söndag, maj 08, 2016

Ständigt dessa skilda perspektiv

Tanken svindlar. Över sex miljarder människor på jorden och alla har en egen upplevelse av vad som händer. Vi delar situationer men upplever dem inte helt lika. Den insikten borde mana till viss ödmjukhet inför andra människor.

Men usch så svårt det är. Jag brottas med det dagligen. Det dagliga nappataget är resultatet av åratals nedslitning som ledde till att hårddisken kraschade, för att använda en bild som alla kan förstå. Innan dess höll sig insikten om att människor har olika perspektiv sig på en mer normal nivå. Här måste jag poängtera att jag inte sätter likhetstecken mellan att förstå och att hålla med. Att förstå en annan betyder inte att jag måste instämma i vad den personen säger, men det gör att jag kan se den andre som en människa och kanske går det att hitta öppningar för en fortsatt dialog. Om man är tillräckligt intresserad av det, n.b.

Numera är den dock på tapeten hela tiden. Det är inte så att jag inte reagerar eller tycker, jag håller heller inte tyst så ofta, men efter att jag har reagerat, tyckt, sagt, så kommer en örfil inifrån: Den andres syn på saken. Den som jag ser och försöker ta reda på i de fall jag inte från början hänger med i hur någon resonerar. Förmågan att kunna se saker från den andres synvinkel är något som jag under mitt liv tidigare trodde var en styrka hos mig eftersom jag ansåg att den underlättade kommunikation. Det var en felaktigt dragen slutsats utifrån min tro att alla människor automatiskt försöker förstå sin medmänniska, och det var en smärre katastrof för mig när jag relativt sent i livet fick klart för mig att det inte är så det ligger till.

Idag är förloppet så att jag reagerar och uttrycker något. Den andre också. Efteråt grubblar jag, olika mycket beroende på hur viktig diskussionen eller situationen var, på den andres sida av saken. För mig handlar det sällan om rena fakta om utan i princip uteslutande om det som rör relationen med den andre; hur mår vi nu, har jag gjort mig omöjlig, jag kanske rentav är omöjlig som överhuvudtaget har en annan åsikt och inte bara håller med? Som synes har jag stora problem med att känna när jag har rätt att stå på mig. Jag har hela tiden känslan av att jag borde backa lite mer och liksom ta över den andres syn på saken. Jag står ju inte ut om någon är arg på mig. Samtidigt som jag fortsätter att tycka och känna det jag gör - fatta hur jobbig den kraschen är! Den pågår konstant inuti mig.

Det här är något av det svåraste jag har att jobba med: att inte ha något att ta spjärn mot i mig själv. Att ytterst sällan känna att jag har rätt att tycka något eller än mindre kräva någon form av hänsyn eller respekt. Jag kan säga det. Jag kan säga allt det jag anser vara självklara rättigheter för alla människor, men jag kan inte känna att jag omfattas av det. Det är ett stort livssår.

Det är ett väldigt svårläkt sår eftersom varje motgång förstås blir som en bekräftelse på att jag borde backa ännu mer och krypa in under en sten. Huvudet säger att jag ska skärpa mig och tuffa till mig och att sluta vara så känslig. Men det är lite som att säga till någon med mångprocentiga brännskador över hela kroppen, sådär så att hen saknar hud, att sluta sjåpa sig och ta på sig kläderna. Det... känns liksom inte som att det skulle gå så bra.

Vet inte riktigt var det här landade. Ursprungligen hade jag tänkt skriva något snärtigare och mer allmänt hållet om att det som för den ene är att visa barmhärtighet, det är för den andre att klema bort någon eller ge ut för mycket av sig själv. Eller hitta andra exempel på hur en och samma företeelse kan upplevas på diametralt olika sätt av olika personer. Så landade jag ändå i mig själv fast jag är så less på mig. Ta daa - koncentrerad självupptagenhet. C´est moi.


Inga kommentarer: