lördag, april 02, 2016

(ut)Tryck

Ofta när jag öppnar tryckventilen och skriver eller säger något om hur jag upplever världen och livet för att inte explodera är jag rädd. Rädd att jag ska uppfattas som förmäten och som om jag tror att det bara är jag som kan ha det knöligt. Att någon tror att jag vill vara supermartyren och bli ömkad. Hur det uppfattas må vara något jag inte kan rå över, men jag kan ändå säga att det inte är så jag tänker eller känner. Jag vet mycket väl hur det ligger till med människors plågor och att vi alla har vårt bagage, skeletten som rasslar i garderoben och monster som ligger under sängen.

En del människor berättar inte om sitt bagage. Andra öppnar väskorna mer. Beroende på temperement, upplevelser och hur de formar oss kan det göra att den enes milda klagosuck för den andre är något som det tagit åratals sugande på orden för att få fram. Våra behov av att meddela oss kan också variera genom livet. Vi är olika; så är det. 

Jag tror att jag själv förändrades i och med att Samuel dog. Jag minns nämligen hur jag kom på mig själv att ringa till tandläkaren och tala om att min son har fått en tandläkartid då och då, men han kan inte komma för han dog i förrgår. Jag befann mig givetvis i chock. Jag fattade det själv direkt jag hade lagt på luren. Men det var samtidigt lite skönt. Jag kände att jag inte orkade låtsas. Och det har hängt kvar, på gott och ont. Naturligtvis är inte ens jag utan filter. Lite folkvett har jag, lite hyfs och självbevarelsedrift, men på det stora hela. 

På gott och ont, sade jag. Egentligen tycker jag det mest är på ont. För jag är som myten om grävlingen som inte släpper greppet förrän den hör benen krasa: jag blir tokig av frustration om jag upplever att någon har dolda motiv eller outsagda tankar bakom det som framförs i något som ska föreställa vara en ärlig dialog. Ja, jag är så envis att även om en person själv är helt omedveten om dubbla bottnar så har jag svårt att bara lämna det. (Ska sägas helt kort att jag inte tror mig om att vara vare sig synsk eller telepatisk, jag räknar förnuftsmässigt alltid med den normala felfaktorn att jag faktiskt förstår fel eller bara är korkad.) Det här är en egenskap som inte är särskilt charmerande. Sanningen att säga gör den livet jävligt jobbigt både för mig själv och de människor som utsätts för mig. 

Det är påfrestande att inte kunna övertala sig själv till att bara släppa. Det gör det omöjligt att på ett bra sätt dela upp livet i de goda stunderna och de svåra, eftersom de svåra alltid ligger med under det goda. Även om jag kan skratta och hittar ett barnsligt nöje i många små saker och en djup glädje i några stora (barnen, barnen, barnen) vaccinerar det mig tyvärr inte ett dugg mot att utan större åthävor ta emot nästa smäll. Åtminstone har det varit så de senaste arton åren. Jag hoppas varje dag på att kunna rätta till vad det än är i mig som gör livet så svårnavigerat.

Så jag lättar på trycket. Till stor del för att jag blir hjälpt när andra talar om att de inte heller tycker livet är smooth sailing. Dela bördan lite. Inte för att starta en undergångssekt där man tar varandras händer och hoppar i ån tillsammans för det är ändå ingen idé; utan för att inte känna sig fullt så ensam.

I väntan på bättre tider säger jag med Euskefeurat, och försöker att verkligen känna det också:
Int är det så odumt att inte ha dött

Inga kommentarer: