onsdag, april 27, 2016

Kort möte

Jag damp trött ner på bänken och tänkte att jag nog är rätt vissen ändå när en kort utflykt till apoteket och livsmedelsaffären gör mig illamående och yrslig. Skönt att bussen snart skulle komma. Då kom en medmänniska och klämde sig ner bredvid mig på bänken, precis sådär så det kändes lite för nära när det är en obekant. Jag sade till mig själv att inte vara så pimpinett och lyssnade vidare på min musik. Men det stod inte på förrän medmänniskan inlett en konversation, sådär som jag hade väntat på att han skulle göra ända sedan han satte sig ner och jag redan innan jag känt öldoften hade dragit slutsatsen att han var lätt på kanelen. Jag drog ur mina hörlurar och så pratade vi.

Jag slås ofta av hur mycket man kan få veta om en annan person på så kort tid. Vi väntade på bussen i kanske tre  minuter. Jag fick veta en hel del. Att han var förtidspensionerad gymnasielärare (hjärtproblem - jaadu, tänkte jag, det blev knappast bättre av att du krökade) och att han verkligen hade gillat att vara lärare. Att han var rätt sportig och var duktig inom en gren som han berättade lite om. Det var så tydligt bara efter en halv minut att han så gärna vill framhålla det som var bra med sig själv att jag nästan blev gråtfärdig. Jag tänkte att jag inte är något direkt lyckat exemplar av människoarten, så han behövde verkligen inte sitta och liksom rättfärdiga sin existens för mig. Det gjorde mig ont att befinna mig på en sida som han tog för givet skulle vara bedömande och i värsta fall fördömande. Men visst for allt det som går genom huvudet i sådana situationer genom mig: "så himla synd och onödigt". Och förstås "den förbannade jävla alkoholnormen". Jag var för en gångs skull själv lite sparsam med att berätta om mig, men när han till sist presenterade sig sträckte jag såklart fram handen och sade mitt förnamn. Han blev jätteglad och vi höll knappt på att komma på bussen bara för det. Han blev så glad så jag fick en komplimang (han tyckte jag såg bra ut, och jag tänkte "tacka sjutton för det, du har ölglasögonen på dig!") och sedan ropade han "Hejdå Jenny, vi ses!" när han klev av vid sin hållplats.

Väl hemma tänker jag, och tänker lite till. På vad det är som gör att människor med till synes goda livsbetingelser halkar snett, och vad som gör att andra inte gör det. Eller vad som avgör hur personer med minst sagt vidrigt start i livet klarar sig medan andra inte gör det. Alla små val vi gör, eller inte gör...eller snarare, allt vi inte kan välja. Det vi inte kan styra.

Jag hittar som vanligt inget svar men är oerhört tacksam över ett av mina livsval. Det som gör att jag ovanpå allt annat som är svårt för mig i livet inte till råga på allt skulle kunna ha ett missbruk som omintetgör mina försök att klara upp livet. Med tanke på hur kärvt det är som det är, får jag nästan svårt att andas vid tanken på alla medmänniskor som dessutom tampas med missbruksproblem och/eller hemlöshet. Så mycket människokraft som går förlorad.


Inga kommentarer: