måndag, februari 29, 2016

Envinklat

Det blev fel direkt. T satte kurs mot den pappersklädda britsen och satte sig där, för det gör man när man är hos doktorn. "Nejnej", sade sköterskan, "du ska sitta i den där stolen", och så pekade hon mot en svart armstol med fotstöd. Som om T ville lämna den plats han hade valt åt sig i rummet. Absolut icke. Han suckade och vred sig undan mig när jag försökte lirka upp honom på fötter. Till slut gled han ner på golvet och lade sig raklång där och blundade. Där låg han. Min sjuttonåring. Jag visste att om han inte samarbetade skulle jag aldrig kunna få upp honom från golvet. En fras från en Calvin & Hobbes-stripp flög genom mitt huvud: Being a parent is wanting to hug and strangle your kid at the same time. Jag samlade mig och släppte på en ström av vänligt småprat, försökte skoja lite med T, lirkade, använde bestämda rösten och sade till honom att skärpa sig. Han öppnade faktiskt ögonen då och tittade utmanande på mig. Jag fortsatte att prata och så plötsligt lyfte han armarna mot mig så att jag kunde få tag om honom och dra honom upp på fötter och vidare till stolen. Jag har ingen aning om vad som fick honom att gå med på det. Det var knappast sköterskan i alla fall. Det märktes hur handfallen och irriterad hon blev även om hon ska ha en eloge för försöken att dölja det.

Själva början av syntestet gick bra, men så kom momentet då ett öga skulle vara förtäckt. Sköterskan provade med plåsterlapp, med sådana där specialbågar där man kan sätta i och byta ut linser med olika styrka, och till sist med ett par vanliga solglasögon med ett svart glas. T klarade det inte. Han kunde bara inte sätta sig över hur besvärligt han tyckte att det var att inte kunna se med båda ögonen. Och jag som faktiskt inte vet hur hans sinnen uppfattar omvärlden kan inte säga någonting. Vem är jag att stå och jama om att "Det är inget som är fel, det är bara ena ögat som får vila, nu är det bara ett öga som ska jobba" - när han kanske känner det som att hela världen gungar? T gjorde som han brukar när han bara inte vill något: han blundade. Sköterskan och jag lirkade och tjatade och jag drog faktiskt upp hans ögonlock några gånger. När det till slut var tydligt att det inte gick längre avslutade sköterskan missnöjt undersökningen. Jag och T tittade på varandra. Båda visste vi att det här var misslyckat. Jag var rätt ledsen eftersom det blir svårt att avgöra om T behöver hjälp (som glasögon)  när han inte låter oss ta reda på det. Också ledsen över att han ska vara så svår att få att samarbeta. Men mest ledsen över att han fått uppleva en jobbig stund utan att vi ens var nöjda med honom efteråt. Såklart kramade jag om honom och sade att det var bra jobbat, men han visste.

Och så kom de jäkla ögondropparna. Jag är rätt sur över att det i kallelsen inte stod ett ord om vad undersökningen skulle innebära, för även om vi har varit med om den flera gånger under T:s liv så är det inte alltid samma moment med. Jag önskar att jag hade kunnat förbereda honom bättre. Nu blev det som en kalldusch och hålla i honom hårt för att få i dropparna. Vet ni hur det känns att hålla en sjuttonåring som bara inte vill?

Vi gick till kafeterian och åt blåbärspaj medan ögondropparna verkade. Det var lugnt och skönt och T hann bli lite mer harmonisk även om jag såg att han hade problem med ögonen. Välsignade blåbärspaj. Eller så är det välsignade specialistläkare med sin attityd av kombinerad affärsmässighet och förståelse - något var det, som gjorde att det som var kvar av undersökningen gick bättre. T satte sig utan att mucka framför synapparat som jag inte vet vad den heter, lutade hakan mot hakstödet och tittade rätt in i en kameralins. Efter det vidtog en rätt lång stund när läkaren lyste i T:s ögon, han blundade, vi tjatade på honom om att öppna ögonen och titta rakt fram (på den blinkande discokulan, på den lilla blinkande handmikrofonen, på den lilla blinkande bollen i plast) tills han slog ut med händerna och suckade djupt. Den krypande frustration jag kände när läkaren lite ursäktande sade till mig "Ja, jag skulle bara behöva titta en gång till för att avgöra hur stort brytningsfelet är"går inte att beskriva. Jag ville bita någon, hårt. Oklart vem. Jag såg på min sons hopknipna ansikte och tänkte igen på hur hopplöst det känns varje gång det blir så här. När det är så viktigt att få reda på något, och han går helt i baklås.

Nu är det i alla fall över. Han har brytningsfel och behöver glasögon. Jag kan inte påstå att jag ser fram vare sig mot besök hos optiker eller vid att han ska vänja sig vid att använda glasögonen. Läkaren sade glatt att han kommer att vilja använda glasögonen när han märker att han ser bättre. Jag mumlade lite till svar. Jag hoppas att det är så det kommer att bli. Men jag är skeptisk. T reagerar inte på samma sätt som vi. Jag vet faktiskt inte om han kommer att notera någon skillnad, eller om han gör det, tycka att det är värt det att sätta på sig något som kanske stör och enerverar honom.

Det här är min upplevelse. Jag sörjer mycket att T envetet vägrar att meddela sig med mig så att jag kan få veta hur han upplevde det. Till stor del kan jag föreställa mig det eftersom jag har både inlevelseförmåga och fantasi, men det jag inte förstår är vad det är som gör att hans spärr slår till och hindrar att han samarbetar. Vad det var som skrämde eller retade honom. Vad som gjorde honom misstänksam. Om det var genuin rädsla eller prestige. Varje gång det inträffar är det så plågsamt att tänka på att allt hade gått smärtfritt och snabbt och utan tjat och irritation om han bara... Men det är just det. Det där bara. Som jag aldrig kommer att förstå. Mitt mystiska, tysta barn; varför vill du inte prata med mig?

Inga kommentarer: