lördag, april 30, 2016

Mitt lands ära

Sveriges fana
Text: Karl Gustav Ossiannilsson
Musik: Hugo Alfvén
Flamma stolt mot dunkla skyar,
likt en glimt av sommarens sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol.
Du som sjunger, när du bredes,
som vår gamla lyckas tolk:
solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk.
Flamma högt, vårt kärlekstecken,
värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ur de blåa vecken,
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga, Sveriges ära
fornklenod och framtidstolk.
Gud är med oss, Gud är med oss
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

Stå stark du ljusets riddarvakt
Text och musik Gunnar Wennerberg
Stå stark du ljusets riddarvakt
kring dina fosterländska fanor
och drag åstad med sångens glada makt,
med mod på dina skiljda banor.
Än ligger stilla frid som ljufligt
månsken öfver berg och dalar
och i åskdiger tid blott hopp
och kärlek Nordens ande talar. 
Men kommer någon våra fjäll för nära
och mulnar det i Svithiod,
då bröder vid vårt namn, vår gamla ära
vi hugga oss en väg i blod.
Och stupa vi på ärans bana,
om Hildur våra lif begär,
vi svepa kring oss Sveriges fana
i döden den brudtäcket är! 

Valborgsmässoafton. För egen del skippade jag de flesta uppsaliensiska traditionerna för många år sedan. Men familjetradition har det blivit att lyssna på manskören ur Uppsala domkyrkas gosskör. Engelska parken halv två, ett alldeles utmärkt klockslag för slagfältet är ännu inte fullproppat med utslagna och även om en lätt dunst ligger över nationer och uteställen så är de flesta fortfarande klara i knoppen. Det är nu barnfamiljerna ännu går runt och lyssnar på unts-unts-musiken från tidigare nämnda nationer och krogar. Det är med andra ord fortfarande en riktigt trevlig folkfest, åtminstone i de trakter jag brukar hålla till.

Modset och jag köpte varsin glass innan vi vandrade upp för carolinabacken och in i Engelska parken. Vi kom samtidigt som sångarna. Modset hejade nöjd på bröderna. De sjöng så fint. Sånger ur den klassiska manskörsrepertoaren, förstås, det är ju liksom det dom är grejen. Ja, de busar till det lite med någon annan sorts låt på slutet, det hör också till. (Se OD.) Förra året och i år blev det Hooked on a feeling, och den sitter alltid bra. Men för mig är det bästa när jag får stå och le för mig själv åt texterna jag kopierat in först i inlägget. Det är så vackert, så högstämt, tonerna sväller i bröstet - och jag ställer inte upp på många ord i texterna.

Idag funderade jag. På att det som gör att den sortens nationalism för mig känns unken. Vad är det som gör att jag inte helt enkelt uppfattar det som "jag är glad i mitt land för det är vackert och vi har demokrati och fred och de flesta är hyggliga"? Ärligt talat behövde jag inte fundera länge. Anledningen till unkenheten är att det blir så tydligt att syftningen är att det finns ett "vi" och ett "de". Vi svenskar. Våra fjäll. Vårt ärofyllda (?) förfĺutna.Våra inneboende svenska, goda egenskaper.

Man kan orda länge om vad nationalism är, och att det är självklart att vi vill klumpa ihop oss med andra som liknar oss, psykologiskt och sociologiskt och vetefankenologiskt. Att vi per definition alltid längtar de stenar där barn vi lekt. Jag ska inte prata mer om det nu, mer än för att säga att för mig känns det större, mer ärorikt och riktigt, att kunna vara stolt över mitt land för att det är öppet. För att vi har en vilja att se allas lika värde och att vara en humanitär stormakt istället för att satsa på geografisk expansion. Mitt land, som än så länge tar emot människor. Mitt land, där storheten ligger i att vi försöker leva i tillit och generositet.

Ja, visst är det en dröm. Det har aldrig varit så, på riktigt. Om inte annat så för att samhället alltid har stigmatiserat eller rentav demoniserat folkgrupper. De fattiga, exempelvis, sågs som en särskild sorts människor med vissa inneboende egenskaper som dömde dem till att vara fattiga. (I motsatt riktning vet vi att blodsmystiken kring kungahus och adlighet lever än idag.) Men bara under min livstid har jag sett fördomar ändras och till och med nästan försvinna. Vi kan. Inte för att vi låtsas vara vikingaättlingar allihop, utan genom att inte vara så skitnödigt livrädda för att släppa in andra perspektiv än vårt eget. Därför är jag stolt över mitt land varje gång vi som lever här ser andra som medmänniskor.

Som när församlingsanställda i Uppsala domkyrka drar igång projekt där ensamkommande flyktingbarn får träffa jämnåriga och umgås och sjunga, fnissa åt språkförbistring, spontandansa och bara vara ungdomar igen en stund. Jag nästan gråter glädjetårar när domkyrkans goss- och flickkörers medlemmar självklart ställer upp på projektet. Och när det visade sig att det funkar... nej, ingen kommer att ha lärt sig jättemycket svenska eller blivit integrerade i det svenska samhället när sommaren kommer. Men de här ensamma ungdomarna har fått möta svenska kids som har haft viljan att se dem. Tänk, bara det att någon bryr sig om att lägga ens namn på minnet!

Mina egna söner har fått viktiga insikter om att det är läskigt att möta sina egna förutfattade meningar eller fördomar om hur något ska bli. Ändå hade de, och så många andra i körerna, modet att våga. För någon annans skull. Det ska vi vara stolta över och vi ska fostra våra barn till öppenhet och mod. Alla ni som gör sådant här; alla ni som vill och försöker, det är ni som bär vårt lands goda rykte.

Det är där och i liknande sammanhang överallt i vårt rike som Sverige blir stort och ärofyllt. Mitt land, som jag älskar.