onsdag, maj 04, 2016

It´s a long way to Tipperary

Tänker rent allmänt på samhällsnormer och jämställdhet och sådant.

Det var Utegångsfårets sista år på förskolan. En förskola där hans äldre bröder hade gått och där vi tyckte att personalen var väldigt bra. Men för just Utegångsfårets del tyckte jag att en del utvecklingssamtal vi hade haft hamnade så konstigt. Jag upplevde min lilla kanelbulle som social, verbal (när han väl kom igång, alla mina pojkar har varit senare i talet än sin syster) och med ekorrsnabb hjärnverksamhet. Personalen var samtidigt bekymrad över att han var dålig på att kommunicera och inte verkade hänga med i tankegångarna. Jag vet i och för sig inte om det var hela personalgruppen som tyckte det, men den vi hade mest kontakt med var orolig. 

Efter ett samtal gick jag konfunderad hem utan att få ihop budskapet riktigt. Hen var bekymrad över att Utegångsfåret kommunicerade dåligt. Hen var på samma gång bekymrad över att lilla fåret mest lekte med flickorna. Vänta nu, tänkte jag. Bortsett från att jag inte kände igen att fåret skulle vara dålig på kommunikation, kom jag ihåg ett inte obekant faktum. Flickor är rent allmänt mer inriktade på att träna kommunikation eftersom det är så vi fostras, och vi bli belönade för samarbetande beteenden. Det här vet alla som någon gång haft med barngrupper att göra: pojkar leker mer aktivt utåtriktade och till synes individuella lekar medan flickor tränar relationer. (Just nu lämnar jag diskussionen om vad skillnaderna beror på därhän, om det är biologiskt eller sociologiskt.) Om man då i sin barngrupp har en unge som behöver träna kommunikation, är det inte just med de barn som mest ägnar sig åt att kommunicera man vill placera hen? Tydligen inte.

Vi var inte ett dugg ängsliga för vår minstings utveckling, men eftersom vi var duktiga föräldrar lyssnade vi snällt och gick med på att lilla fåret dels skulle få gå till en logoped, dels skulle få gå igenom en utvecklingsbedömning. Besöken hos logopeden var plågsamma för oss alla, tror jag. Faktum var att Utegångsfåret inte hängde med i övningarna. Men jag hade hela tiden känslan av att han tyckte att uppgifterna han fick var så enkla att det inte kunde vara så lätt som han trodde, utan försökte hitta själva utmaningen. Som inte fanns. Det är nämligen så jag själv fungerade som barn och jag kände igen det, men det var inget jag vågade säga för det skulle bara ha låtit som förnekelse. Som att jag inte ville låtsas om att mitt barn skulle kunna ha problem med något. Hur som helst tog plågan slut efter att han fått vara hos den psykolog som gjorde utvecklingsbedömningen. Den var raskt överstökad. Utegångsfåret hade inga som helst problem utan seglade snarare igenom allt med glans, även om det är fel ordval om sådan här bedömningar. Psykologen tittade på mig och frågade "Varför skulle han genomgå den här bedömningen, tyckte de?"

Jag tänkte mycket på det här sedan och drog min egen slutsats: Utegångsfåret var inte riktigt som de andra pojkarna. Det är inte helt ovanligt att småpojkar är som Utegångsfåret, det vill säga att de älskar rosa, gärna har nagellack, tycker om att dansa och vill vara fina. Men jag vet inte om Utegångsfåret var mer uttalad med vad han gillade eftersom han alltid varit så självklar och fri med den han är, så att det liksom stack personalen i ögonen och störde bilden så till den milda grad. Det låter inte klokt, men jag tror faktiskt det. Det hela kröntes av något som sades vid sista utvecklingssamtalet.

Utegångsfåret har tills för bara några år sedan alltid varit i rörelse. Dansat. Hoppat och snurrat sig fram. Dansat sittande på sin stol vid matbordet (absolut sant, i åratal). Inte så att han klättrade på några väggar, utan mer som att han hela tiden hade en rytm inom sig som manade till rörelse. Jag tycker att det var alldeles underbart. Nå, han hade vid tiden för det här sista utvecklingssamtalet på förskolan börjat prata om att han skulle vilja jobba med att dansa när han blev stor. Det nämnde jag. Och sade att nu var det dags att vi hittade en dansgrupp åt honom så att han verkligen skulle få kunna börja dansa. Då säger förskolläraren: "Ja, eller spela fotboll". 

Jag undrade klentroget om jag hade hört rätt. Och tänkte att okej, skitsamma, nu drar vi ändå härifrån. Så tråkigt bara, att även en människa som är vettig, god pedagog och en massa andra bra saker, ändå klamrade sig fast vid en konstigt unken könsnorm som jag inte kan föreställa mig att hen skulle stå för utåt eller ens är medveten om. Det här var 2008. Inte så länge sedan, alltså.

Jag kan ångra att jag inte tog strid, för vägen är i sanning lång.

Inga kommentarer: