lördag, april 30, 2016

Mitt lands ära

Sveriges fana
Text: Karl Gustav Ossiannilsson
Musik: Hugo Alfvén
Flamma stolt mot dunkla skyar,
likt en glimt av sommarens sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol.
Du som sjunger, när du bredes,
som vår gamla lyckas tolk:
solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk.
Flamma högt, vårt kärlekstecken,
värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ur de blåa vecken,
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga, Sveriges ära
fornklenod och framtidstolk.
Gud är med oss, Gud är med oss
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

Stå stark du ljusets riddarvakt
Text och musik Gunnar Wennerberg
Stå stark du ljusets riddarvakt
kring dina fosterländska fanor
och drag åstad med sångens glada makt,
med mod på dina skiljda banor.
Än ligger stilla frid som ljufligt
månsken öfver berg och dalar
och i åskdiger tid blott hopp
och kärlek Nordens ande talar. 
Men kommer någon våra fjäll för nära
och mulnar det i Svithiod,
då bröder vid vårt namn, vår gamla ära
vi hugga oss en väg i blod.
Och stupa vi på ärans bana,
om Hildur våra lif begär,
vi svepa kring oss Sveriges fana
i döden den brudtäcket är! 

Valborgsmässoafton. För egen del skippade jag de flesta uppsaliensiska traditionerna för många år sedan. Men familjetradition har det blivit att lyssna på manskören ur Uppsala domkyrkas gosskör. Engelska parken halv två, ett alldeles utmärkt klockslag för slagfältet är ännu inte fullproppat med utslagna och även om en lätt dunst ligger över nationer och uteställen så är de flesta fortfarande klara i knoppen. Det är nu barnfamiljerna ännu går runt och lyssnar på unts-unts-musiken från tidigare nämnda nationer och krogar. Det är med andra ord fortfarande en riktigt trevlig folkfest, åtminstone i de trakter jag brukar hålla till.

Modset och jag köpte varsin glass innan vi vandrade upp för carolinabacken och in i Engelska parken. Vi kom samtidigt som sångarna. Modset hejade nöjd på bröderna. De sjöng så fint. Sånger ur den klassiska manskörsrepertoaren, förstås, det är ju liksom det dom är grejen. Ja, de busar till det lite med någon annan sorts låt på slutet, det hör också till. (Se OD.) Förra året och i år blev det Hooked on a feeling, och den sitter alltid bra. Men för mig är det bästa när jag får stå och le för mig själv åt texterna jag kopierat in först i inlägget. Det är så vackert, så högstämt, tonerna sväller i bröstet - och jag ställer inte upp på många ord i texterna.

Idag funderade jag. På att det som gör att den sortens nationalism för mig känns unken. Vad är det som gör att jag inte helt enkelt uppfattar det som "jag är glad i mitt land för det är vackert och vi har demokrati och fred och de flesta är hyggliga"? Ärligt talat behövde jag inte fundera länge. Anledningen till unkenheten är att det blir så tydligt att syftningen är att det finns ett "vi" och ett "de". Vi svenskar. Våra fjäll. Vårt ärofyllda (?) förfĺutna.Våra inneboende svenska, goda egenskaper.

Man kan orda länge om vad nationalism är, och att det är självklart att vi vill klumpa ihop oss med andra som liknar oss, psykologiskt och sociologiskt och vetefankenologiskt. Att vi per definition alltid längtar de stenar där barn vi lekt. Jag ska inte prata mer om det nu, mer än för att säga att för mig känns det större, mer ärorikt och riktigt, att kunna vara stolt över mitt land för att det är öppet. För att vi har en vilja att se allas lika värde och att vara en humanitär stormakt istället för att satsa på geografisk expansion. Mitt land, som än så länge tar emot människor. Mitt land, där storheten ligger i att vi försöker leva i tillit och generositet.

Ja, visst är det en dröm. Det har aldrig varit så, på riktigt. Om inte annat så för att samhället alltid har stigmatiserat eller rentav demoniserat folkgrupper. De fattiga, exempelvis, sågs som en särskild sorts människor med vissa inneboende egenskaper som dömde dem till att vara fattiga. (I motsatt riktning vet vi att blodsmystiken kring kungahus och adlighet lever än idag.) Men bara under min livstid har jag sett fördomar ändras och till och med nästan försvinna. Vi kan. Inte för att vi låtsas vara vikingaättlingar allihop, utan genom att inte vara så skitnödigt livrädda för att släppa in andra perspektiv än vårt eget. Därför är jag stolt över mitt land varje gång vi som lever här ser andra som medmänniskor.

Som när församlingsanställda i Uppsala domkyrka drar igång projekt där ensamkommande flyktingbarn får träffa jämnåriga och umgås och sjunga, fnissa åt språkförbistring, spontandansa och bara vara ungdomar igen en stund. Jag nästan gråter glädjetårar när domkyrkans goss- och flickkörers medlemmar självklart ställer upp på projektet. Och när det visade sig att det funkar... nej, ingen kommer att ha lärt sig jättemycket svenska eller blivit integrerade i det svenska samhället när sommaren kommer. Men de här ensamma ungdomarna har fått möta svenska kids som har haft viljan att se dem. Tänk, bara det att någon bryr sig om att lägga ens namn på minnet!

Mina egna söner har fått viktiga insikter om att det är läskigt att möta sina egna förutfattade meningar eller fördomar om hur något ska bli. Ändå hade de, och så många andra i körerna, modet att våga. För någon annans skull. Det ska vi vara stolta över och vi ska fostra våra barn till öppenhet och mod. Alla ni som gör sådant här; alla ni som vill och försöker, det är ni som bär vårt lands goda rykte.

Det är där och i liknande sammanhang överallt i vårt rike som Sverige blir stort och ärofyllt. Mitt land, som jag älskar. 

fredag, april 29, 2016

Kvällsrutiner & ryggvärk

Mina söner är hos mig igen. Modset och jag har just klarat av den större kvällsrutinen, den som innefattar hårtvätt, rakning och ofta även klippning av naglarna. Som med de flesta rutiner man skaffar sig så har de bara växt fram, de sätt som vi löser det hemma hos mig, han och jag. Sedan några år tillbaka duschar han själv en stund först innan han tillkallar mig genom att helt enkelt öppna badrumsdörren och vänta ut mig. Ibland sticker han ut huvudet också, men det är mycket längesedan han använde sin röst och sade "kom" som han gjorde när han var yngre.

När jag trätt i tjänst sätter han sig i badkaret och så tvättar jag hans hår. Sedan står jag med krökt rygg, i princip dubbelvikt, över pojken och får yrsel av blodet som rusar till huvudet i och med att jag står med det uppochner för att kunna se och komma åt skäggväxten under hans haka. Nå. Det går, det med.

Varje gång jag rätat på ryggen när vi är klara känner jag utöver ryggvärken och yrseln en stor ömhet. Det är vackert att få kunna visa sin omsorg väldigt påtagligt. Den dag kommer närmare då han ska få vara stor på riktigt och inte behöva ha mamma eller pappa som pysslar runt honom. Han kommer att behöva den hjälpen hela livet, men det är alldeles rätt att det kan få ske kanske lite mer på hans egna villkor, om det så bara handlar om att han inte längre har rollen som barnet i hjälpsituationen.

Men så kommer jag alldeles säkert att fråga honom om jag får hjälpa att raka eller något sådant även när han flyttat hemifrån. Jag hoppas för min del att jag kan få göra det emellanåt. Vi kommer varandra så nära de här stunderna. Min lille son. Min stora son. Mitt mysterium till son. Älskade son.

onsdag, april 27, 2016

Kort möte

Jag damp trött ner på bänken och tänkte att jag nog är rätt vissen ändå när en kort utflykt till apoteket och livsmedelsaffären gör mig illamående och yrslig. Skönt att bussen snart skulle komma. Då kom en medmänniska och klämde sig ner bredvid mig på bänken, precis sådär så det kändes lite för nära när det är en obekant. Jag sade till mig själv att inte vara så pimpinett och lyssnade vidare på min musik. Men det stod inte på förrän medmänniskan inlett en konversation, sådär som jag hade väntat på att han skulle göra ända sedan han satte sig ner och jag redan innan jag känt öldoften hade dragit slutsatsen att han var lätt på kanelen. Jag drog ur mina hörlurar och så pratade vi.

Jag slås ofta av hur mycket man kan få veta om en annan person på så kort tid. Vi väntade på bussen i kanske tre  minuter. Jag fick veta en hel del. Att han var förtidspensionerad gymnasielärare (hjärtproblem - jaadu, tänkte jag, det blev knappast bättre av att du krökade) och att han verkligen hade gillat att vara lärare. Att han var rätt sportig och var duktig inom en gren som han berättade lite om. Det var så tydligt bara efter en halv minut att han så gärna vill framhålla det som var bra med sig själv att jag nästan blev gråtfärdig. Jag tänkte att jag inte är något direkt lyckat exemplar av människoarten, så han behövde verkligen inte sitta och liksom rättfärdiga sin existens för mig. Det gjorde mig ont att befinna mig på en sida som han tog för givet skulle vara bedömande och i värsta fall fördömande. Men visst for allt det som går genom huvudet i sådana situationer genom mig: "så himla synd och onödigt". Och förstås "den förbannade jävla alkoholnormen". Jag var för en gångs skull själv lite sparsam med att berätta om mig, men när han till sist presenterade sig sträckte jag såklart fram handen och sade mitt förnamn. Han blev jätteglad och vi höll knappt på att komma på bussen bara för det. Han blev så glad så jag fick en komplimang (han tyckte jag såg bra ut, och jag tänkte "tacka sjutton för det, du har ölglasögonen på dig!") och sedan ropade han "Hejdå Jenny, vi ses!" när han klev av vid sin hållplats.

Väl hemma tänker jag, och tänker lite till. På vad det är som gör att människor med till synes goda livsbetingelser halkar snett, och vad som gör att andra inte gör det. Eller vad som avgör hur personer med minst sagt vidrigt start i livet klarar sig medan andra inte gör det. Alla små val vi gör, eller inte gör...eller snarare, allt vi inte kan välja. Det vi inte kan styra.

Jag hittar som vanligt inget svar men är oerhört tacksam över ett av mina livsval. Det som gör att jag ovanpå allt annat som är svårt för mig i livet inte till råga på allt skulle kunna ha ett missbruk som omintetgör mina försök att klara upp livet. Med tanke på hur kärvt det är som det är, får jag nästan svårt att andas vid tanken på alla medmänniskor som dessutom tampas med missbruksproblem och/eller hemlöshet. Så mycket människokraft som går förlorad.


tisdag, april 12, 2016

Vårtecken

Jag är föga originell och skriver nu om vårtecken. Som allergisäsongens intåg. Eller som i att jag vet att det är vår för att jag alltid har grus i skorna eftersom allt grus som ligger kvar efter vinterns sandning inte har blivit uppsopat än och gärna hoppar innanför just mina kängskaft eller vid hälen. Antingen har jag extremt smala hälar och vrister eller så blir jag på fullt allvar attackerad av tänkande grus varje vår.

Andra vårtecken är att den skumögde glatt tänker "O, nu ser jag tussilago och blåsippa" och på närmare håll ser att det är färgglatt papper eller plast som ligger längs med vägrenen.

Vid min hemmabusshållplats ligger mängder av cigarettfimpar. Mycket mer än vad det gjorde där jag bodde förut. Vackert är det inte och fast jag ser dåligt tror inte ens jag att det är vitsippor. Och jodå, där finns en ordentlig papperskorg. Man måste inte kasta fimpen i gräset. Man måste kanske ta några steg för att gå till papperskorgen, förstås, och orka och sådär.

För någon dag sedan väntade jag på bussen tillsammans med ung donna som rökte. När bussen kom i synhåll fimpade hon genom att trampa på ciggen. Och lät den ligga kvar. "Ursäkta mig", sade jag, "men nu blir jag nyfiken. Varför lägger du inte fimpen i papperskorgen?" Hon såg förvånat på mig och svarade att det törs hon inte. För det är brandrisk och hon har varit med om att det börjat brinna i en papperskorg på grund av varm fimp. Eller, hon hade en kompis som hade sett det. Eller, det var kompisens syssling som hade hört talas om att det hade hänt en gång när det var väldigt torrt i markerna och plötsligt hade hela Sundsvall brunnit upp.

Ja, inte vet jag. Men vår är det i alla fall, och det är skönt.

torsdag, april 07, 2016

Barn av sin tid

Finns det något som är tidstypiskt? Ja, det gör det förstås. Men även om mode, reformer, musik och snart sagt allting i samhället liksom sveper med människor i ungefär samma våg så finns skillnader i synsätt människor emellan kvar, oavsett tidsandan. Annars skulle vi redan ha uppnått ett stadium av världsfred på ett eller annat sätt, antingen genom samförstånd, eller genom tvång. Tänker jag, tämligen hastigt och ogenomtänkt.

Jag är född 1968. Mina älskade föräldrar var unga och progressiva. De prenumererade på Vietnambulletinen som såg så färgglad ut men till min besvikelse inte alls innehöll några roliga tecknade serier. Det här kommer ni antagligen inte att tro på, men jag har tydliga minnen av vapenstilleståndet i Vietnam. Jag har ingen koll alls på datum, knappt på år eftersom jag fortfarande var så liten (1973, räkna själva) men jag minns att mamma och pappa var glada. De spelade en skiva med en befrielsesång som hade slutrefrängen "Vi ska få en evig fred". Så många år senare förvånas jag över att trots att det är så korta minnesglimtar, och jag som sagt var liten, så vet jag med bestämdhet att det mina föräldrar var glada över var vapenstilleståndet i Vietnam. Hur sjutton kan jag minnas just det? Och nej, jag förväxlar det inte med freden 1975, för då var jag ändå sju år.

Jag var i både Kambodja och Vietnam 2010. I Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon) besökte vi muséet för det Amerikanska kriget - som det givetvis heter i Vietnam - och då tänkte jag rätt mycket på de här starka minnena. Ofta förstärks barndomsminnen av foton eller familjens berättelser, men just det här har aldrig varit något som ingått i familjelegenden.

Jag undrar om jag minns det för att jag var ett barn av min tid. Jag tror det. Men mina jämnåriga som inte växte upp med samma politiska värderingar, eller i ett sammanhang där man inte var intresserad av politik eller samhällsdebatt; de är ju också barn av sin tid. Jag inser att jag inte har en susning om vad de bär med sig. Är det en känsla av ständigt motstånd? Av indignation eller sund upprorslust? Konspirationsteorier? Med andra ord: hur upplever den som inte tillhör majoriteten tidsandan?

Där flinar jag åt mig själv. Inser att eftersom jag i många år lidit under borgerliga regimers ok (viss överdrift), plågats av socialdemokraternas godkännande av utförsäljningarna, kravet på vinst i offentlig sektor och en allmän högersvängning befinner mig i samma läge som de som otrivdes med vänstervindarna när jag var barn. Pendeln svänger i sanning.

Barn av min tid. Jag fick med mig ett rättvisepatos*. Även om jag inte uträttat något större för mänskligheten än är jag mycket glad över att jag fick det. Det är en stolthet och en god födslogåva.


* Vän av ordning kan här fråga om inte en person som håller till höger i politiken kan ha ett rättvisepatos. Jodå, naturligtvis. Men för mig handlar det om att stå på de svagas sida. De som av olika anledningar har svårare att få bli hela och fulla människor därför att vi lever i en värld där många svälter ihjäl medan andra frossar. Och den skillnaden kommer sig inte av att fattiga är lata eller att den som är född med jordiska gåvor har större rätt till dem än någon annan.


onsdag, april 06, 2016

Människor eller kreatur



Varje dag sker omvälvande saker världen runt. Liv förändras av yttre skeenden, stater förändras och de enskilda individernas upplevelser är lika många som det finns människor. Det är på något sätt vardagligt. Men då och då växer det som händer till att omfatta större delar av mänskligheten än de direkt berörda. Världskrig är ett exempel. Missväxt, hungerkatastrofer och stora politiska omsvängningar är andra. Just här och nu kan det vara svårt att sålla bland allt som händer eftersom vi idag får nyheter så fort och nära inpå (ni vet: internetochsocialamedier). Vi blir på en och samma gång överösta med information och matade med utvalda bitar som styr vad vi ser och tar till oss. Vad kommer att bli ihågkommet som den stora händelsen från 2010-talet? Det vet vi inte än. Men konstigt vore det om inte kriget i Syrien och flyktingkatastrofen vore något som satte starka spår i eftervärldens historieskrivning. 

Själv känner jag en barnslig hjälplöshet inför det som händer och det som kommer fram i kölvattnet av de akuta nödlägena, nämligen hur vi människor hanterar andras nöd och hjälpbehov. Hur vi fort stänger omkring oss i en överdriven känsla av att här gäller att rädda det som räddas kan. Solidaritet är ett ord som ingen vill ta i sin mun, verkar det som. Innebörden verkar helt bortglömd. När jag var barn och lärde mig om andra världskriget och Förintelsen hade jag aldrig kunnat tro att vi, här i vårt land, skulle kunna tänka och agera på det sätt som sker både här och runtom i Europa nu. Det var och är en ärlig känsla. Inte skulle vi kunna stänga våra gränser för människor i nöd. Det går ju bara inte att göra samma sak igen. Vi är väl ändå människor, och inte kreatur!

Så hände det. Och det visar sig att det finns många i mitt land som tycker att det visst går att göra skillnad på människor. Att det finns ett tydligt ”vi”, och ”de”. 

Det är en sak att vi har olika uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Att vi har skilda ideal om hur vi bäst sköter världen eller hur vi kommer till himmelen, för den delen, om man hör till den religiösa människosorten. Även i de skärningspunkterna finns uppdelningen mellan människor och att vissa skulle vara förutbestämda till att ägna sig åt en specifik uppgift eller vara på ett visst sätt. En helt annan sak är att säga att person A inte har samma värde som person B. 

Jag struntar fullständigt i att vi rent psykologiskt och sociologiskt och allt detdär måste gruppera eftersom vi inte klarar att ta in allt på en gång. Det är en mänsklig egenskap som är en skyddsfunktion, men som vi vet fungerar inte världen så bra om vi lever i enlighet med våra ryggmärgsreaktioner. Vi vet att det blir bättre om vi tänker efter. Vidgar våra vyer och tar in andra perspektiv. Vi lär oss tidigt att vi måste leva tillsammans med andra människor och att det innebär att vi inte kan agera med det mycket lilla barnets direkta behovstillfredsställelse som ledstjärna. Tvärtom! Igen: Vi är människor, och inte kreatur.

Hur kommer det sig då att det finns så många som sätter sig över det? Som på fullt allvar tror och känner att de har mer rätt än en annan människa att liksom existera som individ, och inte bara vara en representant för en grupp? Men det är klart. Det perspektivet är väldigt jobbigt. För då måste man börja fundera på att precis varje individ i skapelsen har tankar, drömmar, känslor, instinkter och rätt att finnas. Så svårt det blir då, att balansera mot det (fullkomligt normala) självcentrerade tänkande jag har, när jag måste inse att jag inte kan driva igenom mina egen vilja eller få allt efter mina egna behov om jag samtidigt ska kunna se den andra människan. En människa måste ju gå sönder inuti om hen inser att hen använt en annan människa som antingen medel, eller som hotbild. (Det i sig är att göra en människa till ett medel, att använda hen som demon, men det är ett sidospår.) 

Samtidigt är det mitt förbannade ansvar som människa att använda huvud och hjärta till att se annat än mig själv. Det är sant att vi av någon slags naturnödvändighet är jagstyrda. Men vi klarar oss aldrig själva i livet. Det går inte att inte på något vis anpassa sig till andra människor eller situationer. Så även om det är lätt att instämma i yttrandet att människan är självisk av naturen, så är det lika viktigt och sant att vi är en samarbetande varelse. För att överleva måste vi ta in det som finns utanför oss själva. Se att det inte går att bara ta och stänga in och attackera, utan att vi måste ge, öppna och ge efter i lika stor utsträckning.

Eja, vore vi där.

måndag, april 04, 2016

Blid och livlig värma, Rönnerdahl och fornstora dar

Ikväll var mina två körgossar iväg på den helt nystartade försöksaktivitet som en grupp i församlingen har planerat ett tag. Mina gossar kom hem nöjda, och deras eminenta körledare skriver själv så här om kvällen:

Jag lovar, jag har aldrig varit så nervös inför en repetition. Har försökt förbereda mig i veckor, men insåg att det inte gick. Istället fick det bära eller brista. Och det bar.
I kväll har en ny kör bildats i Uppsala. Den består av ensamkommande flyktingungdomar och jämnåriga från goss- och flickkören. Vi har redan tre sånger på repertoaren: Den blomstertid nu kommer, Sjösala vals och Sveriges nationalsång. Nästa vecka har våra gäster lovat att lära oss en afghansk sång. Efteråt var det gemensamt fika. Samtalen gick höga och telefonnummer byttes, trots total avsaknad av gemensamt språk.
23 maj blir det konsert i domkyrkan, med sång och orgelbrus. Då kommer ni och lyssnar!


Jag har länge varit intresserad av det här försöket eftersom jag på mitt jobb har sett hur NBV:s språkträffar, caféer och mer uttalade cirklar för nyanlända lyfts av musik. Jag kommer med spänning och glädje att följa verksamheten och förstås sitta entusiastiskt i en kyrkbänk den 23 maj.

Sångvalen tycker jag är ganska logiska. Tre riktiga svennesånger, det vill säga sånger som finns med i en kulturtradition som framhålles som den rätta, fina, svenska av människor som har uppfattningen av det som är riktigt svenskt, det är det som var inne i slutet av 1800-talet och decennierna efteråt i en slags Leve kung Oscar, skål moder Svea, slå dig för bröstet-idyll (för att tala med Povel.) Om folk ska kritisera utifrån en småaktig och okunnig kulturimperialistisk synvinkel har de alltså inte så mycket att gnälla på när det gäller Sjösala vals, Den blomstertid nu kommer och Sveriges nationalsång.  De om något ska väl duga. Dessutom går det inte att hitta sånger på så kallat lätt språk. Då får man snabbt tonsätta böckerna om Max potta, nalle, kaka och bil i sådana fall, vilket tar bort själva grejen med att det ska vara sånger som hör hemma i den svenska kulturen. En möjlighet hade förstås varit att lära ut "Sommartider hej, hej, sommartider"...

Jag fnissar bara lite åt ord. Rönnerdahl, vilket mysko namn. Vad är blid och livlig värma, och vad då fornstora dar? Det påminner mig nämligen om en före detta körkompis som var uppvuxen i USA med svensk mor. Anna hade allt fullt klart för sig när det gällde svenska sociala koder om sju sorters kakor, "nej men inte ska väl jag" och sådant. Svenska språket talade hon obehindrat också. Men inför en julkonsert bröt hon stillsamt ihop i ett hörn och bad mig att tala om vad texten egentligen betydde i den här sången som vi alltid gick in till. Jag gick igenom  Bereden väg för Herran med henne och förstod dilemmat. Det var ett fall av att förstå varje ord för sig, men sammansättningen blev obegriplig när det trots allt saknades en slags traditionell botten.

Poängen här är ju ändå mer samvaron och delandet. Att göra något tillsammans, och många tycker om att sjunga. En så kallad win-win situation. Sången ädla känslor föder!

söndag, april 03, 2016

(ut)Tryck 2 & rädslor

De senaste månaderna har jag haft återkommande, korta drömsekvenser där jag råkar skära mig djupt i handen. Den senaste tiden har några fingrar rykt med i samma veva. Det är minst sagt obehagliga drömmar som är så intensiva att jag mår fysiskt illa när jag yrvaken minns vad jag drömt. För några dagar sedan förändrades drömmarna till att det är min tunga som skärs av. Jag vaknar just när det som skär gått igenom, och så har drömmarna om handen slutat också.

Tydligen är det inte vad som skulle kunna hända efteråt som mitt undermedvetna tycker är intressant. Utan själva kommunikationsmedlen (jag skriver med hjälp av fingrarna, jag gestikulerar med händerna och använder tungan för att forma ljud/tal) och vad de ställer till med som gör att det vore bättre om de togs ur funktion.

Det här påminner mig om de två gånger i livet då jag klart upplevde att jag ägnade mig åt magiskt tänkande. Första tillfället var när vi satt på sjukhuset och Samuel fick diagnosen aplastisk anemi. Mina tankar rusade. Jag kom ihåg dagen jag som i ett blixtsken såg hur Samuels blåmärken verkligen inte kunde vara normala - hans pappa och jag hade oroat oss en del ett tag men den här speciella oktoberlördagen SÅG jag - och så ringde vi läkare på måndagen och så var allt i gång. I sjukhusrummet flera veckor senare tänkte jag på just det, och så kom tanken. "Om jag inte hade sett eller sagt något hade han inte blivit sjuk." Ingen behöver förklara hur skevt det är, inte minst för att det verkar vara höjden av egocentricitet. Men det var inte självupptagenhet som fick mig att tänka så, tror jag. Snarare känslan av att det måste ha funnits något jag kunde ha gjort gör att förhindra att Samuel blev sjuk, för vad är man annars till för? Ungefär. Jag frågade faktiskt om det på något vis var för att jag bara helammande 4,5 månader, att jag var så dålig på att städa... jag grep efter halmstrån för att försöka förstå. Som om det hade gjort något lättare för oss - så klart var det chocken som talade. Starkast av allt just då utöver rädslan var ändå känslan av att om jag bara inte hade sagt något så hade allt varit bra.

Andra tillfället var när Tönnes låg nyfödd mot mitt bröst och vi tittade på vår nye son, smekte och beundrade och jag bara inte kunde sluta tycka att det var något som var annorlunda. Så sa jag lite tveksamt till hans pappa att han inte såg ut som de andra barnen hade gjort som nyfödda. Och att jag tyckte det såg ut som att han hade Downs syndrom. Sedan rullade hela den processen igång, med undersökningar och letande efter stigmata, kromosomtest och resten av livet som fick en delvis annan inriktning. Något dygn senare fick jag samma känsla som två år tidigare: det var jag som sade orden. Det var jag som sade "det ser ut som han har Down". Mitt fel.

Magiskt tänkande. Som att jag trollade på mina barn sjukdom och funktionshinder, bara för att jag var först med att säga orden högt. Jag vet dessutom mycket väl att upplevelser delas av flera. Men vad andra människor tänkt, inte tänkt, uttalat eller låtit vara osagda, det är liksom deras historia. Det här är min.

När ska jag lära mig hålla tyst?

Nä, det menar jag inte. Kommunikation är ett vågspel och jag kan trots det inte klara mig utan. Även om mitt undermedvetna uppenbarligen anser att jag orsakar katastrofer när jag meddelar mig, och vill tysta mig.

Ha, take that, undermedvetna! Jag skrev om det och fingrarna har inte kapats än.



lördag, april 02, 2016

(ut)Tryck

Ofta när jag öppnar tryckventilen och skriver eller säger något om hur jag upplever världen och livet för att inte explodera är jag rädd. Rädd att jag ska uppfattas som förmäten och som om jag tror att det bara är jag som kan ha det knöligt. Att någon tror att jag vill vara supermartyren och bli ömkad. Hur det uppfattas må vara något jag inte kan rå över, men jag kan ändå säga att det inte är så jag tänker eller känner. Jag vet mycket väl hur det ligger till med människors plågor och att vi alla har vårt bagage, skeletten som rasslar i garderoben och monster som ligger under sängen.

En del människor berättar inte om sitt bagage. Andra öppnar väskorna mer. Beroende på temperement, upplevelser och hur de formar oss kan det göra att den enes milda klagosuck för den andre är något som det tagit åratals sugande på orden för att få fram. Våra behov av att meddela oss kan också variera genom livet. Vi är olika; så är det. 

Jag tror att jag själv förändrades i och med att Samuel dog. Jag minns nämligen hur jag kom på mig själv att ringa till tandläkaren och tala om att min son har fått en tandläkartid då och då, men han kan inte komma för han dog i förrgår. Jag befann mig givetvis i chock. Jag fattade det själv direkt jag hade lagt på luren. Men det var samtidigt lite skönt. Jag kände att jag inte orkade låtsas. Och det har hängt kvar, på gott och ont. Naturligtvis är inte ens jag utan filter. Lite folkvett har jag, lite hyfs och självbevarelsedrift, men på det stora hela. 

På gott och ont, sade jag. Egentligen tycker jag det mest är på ont. För jag är som myten om grävlingen som inte släpper greppet förrän den hör benen krasa: jag blir tokig av frustration om jag upplever att någon har dolda motiv eller outsagda tankar bakom det som framförs i något som ska föreställa vara en ärlig dialog. Ja, jag är så envis att även om en person själv är helt omedveten om dubbla bottnar så har jag svårt att bara lämna det. (Ska sägas helt kort att jag inte tror mig om att vara vare sig synsk eller telepatisk, jag räknar förnuftsmässigt alltid med den normala felfaktorn att jag faktiskt förstår fel eller bara är korkad.) Det här är en egenskap som inte är särskilt charmerande. Sanningen att säga gör den livet jävligt jobbigt både för mig själv och de människor som utsätts för mig. 

Det är påfrestande att inte kunna övertala sig själv till att bara släppa. Det gör det omöjligt att på ett bra sätt dela upp livet i de goda stunderna och de svåra, eftersom de svåra alltid ligger med under det goda. Även om jag kan skratta och hittar ett barnsligt nöje i många små saker och en djup glädje i några stora (barnen, barnen, barnen) vaccinerar det mig tyvärr inte ett dugg mot att utan större åthävor ta emot nästa smäll. Åtminstone har det varit så de senaste arton åren. Jag hoppas varje dag på att kunna rätta till vad det än är i mig som gör livet så svårnavigerat.

Så jag lättar på trycket. Till stor del för att jag blir hjälpt när andra talar om att de inte heller tycker livet är smooth sailing. Dela bördan lite. Inte för att starta en undergångssekt där man tar varandras händer och hoppar i ån tillsammans för det är ändå ingen idé; utan för att inte känna sig fullt så ensam.

I väntan på bättre tider säger jag med Euskefeurat, och försöker att verkligen känna det också:
Int är det så odumt att inte ha dött