söndag, april 03, 2016

(ut)Tryck 2 & rädslor

De senaste månaderna har jag haft återkommande, korta drömsekvenser där jag råkar skära mig djupt i handen. Den senaste tiden har några fingrar rykt med i samma veva. Det är minst sagt obehagliga drömmar som är så intensiva att jag mår fysiskt illa när jag yrvaken minns vad jag drömt. För några dagar sedan förändrades drömmarna till att det är min tunga som skärs av. Jag vaknar just när det som skär gått igenom, och så har drömmarna om handen slutat också.

Tydligen är det inte vad som skulle kunna hända efteråt som mitt undermedvetna tycker är intressant. Utan själva kommunikationsmedlen (jag skriver med hjälp av fingrarna, jag gestikulerar med händerna och använder tungan för att forma ljud/tal) och vad de ställer till med som gör att det vore bättre om de togs ur funktion.

Det här påminner mig om de två gånger i livet då jag klart upplevde att jag ägnade mig åt magiskt tänkande. Första tillfället var när vi satt på sjukhuset och Samuel fick diagnosen aplastisk anemi. Mina tankar rusade. Jag kom ihåg dagen jag som i ett blixtsken såg hur Samuels blåmärken verkligen inte kunde vara normala - hans pappa och jag hade oroat oss en del ett tag men den här speciella oktoberlördagen SÅG jag - och så ringde vi läkare på måndagen och så var allt i gång. I sjukhusrummet flera veckor senare tänkte jag på just det, och så kom tanken. "Om jag inte hade sett eller sagt något hade han inte blivit sjuk." Ingen behöver förklara hur skevt det är, inte minst för att det verkar vara höjden av egocentricitet. Men det var inte självupptagenhet som fick mig att tänka så, tror jag. Snarare känslan av att det måste ha funnits något jag kunde ha gjort gör att förhindra att Samuel blev sjuk, för vad är man annars till för? Ungefär. Jag frågade faktiskt om det på något vis var för att jag bara helammande 4,5 månader, att jag var så dålig på att städa... jag grep efter halmstrån för att försöka förstå. Som om det hade gjort något lättare för oss - så klart var det chocken som talade. Starkast av allt just då utöver rädslan var ändå känslan av att om jag bara inte hade sagt något så hade allt varit bra.

Andra tillfället var när Tönnes låg nyfödd mot mitt bröst och vi tittade på vår nye son, smekte och beundrade och jag bara inte kunde sluta tycka att det var något som var annorlunda. Så sa jag lite tveksamt till hans pappa att han inte såg ut som de andra barnen hade gjort som nyfödda. Och att jag tyckte det såg ut som att han hade Downs syndrom. Sedan rullade hela den processen igång, med undersökningar och letande efter stigmata, kromosomtest och resten av livet som fick en delvis annan inriktning. Något dygn senare fick jag samma känsla som två år tidigare: det var jag som sade orden. Det var jag som sade "det ser ut som han har Down". Mitt fel.

Magiskt tänkande. Som att jag trollade på mina barn sjukdom och funktionshinder, bara för att jag var först med att säga orden högt. Jag vet dessutom mycket väl att upplevelser delas av flera. Men vad andra människor tänkt, inte tänkt, uttalat eller låtit vara osagda, det är liksom deras historia. Det här är min.

När ska jag lära mig hålla tyst?

Nä, det menar jag inte. Kommunikation är ett vågspel och jag kan trots det inte klara mig utan. Även om mitt undermedvetna uppenbarligen anser att jag orsakar katastrofer när jag meddelar mig, och vill tysta mig.

Ha, take that, undermedvetna! Jag skrev om det och fingrarna har inte kapats än.



Inga kommentarer: