tisdag, mars 22, 2016

Parentation


Jag blev tillfrågad om att hålla parentation vid IOGT-NTO:s distriktsårsmöte i april. Innan jag upptäckte att det krockar med repetitionsdag inför körens framförande av Händels "Alexander´s feast" hann jag tänka ut ett uppslag. Nu, en dag senare, med ytterligare bomber som smällt i världen, känner jag mig dystrare och mindre benägen att tro på människorna än vad jag gjorde när jag funderade på min parentationsidé. Det känns nästan som hyckleri att skriva ner den. Men jag hoppas att det kan komma andra dagar som är ljusare. Kanske går det att tvinga sig fram till hopp?

Parentationsuppslag

*tänder ett stearinljus*
*läser en dikt*:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Vad gör den här kärleksdikten av Eeva Kilpi i en parentation, undrar ni nog. Svaret är att den så väl beskriver hur det är att drabbas av en annan människa. Och det är inte enbart genom den romantiska kärleken vi drabbas av andra. Vi kan känna så för våra vänner. Släktingar. Det kan vara lärare, arbetskamrater eller någon mer ytlig bekantskap som haft förmågan att beröra oss på ett sådant sätt att tillvaron har påverkats.

I föreningslivet har vi glädjen att få möta många människor, av skiftande slag och med olika erfarenheter och begåvningar. För de flesta av oss har det inneburit att vi bär med oss människor som vi aldrig glömmer. Jag kan själv räkna upp personer som kommer att finnas kvar hos mig. Några lever, några är döda; det är Aina, det är Mai, det är Curt, det är Britta, Erik, Kerstin, Hans, Maj-Lis och många, många fler.

Det är en del av folkrörelsens styrka. Själva folket. Människorna. De vi möter och arbetar tillsammans med. En del är oss likgiltiga, en del tycker vi inte om, andra blir goda vänner - och så finns de där som berör oss på djupet. När jag funderar på vad jag kommer att lämna efter mig en dag inser jag att något av det finaste man kan hoppas på är att ha varit en människa som berör. Att det finns någon som har blivit lite glad eller stärkt av den insats jag gjorde, för är det inte på det sättet vi verkligen gör skillnad?

Jag tycker att det är människor emellan vi kan göra de stora tingen. Det är något vi alla har förmågan till oavsett olikheter i grundförutsättningarna. Var och en av oss kan göra skillnad och beröra andra. Så när vi känner oss väldigt små och obetydliga och tycker att alla andra gör så storartade saker när de håller brandtal eller skriver debattartiklar eller sköter föreningslokalen och är barnledare, medan vi själva inte gör så mycket för verksamheten - då får vi påminna oss om att det går att verka också genom att bara vara människa.

Nu ska vi vara tysta en stund och minnas de av våra vänner som lämnat oss under året. Några minns vi kanske för att de var eldsjälar som uträttade mycket under sina liv, men flera minns vi utan att de till synes gjorde så märkvärdiga saker. De fanns där, de påverkade oss, och på något vis rubbade de vår existens. De betydde något för oss och gjorde en enorm skillnad. Oavsett vilken sort de var, våra saknade, så var de människor. Det är vi med. Och vi som ännu lever får fortsätta vårt verk i deras anda.

*tre klubbslag i bordet*
*tyst minut*
*blåser ut ljuset*
*ett klubbslag i bordet*