måndag, februari 29, 2016

Envinklat

Det blev fel direkt. T satte kurs mot den pappersklädda britsen och satte sig där, för det gör man när man är hos doktorn. "Nejnej", sade sköterskan, "du ska sitta i den där stolen", och så pekade hon mot en svart armstol med fotstöd. Som om T ville lämna den plats han hade valt åt sig i rummet. Absolut icke. Han suckade och vred sig undan mig när jag försökte lirka upp honom på fötter. Till slut gled han ner på golvet och lade sig raklång där och blundade. Där låg han. Min sjuttonåring. Jag visste att om han inte samarbetade skulle jag aldrig kunna få upp honom från golvet. En fras från en Calvin & Hobbes-stripp flög genom mitt huvud: Being a parent is wanting to hug and strangle your kid at the same time. Jag samlade mig och släppte på en ström av vänligt småprat, försökte skoja lite med T, lirkade, använde bestämda rösten och sade till honom att skärpa sig. Han öppnade faktiskt ögonen då och tittade utmanande på mig. Jag fortsatte att prata och så plötsligt lyfte han armarna mot mig så att jag kunde få tag om honom och dra honom upp på fötter och vidare till stolen. Jag har ingen aning om vad som fick honom att gå med på det. Det var knappast sköterskan i alla fall. Det märktes hur handfallen och irriterad hon blev även om hon ska ha en eloge för försöken att dölja det.

Själva början av syntestet gick bra, men så kom momentet då ett öga skulle vara förtäckt. Sköterskan provade med plåsterlapp, med sådana där specialbågar där man kan sätta i och byta ut linser med olika styrka, och till sist med ett par vanliga solglasögon med ett svart glas. T klarade det inte. Han kunde bara inte sätta sig över hur besvärligt han tyckte att det var att inte kunna se med båda ögonen. Och jag som faktiskt inte vet hur hans sinnen uppfattar omvärlden kan inte säga någonting. Vem är jag att stå och jama om att "Det är inget som är fel, det är bara ena ögat som får vila, nu är det bara ett öga som ska jobba" - när han kanske känner det som att hela världen gungar? T gjorde som han brukar när han bara inte vill något: han blundade. Sköterskan och jag lirkade och tjatade och jag drog faktiskt upp hans ögonlock några gånger. När det till slut var tydligt att det inte gick längre avslutade sköterskan missnöjt undersökningen. Jag och T tittade på varandra. Båda visste vi att det här var misslyckat. Jag var rätt ledsen eftersom det blir svårt att avgöra om T behöver hjälp (som glasögon)  när han inte låter oss ta reda på det. Också ledsen över att han ska vara så svår att få att samarbeta. Men mest ledsen över att han fått uppleva en jobbig stund utan att vi ens var nöjda med honom efteråt. Såklart kramade jag om honom och sade att det var bra jobbat, men han visste.

Och så kom de jäkla ögondropparna. Jag är rätt sur över att det i kallelsen inte stod ett ord om vad undersökningen skulle innebära, för även om vi har varit med om den flera gånger under T:s liv så är det inte alltid samma moment med. Jag önskar att jag hade kunnat förbereda honom bättre. Nu blev det som en kalldusch och hålla i honom hårt för att få i dropparna. Vet ni hur det känns att hålla en sjuttonåring som bara inte vill?

Vi gick till kafeterian och åt blåbärspaj medan ögondropparna verkade. Det var lugnt och skönt och T hann bli lite mer harmonisk även om jag såg att han hade problem med ögonen. Välsignade blåbärspaj. Eller så är det välsignade specialistläkare med sin attityd av kombinerad affärsmässighet och förståelse - något var det, som gjorde att det som var kvar av undersökningen gick bättre. T satte sig utan att mucka framför synapparat som jag inte vet vad den heter, lutade hakan mot hakstödet och tittade rätt in i en kameralins. Efter det vidtog en rätt lång stund när läkaren lyste i T:s ögon, han blundade, vi tjatade på honom om att öppna ögonen och titta rakt fram (på den blinkande discokulan, på den lilla blinkande handmikrofonen, på den lilla blinkande bollen i plast) tills han slog ut med händerna och suckade djupt. Den krypande frustration jag kände när läkaren lite ursäktande sade till mig "Ja, jag skulle bara behöva titta en gång till för att avgöra hur stort brytningsfelet är"går inte att beskriva. Jag ville bita någon, hårt. Oklart vem. Jag såg på min sons hopknipna ansikte och tänkte igen på hur hopplöst det känns varje gång det blir så här. När det är så viktigt att få reda på något, och han går helt i baklås.

Nu är det i alla fall över. Han har brytningsfel och behöver glasögon. Jag kan inte påstå att jag ser fram vare sig mot besök hos optiker eller vid att han ska vänja sig vid att använda glasögonen. Läkaren sade glatt att han kommer att vilja använda glasögonen när han märker att han ser bättre. Jag mumlade lite till svar. Jag hoppas att det är så det kommer att bli. Men jag är skeptisk. T reagerar inte på samma sätt som vi. Jag vet faktiskt inte om han kommer att notera någon skillnad, eller om han gör det, tycka att det är värt det att sätta på sig något som kanske stör och enerverar honom.

Det här är min upplevelse. Jag sörjer mycket att T envetet vägrar att meddela sig med mig så att jag kan få veta hur han upplevde det. Till stor del kan jag föreställa mig det eftersom jag har både inlevelseförmåga och fantasi, men det jag inte förstår är vad det är som gör att hans spärr slår till och hindrar att han samarbetar. Vad det var som skrämde eller retade honom. Vad som gjorde honom misstänksam. Om det var genuin rädsla eller prestige. Varje gång det inträffar är det så plågsamt att tänka på att allt hade gått smärtfritt och snabbt och utan tjat och irritation om han bara... Men det är just det. Det där bara. Som jag aldrig kommer att förstå. Mitt mystiska, tysta barn; varför vill du inte prata med mig?

lördag, februari 27, 2016

Till mina barn om Olof Palme

I morgon är det trettio år sedan Sveriges statsminister Olof Palme sköts. Jag glömmer aldrig hur min pappa slet upp dörren till mitt rum morgonen den första mars och utbrast "De har skjutit Palme!". Eftersom jag växte upp i ett hem där vi demonstrerade på första maj och det inte rådde särskilt stor tvekan om var de politiska sympatierna låg - åsikter jag delade, jag var ändå 17 år gammal och hade hunnit tänka en hel del på samhället och hur jag ville att det skulle se ut - reagerade jag med sorg.

Det är nog omöjligt för den som inte upplevt det att förstå hur stor roll Palme spelade oavsett om man gillade honom eller hatade honom. Han fanns liksom överallt. Ibland tänker jag att jag överdriver och att mitt perspektiv kommer ur att jag var uppväxt med att han var statsminister (jag är född 1968, han blev partiordförande och statsminister 1969). För dem som upplevt Tage Erlanders långa statsministertid kanske det är han som var den stora närvaron och influensen. Men så tänker jag lite till och inser att Palme var särskild. Karismatisk. Skarp. Drog sig inte för att bete sig riktigt illa i debatter mot politiska motståndare; elegant formulerat och därför ännu mer sårande. Samtidigt minns jag en del från min barndom, lösryckta fraser ur tal som jag på något sätt uppsnappat via TV eller vuxnas återberättande, som jag gillade. Och när jag som vuxen läser texter av Palme och ser inspelningar där han talar är det så mycket i den politiska idé han framför som jag banalt uttryckt tycker om. Det är väl det som gjorde att bilden av honom blev så tydligt tvådelad, det blev ett antingen - eller. Komplex människa, som de flesta, men det är förmodligen lättare att vara politiker om bilden av ens person framstår som mer entydig.

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Palme nu. Hela tiden har jag en isklump i magen. Ja, det gör ont i magen att återuppleva det. När jag hör bandupptagningen från larmtjänsten, från ambulansen till sjukhuset, då får jag nästan svårt att andas. Så starkt påverkar det mig än idag, trettio år senare.

Inte för att jag jag nödvändigtvis tror att han var det enda rätta valet som statsminister just där och då, inte för att jag jag någonsin har känt någon okritisk Palmedyrkan. Det är nog kombinationen av att han var en sådan där nästan självlysande människa, och att han mördades. Och att det är så många frågor kvar. Det har ända sedan det hände talats om ett djupt sår för nationen. Ja, det är klart att det är det. Än har det inte läkt.

P.S. Och jag tycker att det såret rivs upp mer och mer med Sverigedemokrater i riksdagen och all annan skit som väller över oss i samband med reaktioner (på exempelvis flyktingkatastrofen) ur människans allra lägsta natur.

onsdag, februari 10, 2016

Vad är ett liv värt

Det senaste året har mitt huvud surrat av tankar på mänskligheten och vart vi är på väg. Jag har ofta tänkt att vår syn på vilka liv som är värdefulla och vilka som går att negligera sticker i ögonen. Vi lever i ett tidevarv som har åtminstone som läpparnas bekännelse att liv ska vara okränkbart. Ändå beter vi oss på samma sätt som i tider när ett enskilt människoliv av olika anledningar faktiskt inte ansågs som något särskilt märkvärdigt, framför allt för de som inte tillhört någon form av maktgruppering. Ett liv väger lätt och är av noll värde på samma gång som individualismens stora era pågår för fullt - nej, jag förstår ingenting.

Jag såg ett TV-program härom veckan. Den siste sabotören handlar om Joachim
Rønneberg som ledde den motståndsgrupp som 1943 sprängde tungvattentillverkningen i Rjukan. Jag drabbades av svår hjältedyrkan när jag såg programmet, för sällan ser man människor med sådan inre resning som Rønneberg ger intryck av. Ni kan läsa och se själva, men det som har etsat sig fast hos mig är hur pass han uppehåller sig kring en speciell händelse. Sabotagegruppen råkar på en man som säger sig vara ute på jakt på fjället. Naturligtvis kommer funderingarna på om det är en oskyldig jägare eller om det är en kollaboratör, och i vilket fall som helst får inte operationen avslöjas. Frågan är: ska man skjuta honom? Det här resonerar Rønneberg om på ett sätt som jag önskar vore självklart i alla lägen, men samtidigt var det förstås inte helt enkelt. Joachim Rønneberg var bara 23 år vid den här tiden. Han var gruppens ledare. Det var krig och de var ute på en expedition där de visste att de alla riskerade livet. Inom motståndsrörelserna förekom det att man valde att döda människor för att inte riskera att avslöja ännu fler personer, eller planlagda aktioner. Men när Rønneberg berättar om den här situationen och valet han stod inför, säger han att han inte kunde tänka sig att utsätta sin grupp för detta att ta livet av en människa som dessutom sannolikt var oskyldig. Att det vore något som de skulle bära med sig hela livet. Underförstått: att döda någon är ingen bagatell, inte ens i krig. Dödandet gör något med en människa, och det ville han inte.

Det tog mig så starkt.  

Ett enskilt människoliv har ett värde i sig. Kan vi komma ihåg det - eller ännu viktigare; kan vi leva efter det?

Du ska älska din nästa som dig själv.

fredag, februari 05, 2016

Människor. Bra grejer.

Nu är jag sådär rörd igen, som jag kan bli av att träffa människor. Jag har haft besök av Stig från Alunda, som ville lämna över lite papper, ta reda på vilket konto föreningens medel skulle sättas in (föreningen hade beslutat att låta pengarna gå till distriktet) och be mig snabbgranska räkenskaperna för året. Föreningen har beslutat om att läggas ned, så det var i den stämningen han kom. Lite nostalgisk och med många minnen att dela med sig av när jag visade att jag ville höra.

Det är mycket som hänger ihop. Godtemplarlokalen och bygdens historia. Insatser från enskilda personer, gåvor till föreningen, arbetsinsatser och roligheter. När man har varit med så länge som Stig är det mycket som har hänt (han är idag 89 år). Exempelvis har han har flera gånger i yngre dagar blivit svensk mästare i orientering i dåvarande IOGT:s orienteringsmästerskap. Jag som tycker att orientering är hopplöst svårt är mycket imponerad. När han sedan nämnde att han spelar schack också insåg jag att här hade jag en problemlösare. Stämmer, när jag tänker tillbaka på kontakter genom åren. Inget gnäll om hur jobbigt det är för allt mer ålderstigna medlemmar att sköta ett rätt svårskött hus, utan mer fokus på att nu går det inte längre, så vad gör vi?

Och viljan att göra rätt för sig. I de räkenskaper för 2015 som vi tillsammans granskade fanns två poster som var markerade med frågetecken, eftersom de utgifterna kommit efter föreningens årsmöte då man beslutade om nedläggning och de facto inte längre hade någon styrelse att fatta beslut i. Det var blygsamma poster som omfattade en blomma till födelsedagsuppvaktning, och ett bidrag till Röda Korset till minne av en avliden medlem. Stig frågade mig om jag kunde godkänna de utgifterna. Givetvis, svarade jag, de är mer än rimliga. Ja, sade han och skrattade lite, annars är det så att jag tog ut de pengarna så jag skulle kunna ge dem till dig om du inte hade gått med på utläggen.

Vi pratade över en timme. Jag är tacksam över att min dag bjöd på det.