torsdag, april 07, 2016

Barn av sin tid

Finns det något som är tidstypiskt? Ja, det gör det förstås. Men även om mode, reformer, musik och snart sagt allting i samhället liksom sveper med människor i ungefär samma våg så finns skillnader i synsätt människor emellan kvar, oavsett tidsandan. Annars skulle vi redan ha uppnått ett stadium av världsfred på ett eller annat sätt, antingen genom samförstånd, eller genom tvång. Tänker jag, tämligen hastigt och ogenomtänkt.

Jag är född 1968. Mina älskade föräldrar var unga och progressiva. De prenumererade på Vietnambulletinen som såg så färgglad ut men till min besvikelse inte alls innehöll några roliga tecknade serier. Det här kommer ni antagligen inte att tro på, men jag har tydliga minnen av vapenstilleståndet i Vietnam. Jag har ingen koll alls på datum, knappt på år eftersom jag fortfarande var så liten (1973, räkna själva) men jag minns att mamma och pappa var glada. De spelade en skiva med en befrielsesång som hade slutrefrängen "Vi ska få en evig fred". Så många år senare förvånas jag över att trots att det är så korta minnesglimtar, och jag som sagt var liten, så vet jag med bestämdhet att det mina föräldrar var glada över var vapenstilleståndet i Vietnam. Hur sjutton kan jag minnas just det? Och nej, jag förväxlar det inte med freden 1975, för då var jag ändå sju år.

Jag var i både Kambodja och Vietnam 2010. I Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon) besökte vi muséet för det Amerikanska kriget - som det givetvis heter i Vietnam - och då tänkte jag rätt mycket på de här starka minnena. Ofta förstärks barndomsminnen av foton eller familjens berättelser, men just det här har aldrig varit något som ingått i familjelegenden.

Jag undrar om jag minns det för att jag var ett barn av min tid. Jag tror det. Men mina jämnåriga som inte växte upp med samma politiska värderingar, eller i ett sammanhang där man inte var intresserad av politik eller samhällsdebatt; de är ju också barn av sin tid. Jag inser att jag inte har en susning om vad de bär med sig. Är det en känsla av ständigt motstånd? Av indignation eller sund upprorslust? Konspirationsteorier? Med andra ord: hur upplever den som inte tillhör majoriteten tidsandan?

Där flinar jag åt mig själv. Inser att eftersom jag i många år lidit under borgerliga regimers ok (viss överdrift), plågats av socialdemokraternas godkännande av utförsäljningarna, kravet på vinst i offentlig sektor och en allmän högersvängning befinner mig i samma läge som de som otrivdes med vänstervindarna när jag var barn. Pendeln svänger i sanning.

Barn av min tid. Jag fick med mig ett rättvisepatos*. Även om jag inte uträttat något större för mänskligheten än är jag mycket glad över att jag fick det. Det är en stolthet och en god födslogåva.


* Vän av ordning kan här fråga om inte en person som håller till höger i politiken kan ha ett rättvisepatos. Jodå, naturligtvis. Men för mig handlar det om att stå på de svagas sida. De som av olika anledningar har svårare att få bli hela och fulla människor därför att vi lever i en värld där många svälter ihjäl medan andra frossar. Och den skillnaden kommer sig inte av att fattiga är lata eller att den som är född med jordiska gåvor har större rätt till dem än någon annan.


Inga kommentarer: