onsdag, maj 25, 2016

Det heliga är en man eller Har den helige ande verkligen snopp?

Var och när slogs det fast att Gud är en man? Råkade tyvärr läsa ett blogginlägg (Kristen opinion) och bortsett från att jag nu är illamående av unkenheten i det tänker jag mycket seriöst på vad det är som säger att Gud måste könsbestämmas. Jesus var man, men Gud? Anden? Är inte de snarare typexempel på det som inte låter sig stängas in i en könsbestämmelse? För mig är det helt rimligt att släppa in även det andra könet i bilden för att ge en djupare innebörd åt det svårgripbara. Men... enligt blogginlägget är det att överge den kristna tron.

Jag försöker andas lugnt och låta bli att misstänka att det bland annat tankegods där finns en vag föreställning om att mannen är normen, så pass att det bara är han som kan användas som exempel på det abstrakta. Plötsligen lite könlös sådär, upphöjd över det kroppsliga så att det fungerar att tänka sig idealet, förebilden, Gud, som en kysk och andlig abstraktion. Men kvinnor. Det är något helt annat. Det vet vi ju hur det är med kvinnor och deras kroppar. Menstruation och graviditeter och amning och urinvägsinfektioner och höfter och mage och bröst och det går aldrig, aldrig, att tänka bort en kvinnokropp. Hör du ordet moder eller kvinna så får du kroppen på köpet. Så jordbundet. Så... köttsligt. Inte skulle väl en kvinna fungera som upphöjt andligt väsen när den där kroppen kommer och gör sig påmind hela tiden. Gud med en kropp? Nej, usch. En man däremot, det är något som kan vara både kroppslig människa - och Gud.

Det finns många trådar här jag vill nysta vidare i. Kanske gör jag det en dag. För tillfället nöjer jag mig med att säga att det förvånar mig att det är okej att kalla Gud för fader - men att säga moder, det är att överge den sanna läran. Det förvånar mig att treenigheten bara skulle fungera under förutsättning att alla tre är män: fader, son, och helig ande. För mig blir det mer begripligt om man tänker så här: fader/moder= förälder. Son är son (men samtidigt ett barn till en förälder, eller hur?). Helig ande= ett okroppsligt väsen som omöjligt kan könsbestämmas. För mig är det tydligt att traditionen att benämna Gud och helig ande i maskulinum är ett ordval i brist på bättre eftersom det är omöjligt att begränsa det osynliga till ett kön. Att bibeltexter använder maskulinum beror dels på att redan språket hade snävat in benämningarna, och på att de skrevs i tider när det var otänkbart att lyfta en kvinna till positionen att vara övergripande norm (ungefär som det är idag, med andra ord). Kanske som en markering mot angränsade religioner med modergudinnor, vad vet jag. Det är ju ingen hemlighet att framför allt gamla testamentet är patriarkalt till sin karaktär. Nya testamentet går att läsa med andra ögon tack vare Jesus, vars ord och gärningar säger något annat än att patriarkatet är det enda rätta.

Det här med att könsbestämma Gud är ytterligare ett sätt som vi människor har att göra honom (sic) så liten, så liten. Och till den som säger att alla kan känna igen bilden av den gode fadern, så vad är problemet, svarar jag: problemet är att det är bara är en fader. Om det var bilden av den gode föräldern vore det något annat. Men enbart fadern... män har kunnat identifiera sig med fadern och i förlängningen Gud. "Gud är man, det är jag också", och i en vidareutveckling av det här har det använts för att legitimera makt. "Gud är man, jag är man, och jag har rätt att inneha makten och styra." Det har aldrig kvinnor kunnat göra. Den som inte ser den här strukturen och traditionen måste vara djupt oärlig intellektuellt. Det är en tradition som inte är Guds skapelse (eller Guds fel heller, för den delen). Den är skapad av människor. Av män. Upprätthållen av både män och kvinnor eftersom tradition sitter så förbenat djupt rotad.

Rent teologiskt ställer jag mig också frågande vid denna fixering vid det manliga. Jag trodde att det här med att Gud av kärlek blev människa och gick in i det ställföreträdande lidandet för att en gång för alla upprätta hela skapelsen, jag trodde liksom att det var det som var den stora grejen. Inte att Gud måste vara man.

Allra sist tycker jag det ligger något direkt löjeväckande över det hela om man hårdrar det. Varför är det så viktigt att Gud ska ha snopp? Och ännu löjligare; varför måste den helige ande ha snopp?

Eller: varför är det heligare att vara man - än kvinna? Varför skulle en man bära Gud med större legitimitet än en kvinna?

Det heliga är bortom våra försöka att snäva in och kategorisera.

tisdag, maj 10, 2016

Du talar som en häst, Uppsala är bäst

Före körrepetitionen pratade T, J och jag om vad vi tycker om killar som drar igång serenadmaraton på fester så man aldrig får vara med och sjunga själv. (Vi tycker illa om det.) Jag sade att det finns det som ännu värre, och det är när killarna börjar sjunga gluntar.

I fikapausen sprang jag på min gosskörsalt Utegångsfåret som var färdigrepeterad men satt kvar i utrymmet mellan den sal där gosskören håller till och den sal där vi bor när vi övar.  Han väntade på att Rödtotten skulle bli utsläppt, eftersom lilla fåret hade glömt sina nycklar hem och inte hittade sin brors jacka i kapprummet så han kunde ta nycklarna och dra. Så där satt han tålmodigt, minstingen min. Jag ställde den i viss mån ledande frågan om vad han tyckte om ljuden han hade hört från vår sal. Jodå, sade han eftersom han har självbevarelsedrift, det lät så fint så. Vi hade just övat Arvo Pärts korta och kärnfulla Bogoroditse djevo och det kan bli lätt hysteriskt ibland, både dynamiskt och när vi går överstyr och gottar oss i tjocka "l" (mina favoritord är "plod" och "rodilo"). Vi satt där på bänken, mitt får och jag, höll hand och pratade lite. Pojkarna är inte hos mig den här veckan så jag ba´ gosigosigosbonus, och min stora lilla pojke är en sådan oerhört skön snubbe att han inte var ett dugg generad att sitta med sin gamla mamma och faktiskt hålla hennes hand inför de äldre körkompisar till honom som trillade ut en efter en. Förstå vilka fina ungar jag har!

Nå. Då hörde jag plötsligt vad det var min Rödtott och hans polare i gosskörens mansstämmor höll på och övade: en glunt!

Ett slags symmetri.

söndag, maj 08, 2016

Värsta smaken

Kroppen kommer ihåg mycket. Kroppsminnet har för mig gjort sig mest påmint under förlossningarna 2-4 (första gången var ju en helt ny upplevelse, femte gången utförskaffades präktig gosse med planerat kejsarsnitt) och var något jag kunde fascineras av. Efteråt. Annars ger sig mitt kroppsminne mest tillkänna när jag sjunger. Jag har gehör, men inte absolut. Trots det kan jag numera nästan alltid säga om vi plötsligt tar upp ett stycke i en annan tonart än vi övat därför att det känns annorlunda i halsen, om jag ska uttrycka det lite slarvigt. Muskelminnet talar om hur jag brukar sätta an en ton och den känslan förändras om tonarten ändrats. Inte så dramatiskt att jag rycker till och utropar "oj", men jag märker det. Skulle tro att alla har liknande exempel från sina liv med rörelser vid arbete, träning, dans eller något annat. Kroppen minns.

Ljud, dofter och smaker är välkända sensoriska igångsättare. De kan användas för positiv stimulans - och för negativ. För någon dag sedan öppnade jag en medicinask och kände omedelbart en doft som fick mig att grimasera illa. Jag kände en obehaglig smak i munnen och upplevde olust. Sedan ryckte jag på axlarna och svalde min penicillintablett med lite vatten, och konstaterade att just doften av penicillintablett är väldigt speciell.

Och smaken... vanligtvis känns den inte eftersom det går fort att svälja ner en liten tablett. Men för trettonåringen som för första gången skulle få penicillin som inte gavs i flytande form eftersom hon nu var stor och skulle lära sig att svälja tabletter var det traumatiskt. Jag kunde inte alls. Förstod inte hur jag skulle bära mig åt för att kunna svälja ner det där elaka lilla pillret. Det spelade ingen roll att familjen påpekade att jag sannolikt svalde större bitar än så av exempelvis frukostmackan varje morgon, jag begrep ändå inte. Jag drack vatten och grät. Drack mer vatten och hulkade. Det höll på så en stund och till slut gick det ju. Jag har inget minne av en eländig räcka av dagar med samma procedur så antagligen gick det hyfsat smärtfritt sedan. Men vet ni vad som händer om man håller en penicillintablett i munnen i flera minuter, gråter och dricker vatten samtidigt? Mycket riktigt. Det dragerade höljet luckras upp och en vidrig smak släpps lös. Det glömmer mina smaklökar inte, och jag reagerar fortfarande direkt bara jag känner doften av tabletten. Tror nästan jag vill lägga penicillin högst upp på min lista över saker som smakar vedervärdigt. Värsta smaken.

Ständigt dessa skilda perspektiv

Tanken svindlar. Över sex miljarder människor på jorden och alla har en egen upplevelse av vad som händer. Vi delar situationer men upplever dem inte helt lika. Den insikten borde mana till viss ödmjukhet inför andra människor.

Men usch så svårt det är. Jag brottas med det dagligen. Det dagliga nappataget är resultatet av åratals nedslitning som ledde till att hårddisken kraschade, för att använda en bild som alla kan förstå. Innan dess höll sig insikten om att människor har olika perspektiv sig på en mer normal nivå. Här måste jag poängtera att jag inte sätter likhetstecken mellan att förstå och att hålla med. Att förstå en annan betyder inte att jag måste instämma i vad den personen säger, men det gör att jag kan se den andre som en människa och kanske går det att hitta öppningar för en fortsatt dialog. Om man är tillräckligt intresserad av det, n.b.

Numera är den dock på tapeten hela tiden. Det är inte så att jag inte reagerar eller tycker, jag håller heller inte tyst så ofta, men efter att jag har reagerat, tyckt, sagt, så kommer en örfil inifrån: Den andres syn på saken. Den som jag ser och försöker ta reda på i de fall jag inte från början hänger med i hur någon resonerar. Förmågan att kunna se saker från den andres synvinkel är något som jag under mitt liv tidigare trodde var en styrka hos mig eftersom jag ansåg att den underlättade kommunikation. Det var en felaktigt dragen slutsats utifrån min tro att alla människor automatiskt försöker förstå sin medmänniska, och det var en smärre katastrof för mig när jag relativt sent i livet fick klart för mig att det inte är så det ligger till.

Idag är förloppet så att jag reagerar och uttrycker något. Den andre också. Efteråt grubblar jag, olika mycket beroende på hur viktig diskussionen eller situationen var, på den andres sida av saken. För mig handlar det sällan om rena fakta om utan i princip uteslutande om det som rör relationen med den andre; hur mår vi nu, har jag gjort mig omöjlig, jag kanske rentav är omöjlig som överhuvudtaget har en annan åsikt och inte bara håller med? Som synes har jag stora problem med att känna när jag har rätt att stå på mig. Jag har hela tiden känslan av att jag borde backa lite mer och liksom ta över den andres syn på saken. Jag står ju inte ut om någon är arg på mig. Samtidigt som jag fortsätter att tycka och känna det jag gör - fatta hur jobbig den kraschen är! Den pågår konstant inuti mig.

Det här är något av det svåraste jag har att jobba med: att inte ha något att ta spjärn mot i mig själv. Att ytterst sällan känna att jag har rätt att tycka något eller än mindre kräva någon form av hänsyn eller respekt. Jag kan säga det. Jag kan säga allt det jag anser vara självklara rättigheter för alla människor, men jag kan inte känna att jag omfattas av det. Det är ett stort livssår.

Det är ett väldigt svårläkt sår eftersom varje motgång förstås blir som en bekräftelse på att jag borde backa ännu mer och krypa in under en sten. Huvudet säger att jag ska skärpa mig och tuffa till mig och att sluta vara så känslig. Men det är lite som att säga till någon med mångprocentiga brännskador över hela kroppen, sådär så att hen saknar hud, att sluta sjåpa sig och ta på sig kläderna. Det... känns liksom inte som att det skulle gå så bra.

Vet inte riktigt var det här landade. Ursprungligen hade jag tänkt skriva något snärtigare och mer allmänt hållet om att det som för den ene är att visa barmhärtighet, det är för den andre att klema bort någon eller ge ut för mycket av sig själv. Eller hitta andra exempel på hur en och samma företeelse kan upplevas på diametralt olika sätt av olika personer. Så landade jag ändå i mig själv fast jag är så less på mig. Ta daa - koncentrerad självupptagenhet. C´est moi.


onsdag, maj 04, 2016

It´s a long way to Tipperary

Tänker rent allmänt på samhällsnormer och jämställdhet och sådant.

Det var Utegångsfårets sista år på förskolan. En förskola där hans äldre bröder hade gått och där vi tyckte att personalen var väldigt bra. Men för just Utegångsfårets del tyckte jag att en del utvecklingssamtal vi hade haft hamnade så konstigt. Jag upplevde min lilla kanelbulle som social, verbal (när han väl kom igång, alla mina pojkar har varit senare i talet än sin syster) och med ekorrsnabb hjärnverksamhet. Personalen var samtidigt bekymrad över att han var dålig på att kommunicera och inte verkade hänga med i tankegångarna. Jag vet i och för sig inte om det var hela personalgruppen som tyckte det, men den vi hade mest kontakt med var orolig. 

Efter ett samtal gick jag konfunderad hem utan att få ihop budskapet riktigt. Hen var bekymrad över att Utegångsfåret kommunicerade dåligt. Hen var på samma gång bekymrad över att lilla fåret mest lekte med flickorna. Vänta nu, tänkte jag. Bortsett från att jag inte kände igen att fåret skulle vara dålig på kommunikation, kom jag ihåg ett inte obekant faktum. Flickor är rent allmänt mer inriktade på att träna kommunikation eftersom det är så vi fostras, och vi bli belönade för samarbetande beteenden. Det här vet alla som någon gång haft med barngrupper att göra: pojkar leker mer aktivt utåtriktade och till synes individuella lekar medan flickor tränar relationer. (Just nu lämnar jag diskussionen om vad skillnaderna beror på därhän, om det är biologiskt eller sociologiskt.) Om man då i sin barngrupp har en unge som behöver träna kommunikation, är det inte just med de barn som mest ägnar sig åt att kommunicera man vill placera hen? Tydligen inte.

Vi var inte ett dugg ängsliga för vår minstings utveckling, men eftersom vi var duktiga föräldrar lyssnade vi snällt och gick med på att lilla fåret dels skulle få gå till en logoped, dels skulle få gå igenom en utvecklingsbedömning. Besöken hos logopeden var plågsamma för oss alla, tror jag. Faktum var att Utegångsfåret inte hängde med i övningarna. Men jag hade hela tiden känslan av att han tyckte att uppgifterna han fick var så enkla att det inte kunde vara så lätt som han trodde, utan försökte hitta själva utmaningen. Som inte fanns. Det är nämligen så jag själv fungerade som barn och jag kände igen det, men det var inget jag vågade säga för det skulle bara ha låtit som förnekelse. Som att jag inte ville låtsas om att mitt barn skulle kunna ha problem med något. Hur som helst tog plågan slut efter att han fått vara hos den psykolog som gjorde utvecklingsbedömningen. Den var raskt överstökad. Utegångsfåret hade inga som helst problem utan seglade snarare igenom allt med glans, även om det är fel ordval om sådan här bedömningar. Psykologen tittade på mig och frågade "Varför skulle han genomgå den här bedömningen, tyckte de?"

Jag tänkte mycket på det här sedan och drog min egen slutsats: Utegångsfåret var inte riktigt som de andra pojkarna. Det är inte helt ovanligt att småpojkar är som Utegångsfåret, det vill säga att de älskar rosa, gärna har nagellack, tycker om att dansa och vill vara fina. Men jag vet inte om Utegångsfåret var mer uttalad med vad han gillade eftersom han alltid varit så självklar och fri med den han är, så att det liksom stack personalen i ögonen och störde bilden så till den milda grad. Det låter inte klokt, men jag tror faktiskt det. Det hela kröntes av något som sades vid sista utvecklingssamtalet.

Utegångsfåret har tills för bara några år sedan alltid varit i rörelse. Dansat. Hoppat och snurrat sig fram. Dansat sittande på sin stol vid matbordet (absolut sant, i åratal). Inte så att han klättrade på några väggar, utan mer som att han hela tiden hade en rytm inom sig som manade till rörelse. Jag tycker att det var alldeles underbart. Nå, han hade vid tiden för det här sista utvecklingssamtalet på förskolan börjat prata om att han skulle vilja jobba med att dansa när han blev stor. Det nämnde jag. Och sade att nu var det dags att vi hittade en dansgrupp åt honom så att han verkligen skulle få kunna börja dansa. Då säger förskolläraren: "Ja, eller spela fotboll". 

Jag undrade klentroget om jag hade hört rätt. Och tänkte att okej, skitsamma, nu drar vi ändå härifrån. Så tråkigt bara, att även en människa som är vettig, god pedagog och en massa andra bra saker, ändå klamrade sig fast vid en konstigt unken könsnorm som jag inte kan föreställa mig att hen skulle stå för utåt eller ens är medveten om. Det här var 2008. Inte så länge sedan, alltså.

Jag kan ångra att jag inte tog strid, för vägen är i sanning lång.