tisdag, maj 10, 2016

Du talar som en häst, Uppsala är bäst

Före körrepetitionen pratade T, J och jag om vad vi tycker om killar som drar igång serenadmaraton på fester så man aldrig får vara med och sjunga själv. (Vi tycker illa om det.) Jag sade att det finns det som ännu värre, och det är när killarna börjar sjunga gluntar.

I fikapausen sprang jag på min gosskörsalt Utegångsfåret som var färdigrepeterad men satt kvar i utrymmet mellan den sal där gosskören håller till och den sal där vi bor när vi övar.  Han väntade på att Rödtotten skulle bli utsläppt, eftersom lilla fåret hade glömt sina nycklar hem och inte hittade sin brors jacka i kapprummet så han kunde ta nycklarna och dra. Så där satt han tålmodigt, minstingen min. Jag ställde den i viss mån ledande frågan om vad han tyckte om ljuden han hade hört från vår sal. Jodå, sade han eftersom han har självbevarelsedrift, det lät så fint så. Vi hade just övat Arvo Pärts korta och kärnfulla Bogoroditse djevo och det kan bli lätt hysteriskt ibland, både dynamiskt och när vi går överstyr och gottar oss i tjocka "l" (mina favoritord är "plod" och "rodilo"). Vi satt där på bänken, mitt får och jag, höll hand och pratade lite. Pojkarna är inte hos mig den här veckan så jag ba´ gosigosigosbonus, och min stora lilla pojke är en sådan oerhört skön snubbe att han inte var ett dugg generad att sitta med sin gamla mamma och faktiskt hålla hennes hand inför de äldre körkompisar till honom som trillade ut en efter en. Förstå vilka fina ungar jag har!

Nå. Då hörde jag plötsligt vad det var min Rödtott och hans polare i gosskörens mansstämmor höll på och övade: en glunt!

Ett slags symmetri.

Inga kommentarer: