eller mjukt kvar. En diamant är vacker, javisst, där den gnistrar och glittrar i sin slipade form. Den kan vara mångfasetterad, men framför allt är den hård. Diamant är naturens hårdaste material och kan rispa och skära i vad som helst. Människor ska inte skära och rispa. Människor ska inte vara hårda och oböjliga. Det vore omöjligt att leva då.

Vi utsätts alla för tryck under livet och det är något som hör till. På samma sätt som vi behöver ge mjukhet, och få det från andra, så behöver vi också testa gränser och pröva vad vi tänker och vill mot andra. I livet behöver vi öva oss både i att vara följsamma och att stå fast, och tryck är inte nödvändigtvis alltid dåligt. Byt ut ordet mot press istället. Jag tror att vi är många som jobbar bäst med kniven mot strupen. Det kan ge en extra energitillförsel med viss press, och när adrenalinet rinner till kan det kännas befriande. Att ständigt leva under press är däremot inte bra för någon.

Jag har reflekterat en hel del över olika sorters press och stress genom livet. Jag vet hur det är att uppleva den akuta krisfasen då det bara gäller att hantera det som händer. Mitt i oron och smärtan finns ett slags vibrerande känsla av frihet; det är som att pressen lyfter ut en ur det naturliga sammanhanget, och det går att plötsligt strunta i många måsten och normer eftersom det viktigaste är att hantera det som sker. Det blir en sorts paus från vardagen även om den är negativ till sin natur. Det är att till viss del bli buren på en våg av stress, där man alltid befinner sig på vågkammens topp och balanserar. Det kommer nya toppar att ha en beredskap inför, adrenalinet kickar och man ger lite till. Det kan ge en upplevelse av dramatik och närvaro som ger en belöning mitt i krisen. Men... håller det på för länge bränns energin ut. Signalerna som aktiveras hela tiden jobbar lika frenetiskt, men det finns inget som kan reagera på dem.

Något av det svåraste som finns är faktiskt att se till att landa igen. Att sluta leva i katastrofberedskap och orka möta den jämna lunk som livet mest är. Om vardagen då är svår eftersom man har ärr efter krisen, men samtidigt inte har något snabbt uppflammande akut ärende att samla kraft inför och fokusera på -  det är en utmaning. Det är en påfrestning. Det är under den pressen som de flesta av oss lever mer allmänt. Livet består sällan av dramatiska händelser var och varannan vecka, utan det handlar om att hitta sin riktning och sitt mod utan att behöva kraftsamla för att förmå sig att leva. Det är så svårt att det kan kännas omöjligt.

Jaha. Så människan pressas alltså av akuta kriser. Och hon pressas av den lågintensiva stressen av att överleva vardagen. Så bra. Det finns alltså inget sätt att komma undan.

Jag vet inte. Men jag är övertygad om att det enda sättet att klara både det akuta och det ständigt pågående är att inte bli hård. Att inte bli sammanpressad till en diamant som kan skära och rispa andra diamanter, och sin tur bli rispad av dem. Vi behöver inte fler människor som blir diamanter. Vi behöver mjukhet och öppenhet.

lördag, juli 23, 2016

Oss finsmakare emellan

Min stora insats idag var att rengöra brödrosten invändigt. Jag behövde verkligen brödrosten till något viktigt. Ni vet hur det är när man grips av en stark längtan efter socker, konserveringsmedel och syntetiska smakämnen - och det enda som finns hemma är frukt? Det kan bli riktigt otrevligt, så nu var det dags att göra något åt brödrosten. Brödrosten kan som bekant användas till att värma pop-tarts. För någon vecka sedan råkade jag vrida upp värmen en aning för mycket när jag skulle fixa mig just denna godsak, och sedan dess har det suttit smält blå glasyr och små kakbitar på kanthaltrådarna. Nu petade och skrapade jag noggrant. Sedan kunde jag nöjd värma en ny omgång pop-tarts.

Nästan det bästa med pop-tarts är att jag får ha dem helt för mig själv. Det var visserligen Utegångsfåret som valde dem och just smaken Blue raspberry, men han och Rödtotten enades om att det inte var något för dem. De förvirrades av smaken sade de; de tänkte "kaka" och så smakade det som havregrynsgröt gömd under ett lass med hallonsylt när de var små. Jag kan bara konstatera att deras smaklökar saknar förfining. Barbarer. De förstår inte att det är en särskild känsla man vill åt, den när det är så mycket socker och ämnen som heter E och någon siffra som gör att man till sist, oundvikligen, måste äta med långa tänder. Det ska vara för mycket.

Nä, smaken förvirrar inte mig. Däremot ställer det där med blue raspberry till det för mig visuellt. Det ser ut som någon spritsat tandkräm över själva kakan, men den smakar hallonsylt. Nästa omgång pop-tarts väljer jag något mer naturligt rent visuellt. Naturligt onaturligt ska're va!

Längtar mest av allt efter pop-tarts med körsbärssmak. Av alla syntetiska smakämnen är det körsbär jag älskar mest. Cherry Coke gör mig lycklig. Det är den konstgjorda smaken man vill ha. 

söndag, juli 17, 2016

Sammelsurium

Jag tog fram Star Trek-boxarna för att välja vilken serie jag skulle ägna resten av söndagen åt eftersom jag var i behov av att bara sitta, virka och titta. Plötsligt drog det ett stråk av smärta genom bröstet. Jag fick en minnesbild från sommaren 1997 som jag helst inte ville bli påmind om. Det finns föralldel många minnen från den tiden och ett halvår framåt som jag helst såg att de var färdigihågkomna, men det minne som kom nu har jag nog inte bearbetat mycket alls. I stället för att välja Star Trek-serie satte jag mig ner en stund. Reflekterade över vad det är som gör att det som idag var en minnesutlösare inte alls är det andra gånger. Jag har sett på Star Trek så ofta genom åren och har bara någon enstaka gång gjort kopplingar som den jag gjorde idag. Jag vet inte varför det just ikväll satte igång något i mig.

Sommaren 1997 var jättevarm. Våren hade varit kall och eländig men när värmen kom så kom den med besked. Det märkte jag minsann eftersom vi väntade Rödtotten (fast vi visste förstås inte att han var Rödtotten). Jag ägnade de varma nätter hemma när jag ändå av olika anledningar inte kunde sova åt att titta på säsong efter säsong av Star Trek TNG. Vännen Anna försåg mig med videokassetter efterhand, och det hjälpte mig att ha det där att titta på. I själva verket såg jag så mycket Star Trek den sommaren att jag inte hade blivit förvånad om barnet hade fötts med klingonska pannveck.

När jag inte sov hemma med Älsklingsflickan var jag på sjukhuset med Samuel. Vi turades om även om Samuels pappa tog den mesta sjukhustiden; Samuel föredrog att ha pappa där. Det var en sommar som var tung eftersom det som skulle göra Samuel frisk nu gjorde honom så dålig. Han fick starka reaktioner på benmärgstransplantationen och kunde bland annat inte behålla mat. Han blev svagare och mer deprimerad och inte blev det bättre av att han en dag fick svåra kramper och drabbades av afasi i två veckor efter det. Men vi orkade igenom det eftersom vi var så förvissade om att han skulle bli frisk. Något annat gick inte in.

En morgon under ett av mina sjukhusdygn skulle Samuel gå på toaletten. Han var så svag i benen att han behövde lite stöd för att ta sig ur sängen och till toan. Jag hjälpte honom upp på toalettstolen. Han satte sig med armbågarna stödda mot låren och lutade sitt strålningsskalliga huvud i händerna. Jag vände mig halvt om, och så hörde jag en duns. Samuel hade fallit av toalettstolen för att hans huvud var för tungt för att balansera just i den ställningen och i den stunden. Min trötta, deprimerade och sjuka femåring hade blivit så pass försvagad. Det var gräsligt. Han grät. Jag tröstade och hjälpte honom upp igen och stod sedan på knä framför honom så att han skulle kunna stödja sig på mig. Sedan kom han upp i sin säng igen. Jag minns inte vad jag hittade på, men antagligen ville han se på en film eftersom han inte orkade spela TV-spel eller Gameboy längre.

Sedan gick jag ut i avdelningsköket och grät. Jag tror det var första gången jag blev rädd på riktigt. Jag vet i alla fall att det var första gången jag verkligen tänkte, och insåg, att han skulle kunna dö. Tänk om han dör!

Han blev bättre. Han fick sova hemma, fick en lillebror morgonen efter just den första hemmanatten på tre månader och fick bo hemma med lillasyster och lillebror och mamma och pappa. Det var täta sjukhusbesök förstås, och hemsjukvården kom om morgonen och satte igång sondmatningen för att avlasta oss lite (det hade vi aldrig tänkte på själva, det var syster Per på avdelningen som såg till att det hände för han tyckte att vi var så slutkörda). Det var mycket som var svårt men ingen av oss trodde något annat än att det skulle gå bra nu. Själv hade jag alldeles glömt min rädsla. Livet började sakta stabilisera sig. Tills det tog slut. Det har jag skrivit om så många gånger förr att jag inte gör det nu.

Jag vet inte varför Star Trek just ikväll satte igång minnet av den första gången jag på allvar blev rädd för att Samuel skulle dö. Nu när jag har kommit ihåg och tänkt en stund tror jag att jag ändå skall följa min plan för kvällen. Det får bli en sorts högtidhållande av en tid som på en och samma gång innehöll stark oro och en förvissning om att allt skulle ordna sig. Jag hade dessutom Rödtotten att se fram mot.  Att det i augusti är nitton år sedan han kom till oss, det är definitivt värt att tänka på med glädje. Jag kan också tänka på Älsklingsflickan, både som hon är nu som vuxen, och som den hoppande och skuttande treåringen som redan då var en av de bästa människor jag känner. Flickan som fick en lillebror innan hon förlorade sin storebror. Hon blev inte ensam kvar, i alla fall. Det kom två småbrorsor till efterhand: även det är glädje. 

Rädsla. Trygghet. Tillit. Tvivel. Sorg. Glädje. Är det konstigt att jag har starka reaktioner, tänker jag ibland. Och om någon (exempelvis jag själv) tycker att jag möjligen kunde tona ner mig lite ska jag svara som Homer Simpson när Lisa anklagar honom för att överreagera:

- No, you´re underreacting.




torsdag, juli 14, 2016

Tarzan & jag

Post Tarzan. Några iakttagelser, varning för avslöjanden.
1) Tarzan samlar på fem röda ihop varenda okapi eller vad de nu är i hela Centralafrika och får dem i sken på strategisk plats och tid. I en scen har dock dataanimeringen glömts bort och av hela den sjukt stora horden - tänk orcher vid Helms klyfta - återstår ett tjugotal djur som står i vattnet och ser lite vilsna ut.
2) Skurken (tyvärr inte kung Leopold själv) blir oppkäkad av krokodiler.
3) Alexander Skarsgård, mina drömmars man. Måtte hans bara överkropp vara tillfiffad i datorn i efterhand för annars är det rent ruskigt.
4) Janes mascara, kajal och rosa läppglans tål vad som helst filmen igenom.
5) Det går jättebra att kasta sig utför en klippa med flera km fallhöjd till närmsta trädtopp och smidigt surfa sig vidare nedåt och framåt i vegetationen. Ärligt talat tror jag mer på hur det framställs i George of the jungle; "Watch out for that tree".

Punkt 4 stör mig orimligt mycket. Wtf, liksom.

onsdag, juli 06, 2016

Katt i knät efter nästan fyrtio års uppehåll - allergikerns lovsång

Jag satt i gungstolen och mirakelkissen närmade sig. Hon tittade upp mot mig och gäspade. Plötsligt stod hon på bakbenen med framtassarna mot mitt ben, tog ett vigt språng upp och borrade in sig i mitt knä. Jag blev helt paff. Makade henne lite tillrätta mot vänsterarmen och kliade bakom örat med högerhanden. Hon började omgående trampa och klösa diskret med framtassarna. Delar av min mage samt höger underarm är nu lätt rödprickiga och svullna, men det gör inget. När en katt kommer till en efter fyrtio års kattlig tomhet i livet klagar man inte på lite ömhetsbevis. Särskilt inte som kissen spinner nöjt, stångas med huvudet och borrar in nosen mot armen.

Jag satt där, fortfarande rätt handfallen och strök henne över pälsen. Tittade förundrat ner. Jag vågade inte borra ner näsan i pälsen eftersom det här med att vara i närkontakt med katt alltså är något jag inte har klarat utan att bli dålig på snart fyrtio år. Men oj så jag klappade. Kliade under hakan. Strök över det fina lilla huvudet. Tittade på hennes öron och mådde väldigt bra varje gång hon borrade ner sin fuktiga nos mot min handled. Mirakelkissen lossade hår sjokvis, kändes det som, så jag makade ner henne ur knät lite fortare än jag egentligen ville men satt ändå säkert tjugo minuter med henne i famnen.

Hur mår jag efteråt? Ärligt talat kliar det lite i halsen och i ett öga. Jag är lite snuvigare än jag borde vara. Annars ingenting. Utöver den varma känslan inuti mig. Katten kom till mig och lade sig. Hon mådde bra i mitt knä. JAG SATT MED EN KATT I MITT KNÄ! Jag upprepar: jag hade en kisse i knät för första gången på trettionio år.

Pälsdjursallergikern säger halleluja. Nästa steg blir att våga mig in i ett stall. Hästar är den värsta triggern för min allergi; det vill säga så vitt jag vet. Det kanske också har förändrats! För den som inte är eller har varit pälsdjusallergiker låter jag kanske aningen hysterisk, men mitt liv förändras avsevärt i och med det här. Det här betyder att jag inte måste fråga varje människa jag ska besöka om de har katt eller hund (mer sällan har folk hästar inne i sina hem så det brukar jag inte fråga), och det betyder också att om svaret är ja, så kan jag ändå gå dit utan att vara riktigt dålig i ett dygn efteråt. Det betyder helt enkelt att det inte längre finns begränsningar för vart jag kan gå. Det är stort för mig.

tisdag, juli 05, 2016

På väg del I och II


De trivialaste upplevelser kan ge upphov till ett myller av tankar. Om man tillåter det.

På väg del 1
Med katt


En vän gav mig häromdagen möjligheten till en spontansemester på annan ort. I förmiddags gav vi oss iväg. Till sällskap i bilen fanns två barn som hade besökt sin bror och nu skulle återbördas till övriga familjen när vi ändå åkte åt det hållet. Det fanns också en katt.

Jag har varit svårt allergisk mot katter och andra pälsdjur sedan jag var nio år. Det har varit omöjligt för mig att vistas längre än en korta stunder hos vänner med pälsdjur, och katt har förutom häst varit det djur jag har reagerat kraftigast på. Riktigt dålig har jag blivit när jag umgåtts med pälsbeklädda varelser. Trots det tackade jag ja till att följa med till stugan som jag visste skulle inrymma även en katt eftersom jag det senaste halvåret har noterat att jag inte alls har reagerat mycket, om ens alls, på pälsdjur jag mött. Det var ett vågspel förstås, men jag tänkte att med min grundmedicinering mot pollen samt stötdoser av cortison, och om det krisade även luftrörsvidgande, så borde det gå. Jag tyckte det var värt chansningen. Ändå blev jag lite nervös när jag såg kissemissen i sin bur. Jag hade liksom inte tänkt på hur katten skulle komma till slutmålet.

Halvvägs till Enköping hade jag en röst som Rod Stewart och vi kom överens om att det var bäst att jag besökte ett apotek och hämtade ut den luftrörsvidgande medicin som jag hade haft slut på hemma. Jag funderade lite på om jag borde kliva av och vända hem, men vågade ändå fortsätta eftersom besvären stannade upp efter halsrosslet. Det fortsatte inte ner i luftrören och jag var helt opåverkad i ögon och näsa. Det kliade inte någonstans på kroppen (annars brukar det sätta igång att klia infernaliskt på hakan) och jag mådde helt enkelt fortfarande bra. Fatta: jag satt i en bil med en katt på bara någon decimeters avstånd i timmar utan att bli dålig!

Det här är något mycket stort för mig. Jag kan alltså umgås med katter. Kissen kommer inte bli insläppt där jag ska sova, men annars ser jag plötsligt ljuset i slutet av en tunnel som jag trodde var helt igenbommad i slutet. Leker med tanken på att så småningom skaffa katt.

På väg del II
Med M och R

Just det här med katten och allergin ger förstås inte upphov till några direkt omvälvande tankar även om upplevelsen kommer att ha stor betydelse för mitt liv framöver. Nej, det var barnen som skulle till sin mamma som gav mig en del att tänka på. Tolv och nio år gamla, storebror M och lillasyster R. De kom hit till den kalla nord i november. Storebror kan redan så pass mycket av språket att han kunde skämta på svenska. En hel del förstod vi inte av varandra men rätt mycket, och det är fantastiskt vad det betyder att man vågar. Vi konstaterade att han kunde dari, persiska, turkiska, arabiska, engelska och, som han själv sade, lite svenska. Även om det är rudimentära kunskaper i de flesta språken tycker jag att det är anmärkningsvärt. (Jag kan inte så många språk fast jag är vuxen och privilegierad.) M ville bli tolk. Han ville bli tolk så gärna att han inte förstod varför han inte kan få bli det med en gång utan måste vänta tills han är vuxen, eller åtminstone har gått ut skolan.

Sedan spelade han Markus och Martinus för oss (aktuellt popfenomen från Norge, jag tycker sammansättningen av de här unga brorsornas namn låter som om de kommer från Kamomilla stad) och frågade om vi förstod vad de sjöng. Han visste att de kom från Norge och hade uppfattat att svenskar och norrmän oftast kan förstå varandra. Jag satt och log inombords och tänkte att den här killen har språköra. Vi fick också höra låtar på persiska och turkiska och så blev det en stund då fick lyssna till sådan där generisk tuggummipop som kidsen överallt gillar och som jag somnar av. Det var ändå helt uthärdligt tyckte jag, eftersom båda barnen satt och sjöng med och fick vara bara vanliga, musikdiggande ungar på liten roadtrip under en sommar som antagligen kan kännas lång som en evighet för den som lever under de betingelser de här barnen gör.

Vi lämnade av dem på asylboendet. Blev inbjudna på ett glas juice och lite försök till konversation. Vår reskamrat med språkörat som inte bara är storebror utan också lillebror, visade sig vara bäst på svenska och blev infångad av sin mamma för att vi skulle kunna prata lite artigt.  Platsen där de bor ligger vackert och stillsamt och det är inget dåligt boende. Men… trångt är det. Fyra personer i ett litet rum ger inget utrymme för någon form av eget liv. Det finns förmodligen inte särskilt mycket att göra om dagarna utöver det arbete eller annan sysselsättning/utbildning de vuxna kan ha fått, eller skola för barnen. Nu är det sommarlov, som bekant. Vad gör exempelvis femtonåringen som inte kan någon svenska alls med sina dagar? Sysslolösheten och långtråkigheten måste vara tärande. Jag hoppas att den kommun där de bor har verksamhet för de här barnen och ungdomarna under sommaren. För lika lite som människor kan utvecklas och må bra under umbäranden, krig och förföljelse, lika lite kan de göra det om de hamnar i isolering och passivitet.

Det är något att betänka. Att om en människa lyckas ta sig bort från livsförhållanden som är omöjliga att leva under innebär det inte att sagan har fått ett lyckligt slut bara med det att hon har klarat livhanken. Det är så mycket mer att vara en människa än att bara existera. Jag tänker på M och hans brinnande önskan att bli tolk. Det är möjligt att det är något han känner tillfälligt och just nu därför att han ser vilken betydelse det har för hans familj att han finns där och kan hjälpa till med att göra sig och dem förstådda. Det är möjligt att det är något som blir hans framtida yrke. Han kanske blir deprimerad och tappar all motivation om han inte får stimulans. Han kanske hamnar i utanförskap och ilska. Han kanske blir professor i språkvetenskap. På en och samma gång är allt möjligt – och ingenting.

Jag önskar så att allt ska vara möjligt för de här barnen och deras familj. Jag träffade dem idag och kommer troligen inte att möta dem igen. Men jag kommer inte att glömma dem, och därmed heller inte glömma att det finns många fler. Alla de som jag aldrig mött och inte vet något om mer än att de har kommit hit, att de är människor, och att de bär på möjligheter.

onsdag, juni 15, 2016

Sådant jag sagt utan att riktigt förstå

I mitt liv har det en och annan gång hänt att jag yttrat ord som jag sade mer för att det kändes som det förväntades och att det verkade som rätt sak att säga i en given situation än för att jag verkligen kände så. Efteråt har jag kunnat tycka att jag inte hade förstått någonting av det jag sade, men att det ändå prickade rätt. Andra gånger säger tillbakablicken att det bara var klyschor utan innehåll. Ytterligare andra gånger inser jag att jag inte förstod men sade det enda jag kunde just då.

Ikväll tänker jag av någon anledning på eftermiddagen när Samuel gick ner i slutandning. Det fanns inget tvivel om vad som höll på att hända. Det hördes att det var slutandning. Han hade gått ner i andning någon dag tidigare, och vi hade suttit och legat bredvid honom och förberett oss på slutet, men den gången kom han upp igen. Vi var förtvivlade och uttröttade och hade suttit vid vår pojke där han låg i koma i fem veckor. Det var påfrestande. Vi visste vad vi väntade på; själv tordes jag knappt gå och duscha av rädsla för att Samuel skulle dö medan jag tvättade håret.

Den här gången, den där eftermiddagen, förstod vi så småningom att nu var den här. Döden stod i rummet och avvaktade. Efter en stund sade jag sakta till min son: "Samuel, du får gå nu". (Jag hade läst min Elisabeth Kübler-Ross förstås.) Och det kändes rätt. Ytterligare en stund senare var han borta.

Då kändes det inte rätt längre. Det var ju helt fel. Inte ville jag att han skulle lämna oss! Det kändes nästan pinsamt mitt i sorgen att jag hade kläckt ur mig en banalitet som lät bra, utan att ha det ringaste begrepp om vad det innebar. Samuel var borta. Han fanns inte mer. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få honom tillbaka.

Det var bäst för Samuel att få dö. Det vet jag. Men inget kan förbereda en på den smärtsamma slutgiltigheten i att det är - slut.

Sedan dess är jag noga med att inte säga det som förväntas eller kan låta klokt och bra om det inte är stadigt förankrat i mig. Det finns så mycket som klingar falskt människor emellan som det är, och jag vill hellre låta rent.

måndag, juni 13, 2016

Gott betyg

Jag kom hem från jobbet och såg genast att någon i hushållet saknades eftersom det bara stod ett par herrskor stl 43 att snubbla över mitt på hallgolvet (jag bor med tre tonårspojkar). Jag frågade efter Utegångsfåret och fick till svar att han hade stuckit till Ekuddenskolan. Ja, visst ja, det hade han pratat om förut, men jag kom inte direkt ihåg varför han skulle dit och bad om detaljer. Rödtotten förklarade att han och fåret hade träffat två små gossar på gosskörsfestivalen i Rättvik (min tolkning: de hade tagit varsin liten pojke ur Lilla gosskören under sina vingars skugga för att förhindra att de gick bananas när de skulle vara åhörare vid festivalens stora konsert), och att det hade visat sig att smågossarne gick på Ekudden. Där tillbringade även Rödtotten och Utegångsfåret sin lågstadietid. Utegångsfåret hade som god äldre körkompis lovat de små att komma och hälsa på någon dag på fritids, och det blev tydligen idag.

Det slår mig att även Rödtotten och hans polare gärna följde med till Ekudden när deras respektive yngre syskon hade avslutningar, spelade teater eller när det var öppet hus någon kväll. Det verkade som att de tyckte att Ekudden var en bra skola, och att de hade trivts. Jag som förälder sörjde lite när de slutade trean och skulle gå från idyllen i den då nybyggda Ekuddenskolan till betongbunkern Valsätra, men eftersom de trivdes bra där också lade jag nostalgin på hyllan rätt fort. Dessutom hade storasyster Älsklingsflickan överlevt alla sina grundskoleår på Valsätraskolan utan ärr i sin själ. Men det är uppenbart att åren på Ekudden ändå skiner i förklarad glans i pojkarnas minnen.

Det har inte så mycket med det yttre att göra, tror jag. Skolan är visserligen ljus och fräsch och ligger vackert mitt i det gröna, med buskage att bygga kojor i och ett större fält att springa vid längs med kanten och lera ner sig på under lämpliga årstider. Det är en liten skola: där finns förskoleklass till årskurs tre. En del av byggnaden härbärgerar förskolor. Det finns inga läskiga tonåringar där och det kan få en att känna att här får barn vara barn, att de får vara ifred. Det verkar onekligen som att det finns inbyggda förutsättningar till ett slags idyll, men så enkelt är det förstås aldrig. Det finns mobbare och utanförskap även bland yngre barn, hur ont det än gör oss att inse det.

Jag kan inte tala om hur det ser ut på Ekuddenskolan idag eftersom det är fyra år sedan den sista av mina telningar lämnade den, men som jag minns det fanns förstås bekymmer av skiftande slag. Det fanns personal som har stora barngrupper att ta hand om - inte onormalt stora för att vara idag, men jag säger ändå att det var många barn per vuxen. Planlösningen inne i skolan är öppen, vilket gör att den som är känslig för stoj och stök kan få det jobbigt. Vad är det då som gjorde Ekudden till en plats som tidigare elever gärna besöker igen?

Personalen. Ledningen. Stämningen. Viljan att verkligen pränta in i varenda unge att hen var bra som hen var, och att man ska ha respekt för andra. En anda av att man ville vara inkluderande. Lärare som tog itu med första uppstickare till mobbningstendenser. Det tror jag var avgörande för att mina pojkar än idag minns sin första skola med värme. Det här med att mitt Utegångsfår, 14 år gammal (därmed precis i den s.k. slyngelåldern) sticker iväg för att hälsa på sin gamla skola och vara schysst stor kille mot små körkamrater, det kanske säger mer om hans personlighet än om skolan, det medger jag. Det säger också en del om kulturen och stämningen i gosskören. Ändå var det ju på det viset att det inte satt långt inne för honom att verkligen göra det. Han ville verkligen lägga en dag av sitt sommarlov på att vara på Ekudden, hjälpa till på fritids och vara förebild och äldre kompis. Det är ett synnerligen gott betyg på en skola.




P.S. Tack, Eva, för Rödtottens år. Tack Pia, för Utegångsfårets. Tack, all personal på fritids, ingen nämnd och ingen glömd. Och tack, rektor Tomas. Vilken himla tur det var för mina ungar att även Valsätraskolan hör till ditt rektorsområde.

tisdag, juni 07, 2016

Ödesval

Det är tider att begrunda de stora, historiska skeendena. Det är tider att ta ställning. Det är tider att fundera över linjer och riktningar, men det är svårt att hitta riktningen eftersom det inte går att ha överblick över allt som händer. Det som, om säg trettio år, verkar ha varit de självklara valen är inget vi klarar att se där vi befinner oss mitt i smeten.

Jag har upptäckt att jag är lite av en war-buff när det handlar om världskrigen på 1900-talet. Jag läser gärna om eller ser film om de tiderna. Inte så konstigt, många tycker i likhet med mig att det är något märkligt med det där att kriget som alla var överens om varit fruktansvärt bara ledde till ytterligare ett krig. Och när jag läser om mellankrigsperioden får jag samma känsla som man får av att se på film hur hjältinnan går in i ett rum där man vet att skurken är och man bara vill ropa "Akta dig, det står en yxmördare bakom dörren!". Med eftervärldens blick är det lättare att säga vad som möjligen hade kunnat undvikas - men för den som levde mitt i det fanns inga kartor att navigera efter.

När jag som barn lärde mig om andra världskriget framstod det som en tämligen enkel konflikt mellan ideologier. Nazisterna ville skapa sitt Tredje rike, övriga delar av världen ville bekämpa nazismen. Ju äldre jag blev och ju mer jag lärde mig dess mer nyanserad blev bilden, tills jag förstod att det fanns många som sympatiserade med nazismens idéer. Överallt. Sedan ville kanske inte alla bli inlemmade i ett stortyskt rike, men det handlade inte om motvilja mot ideologin utan om annat. Tänk då att befinna sig mitt i det skeendet. Hur väljer man?

De som främst ville hålla Sovjetunionen och kommunismen stången kunde välja att stå på tyskarnas sida. Det fanns de som ansåg att kommunismen var ett mycket värre och större hot än nazismen. Det fanns de som tyckte att det var makalöst dumt att gå ut i krig för ett annat folks skull. Exempelvis när England förklarade krig mot Tyskland vid tyskarnas intåg i Polen. Varför skulle de slåss för polackerna? Eller, när nazismen började göra sig mer gällande, för judarnas skull? I Frankrike blev det ockupation och samarbetsregim, medan de Gaulle och hans anhängare hellre hade sett fortsatt strid. Samarbete verkade som det bästa alternativet förstås, då behövde inte fler soldater dö. Men det innebar att raslagarna infördes och att även fransmännen bidrog till deportation av judar. Med det i backspegeln får till och med en pacifist som jag lite svårt att veta vad som är det bästa valet mellan samarbete, i det här fallet liksom i andra tyskockuperade länder och områden i praktiken att lägga sig för övermakten, och väpnad kamp.

Exemplen från spänningstider i människans historia kan räknas upp i evighet. Poängen är att ingen som har befunnit sig mitt i stormens öga har haft möjligheten att kunna se klart vad som händer. Vi kan analysera eventuella konsekvenser av beslut som fattas, men de är bara gissningar. Vi kan aldrig veta säkert vart ett beslut leder oss. Just därför blir det så viktigt att reflektera, och trots osäkerheten våga ställa oss stadigt med fötterna i marken och säga: "Det här anser jag vara rätt". Om ingen vågar ta ställning går det med säkerhet åt helvete, medan det andra sättet åtminstone ger en 50/50 chans till framgång.

Så. Hur väljer jag idag? Med ökande främlingsfientlighet över hela Europa? Vilket är vårt ödesval, det våra barnbarnsbarn kommer att sucka "Men förstod de inte hur det skulle gå" om när vår tid kommer på tal?

Det är som en mardröm att då inse att det finns människor som precis som jag tänker på ödesval och att det är tider att ta ställning - men som vill föra mänskligheten åt precis motsatt håll än det jag tror på. Personer som vill göra skillnad på och sortera ut människor. Som anser att vi befinner oss i en kris som bäst löses genom att sluta se på andra människor som bröder och systrar. Jag står där med ett enfaldigt "älska din nästa" skälvande på läpparna, och förstår inte hur det någonsin skulle kunna vara en lösning att sluta vara en medmänniska.

söndag, juni 05, 2016

Söndagskvällsblues (yada yada yada)

Kvällen är så vacker därute. Fåglar sjunger och barnröster ropar snällt till varandra. Det gör nästan ont, så försommarskönt är det. Det är så skönt ute att det känns som om allting hånar mig där jag befinner mig. "Haha", ropar allt och alla i variationer mellan medlidande och spefullhet. "Livet glider dig ur fingrarna och ingenting kommer att ordna sig. Det är för sent för dig."

Sådana här kvällar är det betydelselöst att resterna av mitt förnuft strängt tillhåller mig att det där är struntsnack och inget att lyssna på. Som alla vet hörs inte förnuftets lågmälda stämma genom larmet av de svåra och stora känslorna. Det bråkar på, väsnas och värker. Jag börjar vara innerligt trött både på larmet och på att ha ont inuti. Är less på att bli uppfattad som att jag bara är ett stort mörker eftersom jag är oförmögen att låtsas som att allt är fina fisken. Och det är klart, om svaret på frågan om hur läget är blir "eländigt", kan det vara svårt för mottagaren att hantera. Det här inlägget är heller inte så muntert, direkt, men... jag orkar inte låtsas. Dessutom är jag rent allmänt besviken på att det är så stigmatiserande att ens låtsas om själsligt elände, än mindre prata om det. En terapeut är förstås något att önska, och rätt svårt att få. Vänner som inte springer åt andra hållet av rädsla för att bli smittade av ens mörker är ännu värdefullare, och möjligen ännu svårare att få - behålla.

Sommaren är svår. Mest tänker jag på tiden framför mig som en tom öken. Allt är stängt. Människor är bortresta, eller om de inte är det så träffar man dem inte ändå för de är upptagna med sitt sommarfirande, och andra vänner som är betydelsefulla för dem. Min vanliga krycka och metod att överleva, sången, går inte heller att ta till eftersom vår körsångstermin slutade förra veckan. Ingen regelbunden sång är lika med noll terapi för själen.

Det låter torftigt. Har jag verkligen inte mer i mitt liv? Jodå. Men att leva på ett gungfly i så många år tär så pass mycket på livsnerven (eller vad jag ska kalla det), att när en fast punkt, som en rutin,  försvinner, så gungar det till oproportionerligt mycket.

Det som gör den här sommaren extra svår är förstås att i slutet av den väntar arbetslösheten. Jag har ingen som helst tillit till att något kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Jag fortsätter att leta platsannonser, fila på ansökningar och skicka in dem, men det sker i en ökande känsla av att det är totalt meningslöst. Och börjar jag bli rädd. Rädd för att jag är så stukad av livet att jag inte kan komma igen. Släpa mig fram kommer jag säkert alltid att kunna göra, men kära Gudihimlen: jag vill så gärna få leva lite också.

onsdag, maj 25, 2016

Det heliga är en man eller Har den helige ande verkligen snopp?

Var och när slogs det fast att Gud är en man? Råkade tyvärr läsa ett blogginlägg (Kristen opinion) och bortsett från att jag nu är illamående av unkenheten i det tänker jag mycket seriöst på vad det är som säger att Gud måste könsbestämmas. Jesus var man, men Gud? Anden? Är inte de snarare typexempel på det som inte låter sig stängas in i en könsbestämmelse? För mig är det helt rimligt att släppa in även det andra könet i bilden för att ge en djupare innebörd åt det svårgripbara. Men... enligt blogginlägget är det att överge den kristna tron.

Jag försöker andas lugnt och låta bli att misstänka att det bland annat tankegods där finns en vag föreställning om att mannen är normen, så pass att det bara är han som kan användas som exempel på det abstrakta. Plötsligen lite könlös sådär, upphöjd över det kroppsliga så att det fungerar att tänka sig idealet, förebilden, Gud, som en kysk och andlig abstraktion. Men kvinnor. Det är något helt annat. Det vet vi ju hur det är med kvinnor och deras kroppar. Menstruation och graviditeter och amning och urinvägsinfektioner och höfter och mage och bröst och det går aldrig, aldrig, att tänka bort en kvinnokropp. Hör du ordet moder eller kvinna så får du kroppen på köpet. Så jordbundet. Så... köttsligt. Inte skulle väl en kvinna fungera som upphöjt andligt väsen när den där kroppen kommer och gör sig påmind hela tiden. Gud med en kropp? Nej, usch. En man däremot, det är något som kan vara både kroppslig människa - och Gud.

Det finns många trådar här jag vill nysta vidare i. Kanske gör jag det en dag. För tillfället nöjer jag mig med att säga att det förvånar mig att det är okej att kalla Gud för fader - men att säga moder, det är att överge den sanna läran. Det förvånar mig att treenigheten bara skulle fungera under förutsättning att alla tre är män: fader, son, och helig ande. För mig blir det mer begripligt om man tänker så här: fader/moder= förälder. Son är son (men samtidigt ett barn till en förälder, eller hur?). Helig ande= ett okroppsligt väsen som omöjligt kan könsbestämmas. För mig är det tydligt att traditionen att benämna Gud och helig ande i maskulinum är ett ordval i brist på bättre eftersom det är omöjligt att begränsa det osynliga till ett kön. Att bibeltexter använder maskulinum beror dels på att redan språket hade snävat in benämningarna, och på att de skrevs i tider när det var otänkbart att lyfta en kvinna till positionen att vara övergripande norm (ungefär som det är idag, med andra ord). Kanske som en markering mot angränsade religioner med modergudinnor, vad vet jag. Det är ju ingen hemlighet att framför allt gamla testamentet är patriarkalt till sin karaktär. Nya testamentet går att läsa med andra ögon tack vare Jesus, vars ord och gärningar säger något annat än att patriarkatet är det enda rätta.

Det här med att könsbestämma Gud är ytterligare ett sätt som vi människor har att göra honom (sic) så liten, så liten. Och till den som säger att alla kan känna igen bilden av den gode fadern, så vad är problemet, svarar jag: problemet är att det är bara är en fader. Om det var bilden av den gode föräldern vore det något annat. Men enbart fadern... män har kunnat identifiera sig med fadern och i förlängningen Gud. "Gud är man, det är jag också", och i en vidareutveckling av det här har det använts för att legitimera makt. "Gud är man, jag är man, och jag har rätt att inneha makten och styra." Det har aldrig kvinnor kunnat göra. Den som inte ser den här strukturen och traditionen måste vara djupt oärlig intellektuellt. Det är en tradition som inte är Guds skapelse (eller Guds fel heller, för den delen). Den är skapad av människor. Av män. Upprätthållen av både män och kvinnor eftersom tradition sitter så förbenat djupt rotad.

Rent teologiskt ställer jag mig också frågande vid denna fixering vid det manliga. Jag trodde att det här med att Gud av kärlek blev människa och gick in i det ställföreträdande lidandet för att en gång för alla upprätta hela skapelsen, jag trodde liksom att det var det som var den stora grejen. Inte att Gud måste vara man.

Allra sist tycker jag det ligger något direkt löjeväckande över det hela om man hårdrar det. Varför är det så viktigt att Gud ska ha snopp? Och ännu löjligare; varför måste den helige ande ha snopp?

Eller: varför är det heligare att vara man - än kvinna? Varför skulle en man bära Gud med större legitimitet än en kvinna?

Det heliga är bortom våra försöka att snäva in och kategorisera.