onsdag, juni 15, 2016

Sådant jag sagt utan att riktigt förstå

I mitt liv har det en och annan gång hänt att jag yttrat ord som jag sade mer för att det kändes som det förväntades och att det verkade som rätt sak att säga i en given situation än för att jag verkligen kände så. Efteråt har jag kunnat tycka att jag inte hade förstått någonting av det jag sade, men att det ändå prickade rätt. Andra gånger säger tillbakablicken att det bara var klyschor utan innehåll. Ytterligare andra gånger inser jag att jag inte förstod men sade det enda jag kunde just då.

Ikväll tänker jag av någon anledning på eftermiddagen när Samuel gick ner i slutandning. Det fanns inget tvivel om vad som höll på att hända. Det hördes att det var slutandning. Han hade gått ner i andning någon dag tidigare, och vi hade suttit och legat bredvid honom och förberett oss på slutet, men den gången kom han upp igen. Vi var förtvivlade och uttröttade och hade suttit vid vår pojke där han låg i koma i fem veckor. Det var påfrestande. Vi visste vad vi väntade på; själv tordes jag knappt gå och duscha av rädsla för att Samuel skulle dö medan jag tvättade håret.

Den här gången, den där eftermiddagen, förstod vi så småningom att nu var den här. Döden stod i rummet och avvaktade. Efter en stund sade jag sakta till min son: "Samuel, du får gå nu". (Jag hade läst min Elisabeth Kübler-Ross förstås.) Och det kändes rätt. Ytterligare en stund senare var han borta.

Då kändes det inte rätt längre. Det var ju helt fel. Inte ville jag att han skulle lämna oss! Det kändes nästan pinsamt mitt i sorgen att jag hade kläckt ur mig en banalitet som lät bra, utan att ha det ringaste begrepp om vad det innebar. Samuel var borta. Han fanns inte mer. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få honom tillbaka.

Det var bäst för Samuel att få dö. Det vet jag. Men inget kan förbereda en på den smärtsamma slutgiltigheten i att det är - slut.

Sedan dess är jag noga med att inte säga det som förväntas eller kan låta klokt och bra om det inte är stadigt förankrat i mig. Det finns så mycket som klingar falskt människor emellan som det är, och jag vill hellre låta rent.

måndag, juni 13, 2016

Gott betyg

Jag kom hem från jobbet och såg genast att någon i hushållet saknades eftersom det bara stod ett par herrskor stl 43 att snubbla över mitt på hallgolvet (jag bor med tre tonårspojkar). Jag frågade efter Utegångsfåret och fick till svar att han hade stuckit till Ekuddenskolan. Ja, visst ja, det hade han pratat om förut, men jag kom inte direkt ihåg varför han skulle dit och bad om detaljer. Rödtotten förklarade att han och fåret hade träffat två små gossar på gosskörsfestivalen i Rättvik (min tolkning: de hade tagit varsin liten pojke ur Lilla gosskören under sina vingars skugga för att förhindra att de gick bananas när de skulle vara åhörare vid festivalens stora konsert), och att det hade visat sig att smågossarne gick på Ekudden. Där tillbringade även Rödtotten och Utegångsfåret sin lågstadietid. Utegångsfåret hade som god äldre körkompis lovat de små att komma och hälsa på någon dag på fritids, och det blev tydligen idag.

Det slår mig att även Rödtotten och hans polare gärna följde med till Ekudden när deras respektive yngre syskon hade avslutningar, spelade teater eller när det var öppet hus någon kväll. Det verkade som att de tyckte att Ekudden var en bra skola, och att de hade trivts. Jag som förälder sörjde lite när de slutade trean och skulle gå från idyllen i den då nybyggda Ekuddenskolan till betongbunkern Valsätra, men eftersom de trivdes bra där också lade jag nostalgin på hyllan rätt fort. Dessutom hade storasyster Älsklingsflickan överlevt alla sina grundskoleår på Valsätraskolan utan ärr i sin själ. Men det är uppenbart att åren på Ekudden ändå skiner i förklarad glans i pojkarnas minnen.

Det har inte så mycket med det yttre att göra, tror jag. Skolan är visserligen ljus och fräsch och ligger vackert mitt i det gröna, med buskage att bygga kojor i och ett större fält att springa vid längs med kanten och lera ner sig på under lämpliga årstider. Det är en liten skola: där finns förskoleklass till årskurs tre. En del av byggnaden härbärgerar förskolor. Det finns inga läskiga tonåringar där och det kan få en att känna att här får barn vara barn, att de får vara ifred. Det verkar onekligen som att det finns inbyggda förutsättningar till ett slags idyll, men så enkelt är det förstås aldrig. Det finns mobbare och utanförskap även bland yngre barn, hur ont det än gör oss att inse det.

Jag kan inte tala om hur det ser ut på Ekuddenskolan idag eftersom det är fyra år sedan den sista av mina telningar lämnade den, men som jag minns det fanns förstås bekymmer av skiftande slag. Det fanns personal som har stora barngrupper att ta hand om - inte onormalt stora för att vara idag, men jag säger ändå att det var många barn per vuxen. Planlösningen inne i skolan är öppen, vilket gör att den som är känslig för stoj och stök kan få det jobbigt. Vad är det då som gjorde Ekudden till en plats som tidigare elever gärna besöker igen?

Personalen. Ledningen. Stämningen. Viljan att verkligen pränta in i varenda unge att hen var bra som hen var, och att man ska ha respekt för andra. En anda av att man ville vara inkluderande. Lärare som tog itu med första uppstickare till mobbningstendenser. Det tror jag var avgörande för att mina pojkar än idag minns sin första skola med värme. Det här med att mitt Utegångsfår, 14 år gammal (därmed precis i den s.k. slyngelåldern) sticker iväg för att hälsa på sin gamla skola och vara schysst stor kille mot små körkamrater, det kanske säger mer om hans personlighet än om skolan, det medger jag. Det säger också en del om kulturen och stämningen i gosskören. Ändå var det ju på det viset att det inte satt långt inne för honom att verkligen göra det. Han ville verkligen lägga en dag av sitt sommarlov på att vara på Ekudden, hjälpa till på fritids och vara förebild och äldre kompis. Det är ett synnerligen gott betyg på en skola.




P.S. Tack, Eva, för Rödtottens år. Tack Pia, för Utegångsfårets. Tack, all personal på fritids, ingen nämnd och ingen glömd. Och tack, rektor Tomas. Vilken himla tur det var för mina ungar att även Valsätraskolan hör till ditt rektorsområde.

tisdag, juni 07, 2016

Ödesval

Det är tider att begrunda de stora, historiska skeendena. Det är tider att ta ställning. Det är tider att fundera över linjer och riktningar, men det är svårt att hitta riktningen eftersom det inte går att ha överblick över allt som händer. Det som, om säg trettio år, verkar ha varit de självklara valen är inget vi klarar att se där vi befinner oss mitt i smeten.

Jag har upptäckt att jag är lite av en war-buff när det handlar om världskrigen på 1900-talet. Jag läser gärna om eller ser film om de tiderna. Inte så konstigt, många tycker i likhet med mig att det är något märkligt med det där att kriget som alla var överens om varit fruktansvärt bara ledde till ytterligare ett krig. Och när jag läser om mellankrigsperioden får jag samma känsla som man får av att se på film hur hjältinnan går in i ett rum där man vet att skurken är och man bara vill ropa "Akta dig, det står en yxmördare bakom dörren!". Med eftervärldens blick är det lättare att säga vad som möjligen hade kunnat undvikas - men för den som levde mitt i det fanns inga kartor att navigera efter.

När jag som barn lärde mig om andra världskriget framstod det som en tämligen enkel konflikt mellan ideologier. Nazisterna ville skapa sitt Tredje rike, övriga delar av världen ville bekämpa nazismen. Ju äldre jag blev och ju mer jag lärde mig dess mer nyanserad blev bilden, tills jag förstod att det fanns många som sympatiserade med nazismens idéer. Överallt. Sedan ville kanske inte alla bli inlemmade i ett stortyskt rike, men det handlade inte om motvilja mot ideologin utan om annat. Tänk då att befinna sig mitt i det skeendet. Hur väljer man?

De som främst ville hålla Sovjetunionen och kommunismen stången kunde välja att stå på tyskarnas sida. Det fanns de som ansåg att kommunismen var ett mycket värre och större hot än nazismen. Det fanns de som tyckte att det var makalöst dumt att gå ut i krig för ett annat folks skull. Exempelvis när England förklarade krig mot Tyskland vid tyskarnas intåg i Polen. Varför skulle de slåss för polackerna? Eller, när nazismen började göra sig mer gällande, för judarnas skull? I Frankrike blev det ockupation och samarbetsregim, medan de Gaulle och hans anhängare hellre hade sett fortsatt strid. Samarbete verkade som det bästa alternativet förstås, då behövde inte fler soldater dö. Men det innebar att raslagarna infördes och att även fransmännen bidrog till deportation av judar. Med det i backspegeln får till och med en pacifist som jag lite svårt att veta vad som är det bästa valet mellan samarbete, i det här fallet liksom i andra tyskockuperade länder och områden i praktiken att lägga sig för övermakten, och väpnad kamp.

Exemplen från spänningstider i människans historia kan räknas upp i evighet. Poängen är att ingen som har befunnit sig mitt i stormens öga har haft möjligheten att kunna se klart vad som händer. Vi kan analysera eventuella konsekvenser av beslut som fattas, men de är bara gissningar. Vi kan aldrig veta säkert vart ett beslut leder oss. Just därför blir det så viktigt att reflektera, och trots osäkerheten våga ställa oss stadigt med fötterna i marken och säga: "Det här anser jag vara rätt". Om ingen vågar ta ställning går det med säkerhet åt helvete, medan det andra sättet åtminstone ger en 50/50 chans till framgång.

Så. Hur väljer jag idag? Med ökande främlingsfientlighet över hela Europa? Vilket är vårt ödesval, det våra barnbarnsbarn kommer att sucka "Men förstod de inte hur det skulle gå" om när vår tid kommer på tal?

Det är som en mardröm att då inse att det finns människor som precis som jag tänker på ödesval och att det är tider att ta ställning - men som vill föra mänskligheten åt precis motsatt håll än det jag tror på. Personer som vill göra skillnad på och sortera ut människor. Som anser att vi befinner oss i en kris som bäst löses genom att sluta se på andra människor som bröder och systrar. Jag står där med ett enfaldigt "älska din nästa" skälvande på läpparna, och förstår inte hur det någonsin skulle kunna vara en lösning att sluta vara en medmänniska.

söndag, juni 05, 2016

Söndagskvällsblues (yada yada yada)

Kvällen är så vacker därute. Fåglar sjunger och barnröster ropar snällt till varandra. Det gör nästan ont, så försommarskönt är det. Det är så skönt ute att det känns som om allting hånar mig där jag befinner mig. "Haha", ropar allt och alla i variationer mellan medlidande och spefullhet. "Livet glider dig ur fingrarna och ingenting kommer att ordna sig. Det är för sent för dig."

Sådana här kvällar är det betydelselöst att resterna av mitt förnuft strängt tillhåller mig att det där är struntsnack och inget att lyssna på. Som alla vet hörs inte förnuftets lågmälda stämma genom larmet av de svåra och stora känslorna. Det bråkar på, väsnas och värker. Jag börjar vara innerligt trött både på larmet och på att ha ont inuti. Är less på att bli uppfattad som att jag bara är ett stort mörker eftersom jag är oförmögen att låtsas som att allt är fina fisken. Och det är klart, om svaret på frågan om hur läget är blir "eländigt", kan det vara svårt för mottagaren att hantera. Det här inlägget är heller inte så muntert, direkt, men... jag orkar inte låtsas. Dessutom är jag rent allmänt besviken på att det är så stigmatiserande att ens låtsas om själsligt elände, än mindre prata om det. En terapeut är förstås något att önska, och rätt svårt att få. Vänner som inte springer åt andra hållet av rädsla för att bli smittade av ens mörker är ännu värdefullare, och möjligen ännu svårare att få - behålla.

Sommaren är svår. Mest tänker jag på tiden framför mig som en tom öken. Allt är stängt. Människor är bortresta, eller om de inte är det så träffar man dem inte ändå för de är upptagna med sitt sommarfirande, och andra vänner som är betydelsefulla för dem. Min vanliga krycka och metod att överleva, sången, går inte heller att ta till eftersom vår körsångstermin slutade förra veckan. Ingen regelbunden sång är lika med noll terapi för själen.

Det låter torftigt. Har jag verkligen inte mer i mitt liv? Jodå. Men att leva på ett gungfly i så många år tär så pass mycket på livsnerven (eller vad jag ska kalla det), att när en fast punkt, som en rutin,  försvinner, så gungar det till oproportionerligt mycket.

Det som gör den här sommaren extra svår är förstås att i slutet av den väntar arbetslösheten. Jag har ingen som helst tillit till att något kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Jag fortsätter att leta platsannonser, fila på ansökningar och skicka in dem, men det sker i en ökande känsla av att det är totalt meningslöst. Och börjar jag bli rädd. Rädd för att jag är så stukad av livet att jag inte kan komma igen. Släpa mig fram kommer jag säkert alltid att kunna göra, men kära Gudihimlen: jag vill så gärna få leva lite också.