måndag, april 04, 2016

Blid och livlig värma, Rönnerdahl och fornstora dar

Ikväll var mina två körgossar iväg på den helt nystartade försöksaktivitet som en grupp i församlingen har planerat ett tag. Mina gossar kom hem nöjda, och deras eminenta körledare skriver själv så här om kvällen:

Jag lovar, jag har aldrig varit så nervös inför en repetition. Har försökt förbereda mig i veckor, men insåg att det inte gick. Istället fick det bära eller brista. Och det bar.
I kväll har en ny kör bildats i Uppsala. Den består av ensamkommande flyktingungdomar och jämnåriga från goss- och flickkören. Vi har redan tre sånger på repertoaren: Den blomstertid nu kommer, Sjösala vals och Sveriges nationalsång. Nästa vecka har våra gäster lovat att lära oss en afghansk sång. Efteråt var det gemensamt fika. Samtalen gick höga och telefonnummer byttes, trots total avsaknad av gemensamt språk.
23 maj blir det konsert i domkyrkan, med sång och orgelbrus. Då kommer ni och lyssnar!


Jag har länge varit intresserad av det här försöket eftersom jag på mitt jobb har sett hur NBV:s språkträffar, caféer och mer uttalade cirklar för nyanlända lyfts av musik. Jag kommer med spänning och glädje att följa verksamheten och förstås sitta entusiastiskt i en kyrkbänk den 23 maj.

Sångvalen tycker jag är ganska logiska. Tre riktiga svennesånger, det vill säga sånger som finns med i en kulturtradition som framhålles som den rätta, fina, svenska av människor som har uppfattningen av det som är riktigt svenskt, det är det som var inne i slutet av 1800-talet och decennierna efteråt i en slags Leve kung Oscar, skål moder Svea, slå dig för bröstet-idyll (för att tala med Povel.) Om folk ska kritisera utifrån en småaktig och okunnig kulturimperialistisk synvinkel har de alltså inte så mycket att gnälla på när det gäller Sjösala vals, Den blomstertid nu kommer och Sveriges nationalsång.  De om något ska väl duga. Dessutom går det inte att hitta sånger på så kallat lätt språk. Då får man snabbt tonsätta böckerna om Max potta, nalle, kaka och bil i sådana fall, vilket tar bort själva grejen med att det ska vara sånger som hör hemma i den svenska kulturen. En möjlighet hade förstås varit att lära ut "Sommartider hej, hej, sommartider"...

Jag fnissar bara lite åt ord. Rönnerdahl, vilket mysko namn. Vad är blid och livlig värma, och vad då fornstora dar? Det påminner mig nämligen om en före detta körkompis som var uppvuxen i USA med svensk mor. Anna hade allt fullt klart för sig när det gällde svenska sociala koder om sju sorters kakor, "nej men inte ska väl jag" och sådant. Svenska språket talade hon obehindrat också. Men inför en julkonsert bröt hon stillsamt ihop i ett hörn och bad mig att tala om vad texten egentligen betydde i den här sången som vi alltid gick in till. Jag gick igenom  Bereden väg för Herran med henne och förstod dilemmat. Det var ett fall av att förstå varje ord för sig, men sammansättningen blev obegriplig när det trots allt saknades en slags traditionell botten.

Poängen här är ju ändå mer samvaron och delandet. Att göra något tillsammans, och många tycker om att sjunga. En så kallad win-win situation. Sången ädla känslor föder!

Inga kommentarer: