onsdag, april 06, 2016

Människor eller kreatur



Varje dag sker omvälvande saker världen runt. Liv förändras av yttre skeenden, stater förändras och de enskilda individernas upplevelser är lika många som det finns människor. Det är på något sätt vardagligt. Men då och då växer det som händer till att omfatta större delar av mänskligheten än de direkt berörda. Världskrig är ett exempel. Missväxt, hungerkatastrofer och stora politiska omsvängningar är andra. Just här och nu kan det vara svårt att sålla bland allt som händer eftersom vi idag får nyheter så fort och nära inpå (ni vet: internetochsocialamedier). Vi blir på en och samma gång överösta med information och matade med utvalda bitar som styr vad vi ser och tar till oss. Vad kommer att bli ihågkommet som den stora händelsen från 2010-talet? Det vet vi inte än. Men konstigt vore det om inte kriget i Syrien och flyktingkatastrofen vore något som satte starka spår i eftervärldens historieskrivning. 

Själv känner jag en barnslig hjälplöshet inför det som händer och det som kommer fram i kölvattnet av de akuta nödlägena, nämligen hur vi människor hanterar andras nöd och hjälpbehov. Hur vi fort stänger omkring oss i en överdriven känsla av att här gäller att rädda det som räddas kan. Solidaritet är ett ord som ingen vill ta i sin mun, verkar det som. Innebörden verkar helt bortglömd. När jag var barn och lärde mig om andra världskriget och Förintelsen hade jag aldrig kunnat tro att vi, här i vårt land, skulle kunna tänka och agera på det sätt som sker både här och runtom i Europa nu. Det var och är en ärlig känsla. Inte skulle vi kunna stänga våra gränser för människor i nöd. Det går ju bara inte att göra samma sak igen. Vi är väl ändå människor, och inte kreatur!

Så hände det. Och det visar sig att det finns många i mitt land som tycker att det visst går att göra skillnad på människor. Att det finns ett tydligt ”vi”, och ”de”. 

Det är en sak att vi har olika uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Att vi har skilda ideal om hur vi bäst sköter världen eller hur vi kommer till himmelen, för den delen, om man hör till den religiösa människosorten. Även i de skärningspunkterna finns uppdelningen mellan människor och att vissa skulle vara förutbestämda till att ägna sig åt en specifik uppgift eller vara på ett visst sätt. En helt annan sak är att säga att person A inte har samma värde som person B. 

Jag struntar fullständigt i att vi rent psykologiskt och sociologiskt och allt detdär måste gruppera eftersom vi inte klarar att ta in allt på en gång. Det är en mänsklig egenskap som är en skyddsfunktion, men som vi vet fungerar inte världen så bra om vi lever i enlighet med våra ryggmärgsreaktioner. Vi vet att det blir bättre om vi tänker efter. Vidgar våra vyer och tar in andra perspektiv. Vi lär oss tidigt att vi måste leva tillsammans med andra människor och att det innebär att vi inte kan agera med det mycket lilla barnets direkta behovstillfredsställelse som ledstjärna. Tvärtom! Igen: Vi är människor, och inte kreatur.

Hur kommer det sig då att det finns så många som sätter sig över det? Som på fullt allvar tror och känner att de har mer rätt än en annan människa att liksom existera som individ, och inte bara vara en representant för en grupp? Men det är klart. Det perspektivet är väldigt jobbigt. För då måste man börja fundera på att precis varje individ i skapelsen har tankar, drömmar, känslor, instinkter och rätt att finnas. Så svårt det blir då, att balansera mot det (fullkomligt normala) självcentrerade tänkande jag har, när jag måste inse att jag inte kan driva igenom mina egen vilja eller få allt efter mina egna behov om jag samtidigt ska kunna se den andra människan. En människa måste ju gå sönder inuti om hen inser att hen använt en annan människa som antingen medel, eller som hotbild. (Det i sig är att göra en människa till ett medel, att använda hen som demon, men det är ett sidospår.) 

Samtidigt är det mitt förbannade ansvar som människa att använda huvud och hjärta till att se annat än mig själv. Det är sant att vi av någon slags naturnödvändighet är jagstyrda. Men vi klarar oss aldrig själva i livet. Det går inte att inte på något vis anpassa sig till andra människor eller situationer. Så även om det är lätt att instämma i yttrandet att människan är självisk av naturen, så är det lika viktigt och sant att vi är en samarbetande varelse. För att överleva måste vi ta in det som finns utanför oss själva. Se att det inte går att bara ta och stänga in och attackera, utan att vi måste ge, öppna och ge efter i lika stor utsträckning.

Eja, vore vi där.

Inga kommentarer: