lördag, februari 27, 2016

Till mina barn om Olof Palme

I morgon är det trettio år sedan Sveriges statsminister Olof Palme sköts. Jag glömmer aldrig hur min pappa slet upp dörren till mitt rum morgonen den första mars och utbrast "De har skjutit Palme!". Eftersom jag växte upp i ett hem där vi demonstrerade på första maj och det inte rådde särskilt stor tvekan om var de politiska sympatierna låg - åsikter jag delade, jag var ändå 17 år gammal och hade hunnit tänka en hel del på samhället och hur jag ville att det skulle se ut - reagerade jag med sorg.

Det är nog omöjligt för den som inte upplevt det att förstå hur stor roll Palme spelade oavsett om man gillade honom eller hatade honom. Han fanns liksom överallt. Ibland tänker jag att jag överdriver och att mitt perspektiv kommer ur att jag var uppväxt med att han var statsminister (jag är född 1968, han blev partiordförande och statsminister 1969). För dem som upplevt Tage Erlanders långa statsministertid kanske det är han som var den stora närvaron och influensen. Men så tänker jag lite till och inser att Palme var särskild. Karismatisk. Skarp. Drog sig inte för att bete sig riktigt illa i debatter mot politiska motståndare; elegant formulerat och därför ännu mer sårande. Samtidigt minns jag en del från min barndom, lösryckta fraser ur tal som jag på något sätt uppsnappat via TV eller vuxnas återberättande, som jag gillade. Och när jag som vuxen läser texter av Palme och ser inspelningar där han talar är det så mycket i den politiska idé han framför som jag banalt uttryckt tycker om. Det är väl det som gjorde att bilden av honom blev så tydligt tvådelad, det blev ett antingen - eller. Komplex människa, som de flesta, men det är förmodligen lättare att vara politiker om bilden av ens person framstår som mer entydig.

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Palme nu. Hela tiden har jag en isklump i magen. Ja, det gör ont i magen att återuppleva det. När jag hör bandupptagningen från larmtjänsten, från ambulansen till sjukhuset, då får jag nästan svårt att andas. Så starkt påverkar det mig än idag, trettio år senare.

Inte för att jag jag nödvändigtvis tror att han var det enda rätta valet som statsminister just där och då, inte för att jag jag någonsin har känt någon okritisk Palmedyrkan. Det är nog kombinationen av att han var en sådan där nästan självlysande människa, och att han mördades. Och att det är så många frågor kvar. Det har ända sedan det hände talats om ett djupt sår för nationen. Ja, det är klart att det är det. Än har det inte läkt.

P.S. Och jag tycker att det såret rivs upp mer och mer med Sverigedemokrater i riksdagen och all annan skit som väller över oss i samband med reaktioner (på exempelvis flyktingkatastrofen) ur människans allra lägsta natur.

Inga kommentarer: